en ganska så vanlig blogg, fast min

Något som slår mig allt oftare är det faktum att man liksom bara har ett liv. Det är nu, och aldrig mer. Man har en enda chans att göra det så bra som möjligt, tiden kommer ju aldrig igen.

Jag kan verkligen vara mästare på att se vad andra har, som jag saknar. Allt från tålamod och energi, till vackert hår och ett fantastiskt kök. Fokuserar så mycket på vad jag önskar och vill, och hur jag ska kunna nå dit, att jag mitt i allt glömmer bort det som jag har, och faktiskt känner mig väldigt lycklig över. Glömmer att njuta av stunden och livet, och ser inte alls alla dedär små sakerna i min vardag som jag egentligen tycker är guldkant.

Ibland kommer jag på mig själv, stannar upp i min inre stress och ser mig omkring. Känner av stämningen och njuter av livet. Mitt liv. Känner mig oförskämt lycklig och väldigt tacksam!
Men ju mer jag liksom njuter av nuet och stunden, och allt som jag har, desto mer stressad blir jag över tiden som rinner iväg, och sommaren som kan ta slut när som helst. Är rädd att jag inte njuter ordentligt och att jag inte samlar tillräckligt många fina härliga minnen att tänka tillbaka på hela långa vintern sen.

Och så börjar det om. Inser att det är en ond cirkel och att jag har svårt att bryta den. Och så blir jag ännu mer stressad, för som sagt; jag har bara ett liv att försöka göra så bra som jag bara kan. Och jag vill verkligen inte slösa bort det med att gå runt och lägga den mesta av min energi på det som jag skulle vilja förändra och ha istället, när jag skulle kunna njuta av det jag redan har!

Tänk så svårt det är att utgå ifrån sin verklighet och göra det bästa av sin situation. Att glädjas innerligt med andra utan att det minsta känna sig själv lite besviken eller misslyckad. Att se det som finns framför en just nu, att utgå från de möjligheter och val man har och känna sig nöjd och tillfreds med den situation man skapar för sig själv. Att inte känna ett behov av att vrida och vända på saker gång på gång, och utvärdera och försvara sina val och beslut.

Eller är det bara jag som inte riktigt lyckas..?

Det sägs ju att vår bästa tid är nu, men det är som att jag alltid är på väg, någon annan stans, till någon annan tid. Framtiden. Där allt är lite bättre.

Carpe Diem, heter det ju. Inte Carpe Futurum.

... då jag känner mig som en mindre bra mamma.

Efter en natt med nästintill obefintlig sömn följt av en ganska tung dag på jobbet, med besvikna brukare och tillsyn av socialstyrelsen, då försvinner det. Tålamodet. Då blir jag dendär mamman som jag aldrig skulle bli. Mamman som skäller för småsaker, och som inte orkar vara med och leka eller bygga kojor. Som inte ens orkar låta barnen leka och stöka fram, för det enda hon tänker på är att hon är den som kommer att få städa sen. Mamman som mest är sur och inte alls tänker på barnen som en 6-åring och en 3-åring, utan tycker att de ska uppföra sig. Att de måste bete sig, och vara lugna, och lyssna och hjälpa till. Mamman som inte orkar trösta och vara förstående inför trötta, ledsna barn.
Dendär mamman som jag nästan lite föraktar, som får barnen att bli ledsna och känna sig som mindre fantastiska än vad de är.

Tillslut lägger hon två ledsna barn, två barn som dessutom krånglar extra mycket vid läggdags för att de känner viss oro över att deras mamma inte är sig själv, och en storasyster som gång på gång bedyrar mamman sin kärlek. Som talar om hur mycket hon älskar sin mamma och som inte vill sluta kramas. I jakt på sin vanliga, omtänksamma mamma.

Sen somnar barnen, men ser inte alls sådär lyckligt obekymrade ut, som barn ska göra när de somnat. Kanske sitter det mest i mamman, kanske ser de faktiskt lite ledsna ut. Det är oklart vilket.

Men då kommer det tillbaka. Tålamodet. Och som ett brev på posten (eller snarare ett e-mail) även det dåliga samvetet. Och den villkorslösa kärleken, till dessa ljuvliga små barn som är mammans stora lycka i livet. Tacksamheten över att varje dag få vara nära dem och förundran över att ha varit med att skapa något så perfekt.
Och mamman vill helst bara väcka dem igen, och ta tillbaka allt som hon har sagt ikväll och nu, när lugnet lagt sig, hinner reflektera över och ångra.

