Vad hände med självförtroendet?
Igår var en riktig lyxdag; Lovis kompis M fick en heldag i Göteborg med lunch på stan och Universeum av sin moster med sambo i födelsedagspresent, och Lovis hade den stora turen att få följa med på äventyret. I sin tur gav ju det mig den stora turen att få en heldag med bästa J på stan, något vi konstaterade hände för tredje gången på sju år. Men det är ju en annan, lite tragisk, historia...
Efter en något tjatig tågresa till Göteborg (uppenbarligen är 90 minuter en ganska så lång tid) lämnade vi två förväntansfulla tjejer och gjorde stan. Att ha 7 timmar framför sig, att kunna prata, äta och titta i affärer i sin egen takt, utan att någon avbryter stup i kvarten och hela tiden kräver uppmärksamhet är ganska så härligt faktiskt, kanske allra mest för att det händer så pass sällan, och fram på eftermiddagen lyxade vi till det lite extra med varsitt glas rött på en uteservering. Bara det faktum att det var riktigt skänt att sitta på en uteservering i slutet av oktober känns ju underbart! :-)
Innan vi åkte stod jag framför spegeln. Jag hade i vanlig ordning provat diverse olika outfits, plattat oxh fixat håret och var i full färd med att sminka mig. Freja drog fram en pall och satte sig bredvid mig. Ikväll mysbyxor, en fläckig fotbolls-tröja, två olika strumpor och håret oborstat, lite slarvigt uppsatt, tittar hon sig i spegeln, ler stort och säger "se, så snygg jag är!"
Det snygga barnet, en helt annan dag...
Detdär självförtroendet alltså, så himla härligt! Så otvunget och så oförstört. Ingen skam, inga konstigheter. Bara självklart.
Lovis har också det. Inte så tydligt kring sitt utseende men i sina prestationer. Hon vet att hon är duktig och att hon kan mycket, på utvecklingssamtalet i förskoleklassen räknade hon upp minst 10 saker hon är bra på och när läraren skrattade lite och frågade om hon hade glömt något kom hon lätt på 7-8 saker till. När han då kontrar med " jag vet en sak du glömt, du är bra på att vara en bra kompis" så säger Lovan alldeles självklart "oj, det glömde jag säga." För hon vet att hon är en bra kompis och skäms inte det minsta för att tala om det.
När tar det slut? Tron på oss själva och känslan att vi är bra, precis så som vi är och med de kunskaperna och erfarenheterna som vi har. Modet att stå upp för oss själva och erkänna våra styrkor, högt och stolt. När slutar vi se oss som unika, fantastiska individer och börjar mäta oss och våra förmågor, utseendet, möjligheter och erfarenheter gentemot varandra? Är vi tjejer extra hårda mot oss själva eller är killarna lika dömande?
Jag tänker att jag iallafall ska uppmuntra mina tjejer till en tro på sig själva och på sin förmåga att klara precis vad de vill uppnå! Det är mitt ansvar som förälder att de behåller så mycket som möjligt av det självförtroende som de har idag, för sålänge som det är blandat med ödmjukhet och respekt, självdistans och en stor portion förståelse för att vi alla är olika men ändå lika, så ser jag bara positivt på deras fantastiska självbild!
Första klass och envisa baciller!
Dethär fina lilla barnet är inte så väldigt litet längre... Nej, hon har just börjat i första klass...
Jag förstår inte, nyss var hon alldeles ny! En skrynklig liten en, som trivdes allra bäst i famnen och var alldeles nöjd så länge hon fick full uppmärksamhet. Och det fick hon ju såklart, på den tiden fanns det ju bara hon!
Nu går hon i skolan, den alldeles riktiga skolan! Med fröken och bänkar och matte och engelska. Lovis hoppas på läxor, jag är glad över att de har gympalektion två gånger/vecka. I övrigt hoppas jag på förstående vuxna som ser varje barn, som får tid och möjlighet att jobba individuellt och ge alla chans till en bra start i skolans värld. Att pedagogerna inte bara ser till lärandet utan även till omhändertagandet, och att det finns någon som kramar och bryr sig när jag inte kan vara med. Jag hoppas att de är lyhörda för vad som händer även på rasterna och att alla barnen känner sig trygga och glada i skolan och att de respekterar varandra och är snälla kompisar.
