Den där kärleken!
Jag hittar inga ord som är stora nog att beskriva kärleken till de där ljuvliga små varelserna som är mina barn!
Ikväll låg jag inne hos Freja för att natta henne, och hörde hur Lovis grät på sitt rum. Jag gick dit (M var inte hemma) och möts av en förkrossad liten dotter, som saknade Korre. Ett gosedjur som följer med olika barn hem från förskolan varje vecka, och som igår äntligen skulle få bo hos Lovis. Han fick idag följa med tillbaka till förskolan eftersom mormor o gamlamormor skulle hämta, och då skulle såklart Korre få vara med. Han glömdes dock kvar på förskolan och min lilla tjej saknade honom så mycket vid läggdags att hon inte kunde sova. I sånna stunder växer mitt hjärta så mycket, åh vad jag önskar att jag kunde ta bort hennes sorg! Nu, fem och ett halvt år gammal, handlar det om ett gosedjur som ligger ensam på en hylla på förskolan, om 10 år kommer det vara annat som tynger henne. Men i mig kommer det nog kännas likadant, dendär maktlösheten att jag inte kan ta bort hennes smärta, den är hemsk! Tillslut fick hon somna i min o Ms säng, och då gick det lättare och nu sussar hon så gott. Och Korre lär hon inte glömma bort mer!
Nu inatt är det Freja som framkallat min ömma moderskärlek. Hon vaknade av en mardröm och grät så hon skakade. Sen hade hon svårt att somna om och efter någon timma känner jag hur mitt tålamod är på väg att ta slut... Då kurar hon ihop sig mot mig och säger, lite hulkande, 'jag kan inte somna!'. Och med ens är tålamodet tillbaka, och ömheten för detta lilla barn är så stort! Jag vet hur jobbigt det är att inte kunna somna om, och det gör ont i mig att hon har samma problem. Så jag börjar sjunga precis alla vaggvisor jag kan, och några andra visor också för min repertoar av vaggvisor är inte så stor, och tillslut börjar rösten nästan ta slut och halsen värker litegrann. Och frustrationen och stressen över att jag har varit vaken i två timmar och ska upp och jobba tidigt imorgon kommer smygandes... Då kramar hon mig hårt och viskar 'mamma, jag älkar dig, mycket mycket'.
Älskade, fina, underbara lilla unge! Jag kan sjunga lika länge till efter en sån kärleksförklaring, värmen och ömheten för den lilla som inte kan komma till ro är oändlig.
Nu snarkar hon så gott bredvid mig, och Lovis sover tryggt i sin säng. Och jag ligger vaken och förundras över livet. Över hur mycket kärlek jag har inom mig och hur mycket lycka detdär små varelserna kan ge! Vad tacksam jag är över att de har kommit till oss, och hur stor ömheten och respekten för två så små personer kan vara!