Det är då hon klappar på dem, pussar dem på pannan. Viskar ett långsamt men innerligt "förlåt" i de små barnens öron, och hoppas att de nånstans i drömmen hör. Lovar sig själv att aldrig mer låta tröttheten gå ut över dessa fantastiska varelser utan att varje dag -resten av deras liv- låta dem inte bara veta, utan verkligen känna, att de är så innerligt älskade och respekterade. Att de gör mamman så lycklig och livet så stort.

Ja, en sån kväll har jag haft ikväll...

Hur kan man ens bli arg, på dehär??!?

Gång på gång slås man av verkligheten; av hur makabert och sorgligt livet kan vara, hur lite man vet om framtiden och hur viktigt det är att njuta av det som man har. Här och nu, det är allt vi vet.

Hur går man vidare när livet blev avgrunds-svart? Hur andas man när luften tog slut? Hur skrattar man igen, när hela livet blev sorg? Hur hittar man sig själv när en del försvunnit? Hur vågar man tro på framtiden, när den rycktes bort?

Jag är nog lite dålig på att ta vara på livet. På att njuta av stunden och se det fina omkring. På att leva här och nu, utan förväntningar och oro inför framtiden. Allt för ofta påminns man ändå om att allt kan hända, ingenting är för givet. Inget är för alltid. Mycket är för kort.

Vid varje tragedi, vid varje incident som kunde blivit en tragedi. Då är jag tillbaka i tiden. 7 år tillbaka. Inte så mycket tillbaka i sorgen, men tillbaka i verkligheten. Vet, väl av erfarenhet, att ingenting i livet är säkert. Att livet är nu, och inte nästa vecka. Att det är nu jag måste njuta. Att jag varje dag är skyldig, mig själv, att ta vara på det fina. Att se det bästa.

Dendär framtiden vet man inget om. Troligtvis kommer den, det gör den ändå för de flesta. Men ibland, så tar det slut. Utan förvarning och utan mening. Och skulle det hända mig, önskar jag att jag hade levt 110% dessförinnan!

Vi tittar på 'humorgalan - för varenda unge'. Skrattar endel, gråter lite mer. Trots att man möts av sånna här program och nyheter av detta slag så ofta, blir jag ändå så illa berörd och så otroligt ledsen här ikväll!
Alla reportage om barnen runt om i världen som har det så illa, om alla som är sjuka och kämpar, om föräldralösa och om barnarbetare. Om gatubarn. Så många barn som lider dagligen!
På ovanvåningen ligger mina egna barn och sover. Alldeles trygga, varma, mätta och glada. Nöjda med livet som ger dem så mycket, det de behöver och ännu mer! Alldeles omhändertagna!

Alla dessa andra barn som drömmer om skolgång, mat på bordet, någonstans att bo. Om någon som tar hand om dem, om värme på natten och möjlighet till lek och en barndom. Allt detdär som mina barn inte ens funderar över, för dem är det en sådan självklarhet.

Det knyter sig i mig och det riktigt värker av orättvisan! Och mitt mammahjärta värker inte bara för barnen, det värker lika mycket för deras föräldrar. Deras föräldrar som ju ändå måste känna samma sak för sina små som jag gör; man vill dem så oerhört gott! Allt ont som händer ens barn gör ju ont i ens egna själ. För mig är det uppskrapade knän, sorg över borttappade saker, elaka kompisar och att inte få som man vill, som leder till tårar på små kinder och en knut i mitt hjärta. För dessa föräldrar, i andra delen av världen, är det riktig sorg och smärta, hunger och fruktansvärda orättvisor. Så svårt att förstå, och så svårt att ta in!

Mina barn sussar gott i sina sängar. Trygga, varma och mätta. Glada efter en dag full av lek och stoj. Precis som sig bör när man är 5,5 och 3 år.
Jag sitter i soffan och lyssnar efter deras andetag, nära till gråten. Så lycklig över det jag har, och att mina fina ungar har det så bra, att de inte behöver oroa sig över pengar till mat och tak över huvudet. Lovar mig själv (och vet samtidigt att jag inte kommer hålla det..) att aldrig mer skälla på tjejerna. Att alltid komma ihåg vilken lycka de är och vilket underverk att just de fick födas till denna delen av vår värld. Vilket ansvar jag har att förvalta dem på allra bästa sätt, göra dem redo för framtiden och ge dem bra värderingar och grunder att stå på. Det hänger ju liksom lite på mig, hur de blir. Och hur de sen tar hand om omvärlden.
Framtiden ligger hos våra barn. Och inte bara västvärldens barn, alla barn!