Lovis är förväntansfull och ser fram emot allt som komma skall. Och konstaterade i torsdags kväll att "jag ÄLSKAR att gå in1:an!" I fredags, tredje skoldagen, var hon hemma sjuk och lillasyster har fått höstblåsor. Höstterminen börjar ju onekligen på ett illavarslande sätt...
Våran discotjej!
Fina lilla stora unge!
Tänk, att igår var du på ditt allra första disco! Var tog egentligen tiden vägen, att du var stor det visste jag - men så stor!?!
Det började tidigare i veckan när jag fick veta att Minna nog skulle gå. "Vet du om att det är disco på lördag?" frågade jag dig. "Va?! Nej, men det MÅSTE jag bara vara med på!!" svarade du. Självklaraste saken i världen.
Du fascinerar mig så! Ofta blyg och försiktig, lite tillbakadragen och inte den som tar för sig eller tar plats. Tycker inte om att stå i centrum, tycker det är jobbigt att få presenter och tacka ordentligt, och jobbigt att berätta om saker som du gjort eller sagt extra bra.
Men att du skulle sjunga solo på kör-uppvisningen inför 200 personer var givet. Att du skulle stå längst fram när klassen uppträdde med "what does the fox say" för alla föräldrar och syskon var heller inget konstigt. Och att du skulle vara med på discot var självklart.
Du bad mormor att måla rosa nagellack, du valde fina kläder. Du bestämde frisyr och fick lov att ha lite glitter på ögonlocken. Du fick en liten väska på axeln och i den din portmonnä med pengar. 30 kronor till inträde, 20 kronor till godis. För kiosken var viktig!
Utanför discot träffade du fyra av dina kompisar. Ni fnittrade, höll handen. Kramades och såg er ömsom nervöst, ömsom förväntansfullt omkring. När ni betalat och jag förmanat er till att hålla ihop och vara rädda om varandra och se till att ingen blir ensam, krokade ni fast er i varandras armar och gav er in. Ert livs första disco!
Och kvar blev jag, undrandes, som så många gånger förr; var tog tiden egentligen vägen?!?
Nytt år, nya möjligheter!
Jag tänker så ofta att jag ska skriva, och har massor som jag vill skriva om. Men jag tar mig inte tiden, tråkigt nog!
Jag älskar att läsa tillbaka och känner mig glad vid tanken på att tjejerna kommer kunna läsa om denhär tiden, när de blir större.
Julen är förbi, men äntligen kom snön! Jag skulle egentligen vilja börja om nu, julförbereda på nytt med julklappar, godis, advents-stjärnor och mys! Knappt hinner julen plockas bort förrän min längtan kommer igen!
Julen var så härlig! 2013 är nog allmänt ett av våra bästa år hittills, konstaterade jag och M för någon vecka sedan. Först sommaren som bjöd på fler stranddagar än jag kan räkna, fantastiska semestrar och allra bästa sällskapet hela tiden.
Sen kom hösten, som knappt var någon höst utan bara en lång, härlig sensommar!
Och sen julen, men lång ledighet och massa tid för mys och lek, och lite bråk (men det hör väl liksom till med en 6-åring och en 3,5-åring i huset...?).
Julafton firades med Marcus familj, och Tomten gjorde stor succé även om Freja kände sig osäker och inte vågade sig fram...
Vi firade med min familj en dag i mellandagarna, då var vi 17 personer här hos oss.
Året avslutades med de allra finaste av vänner, god mat och mycket skratt!
Och det nya året har börjat bra!
Återstår att se om det blir ett bloggande år, men det är min intention! ;-)
Hellre på detta hållet, än tvärtom!
När dagen slutar såhär,
då är det nästan svårt att komma ihåg att den började på något annat sätt...
För idag har vi haft en sådär dag som man helst av allt vill glömma. När inget har blivit rätt, hur man än försökt. Tjejerna har fått stå ut med mycket tjat och gnäll idag, vi föräldrar har fått våra öron utsatta för extremt mycket tjurande, skrikande och gråtande. Tjejerna har bråkat om vem som fick mest yoghurt till frukosten eller vem som faktiskt hade den mörka dockan först. Och om vem som skulle gå på toaletten nere, om vems halsband det egentligen är och om vem som ska vara mamma i leken. Och om... ja, ni förstår. ;-)
Ingen mår ju bra en sån dag, ingen är ju nöjd över sättet man beter dig på. Ändå verkar det vara en cirkel som är svår att bryta när den väl påbörjats. Tillsist skickade vi in tjejerna till grannarna, jag åkte och handlade medan Marcus fixade mat. Baconlindade älgrullar med färskost i. Gott! :-)
När tjejerna kom hem var de nytankade med kärlek och tålamod, jag och Marcus hade också hunnit ladda om och lördagsmyset blev precis sådär som man vill ha det.
