en ganska så vanlig blogg, fast min

Du är en glad liten grabb, skrattar högt många gånger varje dag. Oftast, och helst, tillsammans med någon av oss men även för dig själv, eller tillsammans med dina gosedjur och leksaker. Du är tillfreds med livet och verkar inte ha allt för höga krav på det, än sålänge. Du har vänt på dig en gång, från rygg till mage, men i regel ligger du nöjt där vi lägger dig. Du älskar att sitta i din bumbostol, gärna i närheten av systrarna eller i köket där det ofta är aktivitet. Ljudet av vatten som spolas fascineras du extra mycket av och ligger gärna på toalettgolvet (på en filt, givetvis) när någon duschar. Äter gör du fortfarande bara på mig, men finge du välja hade du nog ätit av precis allt som vi äter för nyfiken är du. Du sov väldigt bra innan, med hela nätter från 6 veckors ålder,  men sedan tre veckor tillbaka vaknar du många gånger varje natt och det är bara vid bröstet som du vill somna om. Helst ska vi sitta upp och sova, också. (Det positiva med det är väl då att jag får skrivit klart blogginläggen, som annars förblir halvskrivna i utkorgen...) Sjuk har du varit en hel del, två rejäla förkylningar, ögoninflammation och magsjuka har du hunnit med på dina fem månader. 

Annars är det som de säger; trean hänger på. Du har inga direkta rutiner utan du sover och äter lite när det funkar och passar, beroende på dagens aktiviteter. Det som är stående är att du vaknar runt 7-tiden (för då går resten av oss upp) och sen somnar du om ungefär två timmar senare. Men där tar rutinen slut, ibland sover du 40 minuter och andra gånger tre timmar. Och lite är det den sovstunden som sedan sätter prägel på dagen, tills klockan blir 20 och systrarna sover igen. Då får du mat och sedan somnar du för natten.

Systrarna är helt klart dina största idoler och du strålar när du ser dem. Du får ofta vara med i deras lekar och för det mesta tycker du att det är kul. Ibland glömmer de dock bort att du är på riktigt, och ingen docka... Du flörtar gärna med omgivningen och bländar folk med ditt leende - sålänge som du är i min eller pappas famn. Du älskar att pussas och är kittlig i magen. Du njuter av att bli kallad i nacken och när man drar med fingrarna över pannan och näsan. Att få ligga bar, gärna på skötbordet, tröttnar du visst aldrig på. Pratar gör du mest hela dagarna, men närmar jag mig med kameran och ska filma dig, då tystnar du tvärt. Du tänker då inte vara med på film! Så fort den tas bort snackar du vidare. Du tycker heller inte om att klippa naglarna, speciellt på tårna. Du tittar lite upprört, nästan skräckslaget, på mig och kniper ihop tårna för allt vad du har. Men det är nog också det enda här i livet som inte faller dig i smaken, faktiskt.

 

Som du förstår är det svårt att inte vara alldeles uppslukad av dig, och jag tror att du trivs med att vara familjens mittpunkt. För det mesta, iallafall.  

"Men finns Sunes pappa på riktigt?"

"Nej, Rudolf är ju bara en rollfigur, han är påhittad."

"Är han tecknad?" 

"Nej, han är ju en riktig människa."

"Men du sa ju att han inte fanns?"

"Jo men Morgan finns ju. Han är riktig. Och så är det hans jobb att spela Rudolf, att låtsas vara Sunes pappa."

"Men finns Sune på riktigt då?"

Haha, hoppas hon förstår snart hur det hänger ihop för hon har ett himla sjå att fundera kring vilka som är "riktiga" och inte.

Några år senare var det dags igen. Denna gång en långt mer krävande bäbis men med en storasyster tålmodig som få, och vi hittade vår rytm tillsammans,  jag och mina tjejer.  När det efter 18 månader var dags att börja jobba var jag inte redo, men tyckte att det var lättare än första gången. Jag visste att Freja hade det bra med pappa, visste att förskole-världen trots allt var helt ok. Visste att jag skulle trivas med att få äta lunch i "lugn och ro", gå på toaletten ifred och sådär.

Och nu är jag här igen. För sista gången. Än en gång fascineras jag över vilken fantastisk chans det är, vilket privilegie. Jag får betalt för att vara hemma med mina barn. Länge dessutom! Och jag älskar det! 

Men... Jag känner att jag låg en bra bit mer minus på de allra flesta konton redan innan tiden hemma startat denna gång. På sömnkontot, tålamodkontot, energikontot... Det kräver dessutom väldigt mycket mer av mig som mamma, med läxor, aktiviteter och kompisar i en aldrig sinad ström. Det ska lämnas och hämtas på skolan, ett helt gäng med tider som måste passas och dessutom större mängder tvätt, mer mat som ska handlas och fler barn som det ska plockas efter. 

Och mitt uppe i detta, mitt katastrofalt dåliga sätt att hantera att jag har bäbis för sista gången. För mig är det en sorg och den ska jag reda ut samtidigt som jag ska göra hemmatiden positiv för alla tre barnen. Oftast känner jag att det går alldeles ok, tillochmed bra. Men ibland tar tröttheten över och då är det svårt. En sån period har jag haft nu, när sjukdomarna har avlöst varandra och även M har haft en stressig period. Det toppades av att min farfar blev sjuk och gick bort. Men nu börjar jag hitta ut på andra sidan och känner stora förhoppningar om att kunna njuta av våren som nog äntligen är här. Och av barnen!

För hur det än är, så blir detta min sista gång hemma, det blir inga fler föräldraledigheter sen. Så det är nu det gäller, det är nu jag ska njuta och trivas och samla kraft och energi för att orka arbeta i 30 år sen. (hjälp..! 30 år?!) 

Häromdagen låg hon brevid honom på sängen och viskade "Alvar, jag älskar verkligen dig. Du är så värdefull. Jag tycker verkligen att du är så himla söt." Alvar tittade storögt på henne, och tog emot allt vad hon sa. Han klappade henne sen på hakan, varpå Freja skrattade till och sa, men sin allra vuxnaste röst, "Tack Alvar, jag vet att du älskar mig med". 

Tänker ofta att den finaste gåvan jag ger mina barn är varandra. Tre barn innebär färre resor, mindre julklappar och så vidare, ytterligare ett barn kostar. Men lyckan när de tittar på varandra med dedär kärleksfulla blickarna, eller fnissar tillsammans tills någon måste skynda sig på toa. Vetskapen att vad som än händer så kommer de förhoppningsvis att ha varandra, den väger upp!

Förräns nu. Turen är bruten då jag kräktes inatt. Så nu är det maken som får fixa och serva, och ta hand om oss andra medan jag får ligga i sängen.

Det gäller att se livet från den ljusa sidan...

Nu är dock magsjukan här igen. Inte alls en välkommen gäst, så mycket kan jag säga. Först Freja och nu ikväll också Lovis. Även Alvar kräktes rejäkt när han åt innan, men hur vet man om det är magsjuka, eller bara hör till?

Jag tycker nog att jag är värd några dagars semester när vi hittar ut på andra sidan, denna vinter har onekligen gått i sjukans tecken i denhär familjen. En massage ska jag nog unna mig, åtminstone!