Så ja, nu är vi Världsföräldrar. Och faddrar. Och månadsgivare i Räddabarnen. Det känns liksom svårt att inte vara det, efter sånnahär program!

Jag hittar inga ord som är stora nog att beskriva kärleken till de där ljuvliga små varelserna som är mina barn!

Ikväll låg jag inne hos Freja för att natta henne, och hörde hur Lovis grät på sitt rum. Jag gick dit (M var inte hemma) och möts av en förkrossad liten dotter, som saknade Korre. Ett gosedjur som följer med olika barn hem från förskolan varje vecka, och som igår äntligen skulle få bo hos Lovis. Han fick idag följa med tillbaka till förskolan eftersom mormor o gamlamormor skulle hämta, och då skulle såklart Korre få vara med. Han glömdes dock kvar på förskolan och min lilla tjej saknade honom så mycket vid läggdags att hon inte kunde sova. I sånna stunder växer mitt hjärta så mycket, åh vad jag önskar att jag kunde ta bort hennes sorg! Nu, fem och ett halvt år gammal, handlar det om ett gosedjur som ligger ensam på en hylla på förskolan, om 10 år kommer det vara annat som tynger henne. Men i mig kommer det nog kännas likadant, dendär maktlösheten att jag inte kan ta bort hennes smärta, den är hemsk! Tillslut fick hon somna i min o Ms säng, och då gick det lättare och nu sussar hon så gott. Och Korre lär hon inte glömma bort mer!

Nu inatt är det Freja som framkallat min ömma moderskärlek. Hon vaknade av en mardröm och grät så hon skakade. Sen hade hon svårt att somna om och efter någon timma känner jag hur mitt tålamod är på väg att ta slut... Då kurar hon ihop sig mot mig och säger, lite hulkande, 'jag kan inte somna!'. Och med ens är tålamodet tillbaka, och ömheten för detta lilla barn är så stort! Jag vet hur jobbigt det är att inte kunna somna om, och det gör ont i mig att hon har samma problem. Så jag börjar sjunga precis alla vaggvisor jag kan, och några andra visor också för min repertoar av vaggvisor är inte så stor, och tillslut börjar rösten nästan ta slut och halsen värker litegrann. Och frustrationen och stressen över att jag har varit vaken i två timmar och ska upp och jobba tidigt imorgon kommer smygandes... Då kramar hon mig hårt och viskar 'mamma, jag älkar dig, mycket mycket'.
Älskade, fina, underbara lilla unge! Jag kan sjunga lika länge till efter en sån kärleksförklaring, värmen och ömheten för den lilla som inte kan komma till ro är oändlig.

Nu snarkar hon så gott bredvid mig, och Lovis sover tryggt i sin säng. Och jag ligger vaken och förundras över livet. Över hur mycket kärlek jag har inom mig och hur mycket lycka detdär små varelserna kan ge! Vad tacksam jag är över att de har kommit till oss, och hur stor ömheten och respekten för två så små personer kan vara!

Knappt två månader innan min 19-årsdag hade jag packat min stora gula resväska till brädden och var redo för mitt livs äventyr! Tillsammans med kompis Em vinkade jag av våra familjer på Arlanda flygplats. Många tårar fälldes och några varnande råd fick vi ta emot. Kramade våra föräldrar, många gånger om, nervösa föräldrar och spända flickor. Nu väntade ett år på andra sidan jorden, Au pair-jobb på Nya Zeeland var vårt mål.

Jag minns flygresan så väl, vilka blandade känslor! Så mycket förväntan och samtidigt så mycket oro och nervositet. Jag tror inte ens att vi pratat med familjerna vi skulle bo hos i telefon, vi hade endast skickat mail och vanliga brev. Min syster hade spelat in ett kassettband (jodå, på den tiden existerade både kassettband, freestyles och snigelpost) som jag lyssnade på under resan, och grät lite av saknad av de jag lämnat hemma. Mamma hade skickat med mig en liten nalle som jag kramade hårt några gånger. Vi fascinerades otroligt av det stora planet och det faktum att vi fick välja film på vår egna lilla tv-skärm!