Och när de ligger här och sover i mitt knä, påminner jag mig om hur lyckligt lottad jag är som faktiskt är deras mamma! Och tänker att det ska jag berätta för dem, det första jag gör imorgon bitti!
Världens bästa Lovis!
Älskade unge!! Idag är det din dag, din 6:e födelsedag! Och vi har firat dig dagen lång.
Egentligen skulle jag vilja fira dig alla dagar! Det är verkligen underbart att få vara mamma till dig. Du gör mig stolt, lycklig, frustrerad, rörd, full i skratt, orolig och galen omvartannat! ;-) Jag älskar att höra dina tankar och funderingar kring saker och ting och blir varm i hjärtat av den kärlek och det tålamod du visar din lillasyster. Du är lugn och metodisk, gör saker i tur och ordning och låter inget hetsa upp dig. Du har nära till skratt och när det bubblar över sådär och du skrattar så att tårarna kommer, då bubblar det även inom mig. Du vill göra rätt i alla lägen, väntar på din tur och ser också till att de runt omkring dig uppför sig schysst och rättvist. Du tycker om att uppträda med tex kören eller i skolan, men tycker inte om att öppna presenter eller på annat sätt stå ensam i uppmärksamhetens centrum. Du älskar att pyssla; allt vill du spara på för "det ska jag pyssla med". Du leker mer än gärna med dina kompisar men du tycker lika mycket om att gå in till din Elisabeth. Du får egen vuxentid bara för dig och njuter till fullo av Elisabeths omvårdnad. Men även Elisabeth älskar era stunder, hon talar så varmt om dig och blir uppriktigt glad när du kommer! Du är duktig på att visa dina känslor, du kramas och pussas och säger (iallafall till mig, pappa o Freja) att du älskar oss, flera gånger om dagen.
Du är självständig och självsäker, men vill samtidigt ha vårt godkännande titt som tätt. Du tycker om att sitta i knät, somna i famnen och hålla i vår hand om vi är ute och går. Många gånger känns det som att du är lika stolt över oss, som vi är över dig.
Du kan sedan länge alla alfabetets bokstäver och formar ord alldeles på egen hand. Du räknar matte och pratar lite engelska. Du snappar upp saker du hör och kommer ihåg dem, och lär dem gärna vidare. Du fascinerar mig med allt du kan!
Du är omtänksam och ömsint, lyhörd och snäll! Du tänker mycket på andra och uppmärksammar det som händer runt omkring dig. Du tar hand om alla som är mindre och du ser till att din syster alltid är nöjd och glad. Du gör mig så urbota stolt!
(Ibland så driver du mig till vansinne, och ibland så undrar jag om jag har gjort något rätt... Men det tar vi en annan gång...)
Jag förstår verkligen inte var tiden tar vägen. Det är en klyscha, men det är verkligen så det känns - när blev du såhär stor?? När slutade du att vara min lilla bäbis och blev denhär stora skoltjejen? Jag minns det (nästan) som igår, onsdagen den 14 mars 2007. Jag visste egentligen redan att du låg i magen, jag kände det på mig. Men på vägen hem från jobbet köpte jag ett test, och kunde inte ens vänta med att testa tills pappa kom hem. Sen kunde jag inte vänta med att berätta tills han kom hem heller, jag ringde och berättade när han var på jobbet. Men glada blev vi, alldeles hiskeligt glada och då bestämde jag mig - den oro och sorg som fanns i mitt hjärta över Gustav och livet som blev, den skulle inte bli din! Det skulle inte bli du, du skulle vara förväntan och glädje och förhoppning!
Och vilken glädje du blev!
Idag har vi haft 6 ljus tända, ett för varje år som vi hittills har fått tillsammans med dig, vår fina unge! Vi har firat dig med sång och paket, och trots att du låg och väntade på oss i nästan 2 timmar, full av spänning och förväntan, tror jag att du blev nöjd! Dagen har tillbringats på badhuset med mormor och gamlamormor, och du har övat på ditt simmande.
Min älskade fina fantastiska unge, hoppas att din 6:e födelsedag har varit lika rolig för dig som den var för mig! Grattis!!
Sorg och lycka, hand i hand!
Idag var jag på kyrkogården och pysslade lite hos Gustav, lade dit granris och stjärnan jag gjorde häromsistens.
Det skänker så mycket lugn hos mig, att få gå där och fixa. Att få göra något som är för honom, det mesta i livet är ju för Lovis och Freja, och han hamnar i bakgrunden. Oundvikligt, det kan ju inte vara på något annat sätt. De finns i närheten och tar ju upp så mycket av min vardag, men i hjärtat tar han en lika stor plats. Nästan en ännu större, platsen där han finns har både glädje, sorg och smärta omkring sig.
Det är konstigt detdär. Hur han saknas i familjen, fast han aldrig har tagit upp en plats, egentligen. Hur livet känns tomt, fast att han aldrig riktigt har varit en del av det. Hur jag tycker att det ser tomt ut när jag skriver grattis-kort exempelvis, med bara två barnnamn, fast att hans namn faktiskt aldrig stått där. Hur hjärtat saknar och kroppen är tom, och minnena är så få! Det kommer ju aldrig komma nya minnen, hans historia är redan skriven och avslutad.
Nu ställer vi om och laddar för Halloween-mys med massa glada ungar! 4 st har trillat av längs vägen, så 24 blir de som kommer.
Lovis lämnar jag hemma och tar istället med mig Clawdeen Wolf!
Tack, men nej tack, de fingrarna kan du behålla för dig själv!
Något av det värsta jag vet är när fingrarna blir skrynkliga. Jag tycker inte om att bada med händerna under vattnet, jag tycker inte om att duscha länge. Jag jag svårt för att diska, hänga tvätt, simma med fingrarna ihop (vilket leder till att jag simmar med spretande fingrar, föreställ dig hur lätt det är att ta sig fram i snabb fart då..) skala potatis och tvätta håret på barnen. När jag var gravid oroade jag mig inte alls för att det skulle vara svårt med en liten bäbis, att amningen skulle krångla, för sömnlösa nätter eller något annat normalt. Jag oroade mig för att jag inte skulle klara av att bada mitt barn, för fingrarna skulle bli så skrynkliga.
(Det var ju såklart inte ett så stort problem som jag tänkte. Dels så var ju skälva badstunden faktiskt mysigare än vad skrynklat är obehagligt, och dels så hade hon ju en pappa som badade henne emellanåt. ;-) )
Men fortfarande så fixar jag inte skrynkliga fingrar. Så när tjejerna har badat i 80 minuter, och Lovis vill att jag ska känna på hennes fingrar...
Då har jag svårt att inte skrika högt och därmed riskera att smitta henne med detta konstiga, jobbiga fenomen!
Simone. Eller var det Judas?
Det första jag hörde när jag kom till jobbet imorse, var en kollega som konstaterade att hon nog inte skulle bli kvar hela dagen, utan åka så hon hann hem innan stormen. Stormen Judas, skrev de i tidningarna. Hela kontoret följde utvecklingen, och runt lunch sades det att vi nog fick stänga kontoret frampå eftermiddagen så att alla skulle komma hem tryggt och säkert.
Hur det sen blev med den saken vet jag inte säkert, jag åkte nämligen hem till en febrig make och hängig dotter.
Stormen bytte iallafall namn till Simone, vilket låter betydligt mycket snällare!
Det första jag gjorde när jag kom hem var att plocka ihop allt som låg på trädgården. Skönt, nu fick vi det gjort! Vissa saker drar ut på tiden, fast att man egentligen vet att det bara tar någon kvart. Sen har jag lekt med vår lilla pratkvarn, jösses så rolig och underbar hon är nu! Allt som kommer ur dendär munnen är så charmigt och roligt, mycket utan att hon vet om det själv men hon har börjat att skämta med oss lite smått. Det är så härligt, hon tittar på oss med sina små ögon och ler stort, stolt och busig på en och samma gång. Allra mest har vi lekt mamma-mormor-barn, Freja är alltid mamman som ska lämna barnet hos mormor (aka jag) eftersom hon ska gå till jobbet. Och då är det alltid ett långt och ingående tal till mig om hur lillan ska skötas. Sen tar hon sin handväska och går till jobbet, innan hon 50 sekunder senare hämtar henne igen. ;-) Och med stor nyfikenhet undrar hur det gick idag.