På vägen ner skulle vi vara några dagar i Bangkok. Vi såg framför oss hur vi sedan skulle anlända till Nya Zeeland alldeles bruna och snygga! Väl i Bangkok insåg vi att det inte alls låg vid havet! Men efter några dagars shopping och storstadsliv hittade vi en taxi-chaufför som körde oss till närmsta havs-glänta. På vägen dit satt vi med nervevade rutor, då taxin saknade AC, och lyssnade på ett kassettband med Modern family, och vi sjöng högt i kör med Lek, vår chaufför. Vi tyckte att vi var så vuxna, så stora och så otroligt ansvarsfulla!
Så ansvarsfulla att vi struntade i solskyddsfaktorn... Vi hade ju bara en dag på stranden, och vi skulle ju bli bruna! Väl tillbaka på vårt hotell åt vi varsin ananas och packade på nytt våra väskor. Imorgon var det flyg-dags igen. Dagen därpå vaknade vi upp förväntansfulla och glada. Tills vi såg oss i spegeln. Alldeles sönderbrända av solen och munnen var alldeles full av sår och blåsor orsakade av ananasen. Så istället för brunbrända och snygga landade vi på Nya Zeeland svullna med hela huden flagnande..

Efter bara någon vecka hos våra värdfamiljer ringde det till Em. En annan svensk tjej som, tillsammans med en kompis, också vår aupair i samma stad. Vi beslöt oss för att träffas och spända begav vi oss in till stan. Jag minns hur vi åkte ner för en rulltrappa och på en gång förstod att det var de som stod där nedanför. Vilken fullträff det visade sig vara! Tillsammans hade vi galet roligt resten av tiden!

Alla kvällar på bion, där vi promt betalade för beneficiary för att det var billigast. Först långt senare förstod vi att det var priset för socialbidragstagare.. Alla filmkvällar hos varandra, alla shoppingturer. Alla fester och utekvällar, alla människor vi träffade. Alla stunder på olika fik, på stränder och med våra värdfamiljer. Allt vi förfärades över i den rikemans-värld vi hamnat i! Och vår tre veckor långa roadtrip, då vi sov i bilen. En vid ratten, en i passagerarsätet och två i baksätet. Någon med en yxa i närheten, för säkerhets skull. Vi samlade pasta och ris från värdfamiljernas skafferier i flera veckor för att slippa betala för mat. Skräcken innan fallskärmshoppningen och bungyjumpet, stoltheten efter! Bara alla telefonsamtal när man kände sig lite nere, all tröst och störtning vid hemlängtan.

Jag kan verkligen skratta högt för mig själv när jag tänker på allt vi gjorde! Ibland behöver jag en skämselkudde och ibland förfäras jag lite över hur naiva vi var och hur illa det kunde gått några gånger! Men mest av allt blir jag bara så varm i hjärtat och så lycklig över att jag har varit med om allt detta! Så lycklig över att Em, E och F fortfarande finns i mitt liv!

Vi träffas inte särskilt ofta och vi pratar inte ens speciellt mycket däremellan. Men skulle jag någonsin behöva dem så vet jag att de alla finns där. De blev mer än bara mina vänner där på andra sidan jorden, det bandet jag har med dem är så starkt!

Nu sitter jag på tåget hem från Malmö, där jag tillbringat helgen med just Em, E och F. Vi har vuxit upp, har män och barn, lägenheter och hus. Varsin utbildning och fasta jobb. Men efter 5 minuter tillsammans är vi 19 igen. Vi pratar om samma saker varje gång vi ses, minns samma minnen. Och skrattar sådär galet fnittrigt emellanåt. Jag känner mig lyckligt lottad, som har er tjejer!

Jag lyssnar på de låtar vi lyssnade på där nere och när "Why does love do this to me" kommer i högtalarna känner jag samma lite sorgliga känsla i magen som jag kände när jag o E låg på sängen på vårt hostel i Sydney, där vi hade en veckas mellanlandning på vägen hem. Då för att vi inte visste om vi någonsin skulle komma tillbaka till Nya Zeeland eller om vi någonsin skulle träffa alla fantastiska människor igen! Nu känner jag samma känsla för att jag inte vet när vi ses igen; jag, Em, E och F. Om några månader flyttar E med sin familj till Nya Zeeland... Men kanske blir det nu som även jag kommer tillbaka?

Ja, ingen vet. Det enda som är säkert är att ni alla fyra är speciella för mig och att tiden vi tillbringade tillsammans på andra sidan jorden för alltid kommer betyda så oerhört mycket! Och att de minnena vi har alltid kommer att vara så härliga att minnas! Tack, underbara ni, för att ni finns! <3