Nu sover barnen (och ja! Freja somnade själv idag också!) (en gång, ingen gå g - två gånger, en vana!) och maken och jag har kurat ner oss i soffan med filt, tända ljus och cancergala.
Trevlig kväll! Hoppas innerligt att stormen håller sig borta!
Svettigt uppdrag!
För några veckor sedan var jag på mitt livs första föräldramöte i skolans värld. Jag imponerades av engagemanget hos läraren; han visade bilder han tagit av alla barnen och för varje bild log han stort och berättade en liten historia bakom bilden. Han berättade, nästan lite stolt, om saker de gör i skolan och om vad de kommer göra framåt.
Sen kom då äntligen frågan, den fråga som jag har väntar på i många år - vem vill vara klassförälder? En annan mamma svarade direkt och jag var inte sen att hänga på! :-) Haha, jag har längtat efter att få vara klassmamma sedan jag själv var liten, och min mamma var klassmamma.
Idag hade vi hyrt gympasalen och bjöd in alla klasskompisar och deras familjer för att umgås, fika och leka. Några ordnade lekar och tävlingar och mycket fri lek för barnen. Det verkar vart uppskattat och ca 2/3 av klassen kom. Roligt!!
Framöver har vi planerat in en adventskalender som barnen själva ska få pyssla ihop i skolan med hjälp av tändsticksaskar och luciafirande, lite lagom för denhär terminen.
Nu ligger jag i soffan och tar igen mig, det tog på krafterna att leda dessa ca 15 ungar och deras syskon, mammor och pappor ( och en moster) i en svettig gympasal med ungefär 0 % luftkonditionering. ;-)
STOR dag!
Eller, om man ska vara riktigt noga är den riktiga stora dagen först om några veckor, men i måndags var det en liten försmak på den stora dagen. Då var det nämligen dags för Lovis att börja på fritids!
Veckan innan var Lovis och jag på stan och förberedde inför skolstarten. (??!!?? Vad hände egentligen, hon är ju fortfarande min lilla och behöver så mycket vägledning och trygghet, och bekräftelse och närhet, och kramar och omhändertagande. Och ändå sägs det vara dags för skolstart!)
Jag blir alldeles till mig av stolthet när jag tittar på henne, min fina lilla unge som nästan alldeles nyss var en bäbis. Jag minns så väl när hon kom, när hon äntligen låg där på mitt bröst. Så perfekt var hon! Så liten (fast liksom ändå ganska så stor..) och helt ny. Detdär nya fascinerar mig så mycket! Man vet ingenting om det lilla knytet, men man skulle göra allt för att skydda det mot ont. Man har aldrig träffat det förr, men älskar det redan, så mycket. Man vet ingenting om framtiden, mer än att vad som än händer, så kommer man vara så stolt!
Lovis var från början en såndär mönsterbäbis. Alltid nöjd (kan bero på att hon alltid var i famnen...), sov bra och åt var 4:e timma, smidigt och snabbt. Älskade vagnen, trivdes i bilen. Smidig liksom. Och från början kändes allt så självklart! Lite som att det alltid varit meningen att just hon skulle komma till oss! <3
Hon blev ju större, och i takt med att hon växte så växte hennes vilja och temperament. ;-) Men också hennes omtänksamhet, tålamod och ödmjukhet. Det finns så mycket snällhet och fint i den där lilla ungen! <3
Och nu då, nu är det alltså dags för den där lillan att börja fritids, och alldeles snart skolan! En helt ny värld tar vid, och hon är så förväntansfull. Sådär så att jag bara står och tittar på henne, och mitt inre bubblar över av värme, och jag minns hur det kändes.
Jag hade en rosa ryggsäck när jag började. Lovis har en svart axelrems-väska med Monster high på. Min fina lilla älskling är allt lite tuffare än vad hennes mamma var! <3
Lycka är...
... att ha bästa kompisen på besök!
Höst!
Idag var det riktigt höstväder! Kallt men härlig luft! När jag hämtat barnen från förskolan gav vi oss ut på en promenad, plockade löv och stenar, och Lovis cyklade såklart!
Nu ikväll har jag legat i soffan och sett en film, i min ensamhet. M är iväg på after älg (jag sa ju det, som ett barn på julafton!) och tjejerna somnade lätt i sina sängar ikväll. Härligt när allt klaffar! ;)
Att få en kväll ensam i soffan kan vara rena lyxen ibland! Antagligen för att jag vet att jag, de allra flesta kvällar, har bästa sällskapet! <3
Ungen kan faktiskt cykla!
Ja, tidigt i våras tog vi bort stödhjulen från Lovis cykel. Hon kämpade på bra och jag såg tydligt att hon kunde, men hon vågade liksom inte lita på sig själv. Hon blev väldigt osäker när hon förstod att vi inte höll i och då tappade hon balansen. Så har sedan hela sommaren flutit på.
Tillslut blev jag en såndär mamma som jag egentligen inte är. "Nej, nu måste du lära dig! Alla dina kompisar kan cykla!" (egentligen struntar jag i om hon kan cykla utan stödhjul eller inte, det är inte viktigt alls! Men hon vägrade att sätta på stödhjulen igen, och jag kände mig så låst som inte hade något sätt att komma iväg med båda barnen på...) Lovis svarade, lugnt o sansat, "men mamma, jag är bra på så mycket annat! Jag behöver inte kunna cykla!" ;) Min kloka lilla unge!
Och som sagt, det är inte cyklandet utan stödhjul i sig som känts viktigt, utan att hon har kunnat ta sig fram!
Men så idag! Efter uppträdet med musiklekis stod vi föräldrar kvar och pratade lite. Lovis och kompis M gick ut i förväg. Där ute stod M;s cykel, utan stödhjul. När vi sen kommer ut skriker M, alldeles lyckligt, "Lovis kan starta själv!" Och ungen hoppar på cykeln och börjar cykla!
Sen har hon övat i många timmar, och nu får jag nog ändå säga att hon kan cykla, min lilla stora tjej!!
Skönsång!
Ja, efter att ha lyckats gå på musiklekis en gång, av typ sex, var det idag dags för uppträde på gudstjänsten. Lovis ville såklart gå, trots att hon endast kunde två av sångerna. Detta med uppvisning är liksom hennes grej, konstigt nog. Jag tycker alltid att hon är så blyg och så, men inte i dessa sammanhang!
Så idag klädde hon upp sig, valde flätor i håret och uppträdde med kompisarna! <3
https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/2191910/images/2012/pic_50715c829606ee017895fd1c.jpg" class="image">
Att vara förberedd!
Dethär brudparet hade mina föräldrar på sin bröllopstårta när de gifte sig 1987. Jag hade det sedan på min bröllopstårta när jag gifte mig, 2006.
Nu har Lovis sagt att hon vill ha det på sin bröllopstårta den dagen hon ska gifta sig.
Men hon vill också att jag åker förbi Landhs, det lokala caféet, och köper ett brudpar med Musse och Mimmi som hon sett där, för det vill hon också ha på sin bröllopstårta.
Ja, vi får väl se hur det blir med den saken! ;)
Lovis, min fullständigt fantastiska unge!
Jag kan inte förstå var tiden har tagit vägen!? Tycker inte alls att det är längesedan du låg i min famn, alldeles skrynklig och ny; den allra vackraste lilla flicka jag hade sett! <3 Det känns som igår då hela hjärtat fylldes till brädden av denna oändliga kärlek, och alla dedär andra känslorna som kom som ett paket på posten ihop med förldrarskapet; oron och glädjen, tröttheten och känsligheten. Stoltheten och lyckan!
Vi låg på sängen och tittade på dig, pappa och jag. Flera timmar tittade vi på dig, vi fick aldrig nog! Vi "bråkade" om vem som skulle köra vagnen när vi var ute och gick och båda kände sig tomhänta i soffan om kvällarna, om vi inte hade dig i famnen. Du var ett såntdär mönsterbarn; du sov hela nätterna från att du var en månad, du åt var fjärde timma och sålänge du bara fick vara i någons famn så var du nöjd!
Tänk att det snart är fem år sedan! Du har gått från att ha varit en väldigt nöjd bäbis till att ha blivit en lagom trotsig 5-åring!
Hela tiden är du försiktig och klok, gör aldrig mer än vad du klarar av. Kollar av läget först, testar sen. Vill inte misslyckas eller göra fel. Vill gärna ha bekräftelse på det du gör, vill gärna ha sällskap i dina lekar. Din fantast är oändlig! Allra helst leker du med små gubbar av olika slag, det började med duplo-gubbarna hos mormor & morfar och fortsatte med dockskåps-gubbarna här hemma. Sällan i dockskåpet, allra helst satt du på soffans ryggstöd med fötterna dinglandes på baksidan och lekte i fönstret ut mot baksidan. Tillslut kom Pippi-gubbarna in i leken, och där är du nu. Om du inte har något uppträdande; en cirkus eller en show av något slag. Du älskar när vi tittar på dig! Du går på musiklekis och gymnastik, innan gick du på dansskola med mormor. Du älskar att uppträda på alla dina aktiviteter, och längtar tills du ska iväg. Du är stolt över att få vara på musiklekis och gympan själv, men helst av allt vill du gå på balett! Baletten passar dock inte i tiden, men då är du ändå så förståndig och tänker att "nästa år kan jag nog gå!"
Du älskar att pyssla! Såfort du ser ett litet snöre, eller en fin knapp, en fin bit papper eller en kotte du tycker är extra fin så vill du spara den för "den kan man pyssla med!". Du skriver så himla bra! Du lärde dig alfabetet sommaren då du var 2,7 år och skrev snabbt både ditt och Frejas namn. Nu, inte ens fem är fyllda, kan du själv ljuda fram ett ord och klura ut vilka bokstäver det ska vara. När jag undrar hur du vet vilja bokstäver du ska välja svarar du, helt självklart, "jag bara lyssnar, och så hör jag det!". Fantastiskt duktiga unge! Jag är så urbota stolt över dig!
Du tycker att Freja är en fantastisk lillasyster, ni börjar leka bättre och bättre tillsammans. Du har världens största tålamod med henne och får henne att känna sig trygg och älskad. Du är en omtänksam person, både mot oss i familjen och mot alla dina kompisar. Du skriver små kort, ritar teckningar och sådär.
Du är kär! Iallafall har du varit det riktigt länge, 3 år redan! Jag tror att det börjar avta lite, men fortfarande är du fast besluten att ni ska gifta er, Philip och du.
Det allra mesta med dig är fullständigt fantastiskt! Såklart! Men vissa saker frestar mina nerver... ;) Du kan vara envis som synden, sur och tvär kan du bli om du inte får som du vill! Det händer inte ofta, men när det händer är det rejält... Du tycker inte om att vara ensam utan vill ha sällskap hela tiden! Du söker våran uppmärksamhet och bekräftelse. Du vill gärna höra att du gör rätt och bra.
Du kan vara blyg, och inte våga på egen hand eller tro tillräckligt mycket på dig själv, och då växer mitt mammahjärta! Där känner jag igen mig själv och önskar att du ska våga tro att du kan, våga vilja saker! Jag är så otroligt stolt över dig, i så många situationer! Du kan så mycket, vet så mycket. Förstår så mycket och gör så mycket fint!
Älskade, fina unge!! Jag är så glad att du är du och att just du är min!! Jag ser så mycket fram emot framtiden, att få dela den med dig! Att få vara med om dig, det är en ära!!
Puss,
Mamma
Vad är det för föräldrar?!
Våra kompisar har fått barn. En ny, liten, alldeles ljuvligt fin pojk. <3
Jag berättade för Lovis att M och E fått en lillebror.
L: "Vad ska han heta?"
V: "De vet inte det."
L: "Va?!?! Varför vet de inte vad han ska heta?!! Det är ju deras barn!!!"
Ja, om inte de vet vad han ska heta, vem ska då veta det?!? ;)
Sommarkväll!
Ikväll är vi hundvakt. Mina föräldrar är iväg med båten så vi ska umgås med Kenzo. Egentligen skulle han varit hos oss, det är han oftast när de är iväg och det verkar uppskattas av alla, både hund och barn, och föräldrar. Men för ett par veckor sedan visade det sig att han blivit blind! Det är en genetisk sjukdom som nu gjort att han är blind. Älskade vovven! Därför kan han inte vara hemma hos oss, han känner sig nog inte lika trygg där och det känns inte snällt mot honom att ta honom ifrån tryggheten. Så vi sover där!
Solen har strålat hela dagen och M och tjejerna har legat på stranden medan jag slitit på kontoret... Nu väntar grill med fina vänner, ljuvlig sommarkväll! Temperaturen är också ljuvlig...
Citat, Lovis
"Mamma, kom och titta!! 'Åh, har jag skrivit Ylvali?' tänkte jag, och så såg jag att jag hade gjort det!"
Min finurliga lilla unge!!
