en ganska så vanlig blogg, fast min

Var jag än läser om motivation och att lyckas med sina mål så står det att man ska vara öppen med vad man planerar och tänker sig. Så, vare sig ni vill eller inte; nu får ni följa min väg mot en för mig behagligare vikt.

Jag är så himla trött på att inte känna mig bekväm i min kropp! Så nu, kort och gott, ska det bli ändring!

Barnen sover, M är iväg. Jag tänkte inta soffan. Den var dock redan full... ;)

Knappt två månader innan min 19-årsdag hade jag packat min stora gula resväska till brädden och var redo för mitt livs äventyr! Tillsammans med kompis Em vinkade jag av våra familjer på Arlanda flygplats. Många tårar fälldes och några varnande råd fick vi ta emot. Kramade våra föräldrar, många gånger om, nervösa föräldrar och spända flickor. Nu väntade ett år på andra sidan jorden, Au pair-jobb på Nya Zeeland var vårt mål.

Jag minns flygresan så väl, vilka blandade känslor! Så mycket förväntan och samtidigt så mycket oro och nervositet. Jag tror inte ens att vi pratat med familjerna vi skulle bo hos i telefon, vi hade endast skickat mail och vanliga brev. Min syster hade spelat in ett kassettband (jodå, på den tiden existerade både kassettband, freestyles och snigelpost) som jag lyssnade på under resan, och grät lite av saknad av de jag lämnat hemma. Mamma hade skickat med mig en liten nalle som jag kramade hårt några gånger. Vi fascinerades otroligt av det stora planet och det faktum att vi fick välja film på vår egna lilla tv-skärm!

På vägen ner skulle vi vara några dagar i Bangkok. Vi såg framför oss hur vi sedan skulle anlända till Nya Zeeland alldeles bruna och snygga! Väl i Bangkok insåg vi att det inte alls låg vid havet! Men efter några dagars shopping och storstadsliv hittade vi en taxi-chaufför som körde oss till närmsta havs-glänta. På vägen dit satt vi med nervevade rutor, då taxin saknade AC, och lyssnade på ett kassettband med Modern family, och vi sjöng högt i kör med Lek, vår chaufför. Vi tyckte att vi var så vuxna, så stora och så otroligt ansvarsfulla!
Så ansvarsfulla att vi struntade i solskyddsfaktorn... Vi hade ju bara en dag på stranden, och vi skulle ju bli bruna! Väl tillbaka på vårt hotell åt vi varsin ananas och packade på nytt våra väskor. Imorgon var det flyg-dags igen. Dagen därpå vaknade vi upp förväntansfulla och glada. Tills vi såg oss i spegeln. Alldeles sönderbrända av solen och munnen var alldeles full av sår och blåsor orsakade av ananasen. Så istället för brunbrända och snygga landade vi på Nya Zeeland svullna med hela huden flagnande..

Efter bara någon vecka hos våra värdfamiljer ringde det till Em. En annan svensk tjej som, tillsammans med en kompis, också vår aupair i samma stad. Vi beslöt oss för att träffas och spända begav vi oss in till stan. Jag minns hur vi åkte ner för en rulltrappa och på en gång förstod att det var de som stod där nedanför. Vilken fullträff det visade sig vara! Tillsammans hade vi galet roligt resten av tiden!

Alla kvällar på bion, där vi promt betalade för beneficiary för att det var billigast. Först långt senare förstod vi att det var priset för socialbidragstagare.. Alla filmkvällar hos varandra, alla shoppingturer. Alla fester och utekvällar, alla människor vi träffade. Alla stunder på olika fik, på stränder och med våra värdfamiljer. Allt vi förfärades över i den rikemans-värld vi hamnat i! Och vår tre veckor långa roadtrip, då vi sov i bilen. En vid ratten, en i passagerarsätet och två i baksätet. Någon med en yxa i närheten, för säkerhets skull. Vi samlade pasta och ris från värdfamiljernas skafferier i flera veckor för att slippa betala för mat. Skräcken innan fallskärmshoppningen och bungyjumpet, stoltheten efter! Bara alla telefonsamtal när man kände sig lite nere, all tröst och störtning vid hemlängtan.

Jag kan verkligen skratta högt för mig själv när jag tänker på allt vi gjorde! Ibland behöver jag en skämselkudde och ibland förfäras jag lite över hur naiva vi var och hur illa det kunde gått några gånger! Men mest av allt blir jag bara så varm i hjärtat och så lycklig över att jag har varit med om allt detta! Så lycklig över att Em, E och F fortfarande finns i mitt liv!

Vi träffas inte särskilt ofta och vi pratar inte ens speciellt mycket däremellan. Men skulle jag någonsin behöva dem så vet jag att de alla finns där. De blev mer än bara mina vänner där på andra sidan jorden, det bandet jag har med dem är så starkt!

Nu sitter jag på tåget hem från Malmö, där jag tillbringat helgen med just Em, E och F. Vi har vuxit upp, har män och barn, lägenheter och hus. Varsin utbildning och fasta jobb. Men efter 5 minuter tillsammans är vi 19 igen. Vi pratar om samma saker varje gång vi ses, minns samma minnen. Och skrattar sådär galet fnittrigt emellanåt. Jag känner mig lyckligt lottad, som har er tjejer!

Jag lyssnar på de låtar vi lyssnade på där nere och när "Why does love do this to me" kommer i högtalarna känner jag samma lite sorgliga känsla i magen som jag kände när jag o E låg på sängen på vårt hostel i Sydney, där vi hade en veckas mellanlandning på vägen hem. Då för att vi inte visste om vi någonsin skulle komma tillbaka till Nya Zeeland eller om vi någonsin skulle träffa alla fantastiska människor igen! Nu känner jag samma känsla för att jag inte vet när vi ses igen; jag, Em, E och F. Om några månader flyttar E med sin familj till Nya Zeeland... Men kanske blir det nu som även jag kommer tillbaka?

Ja, ingen vet. Det enda som är säkert är att ni alla fyra är speciella för mig och att tiden vi tillbringade tillsammans på andra sidan jorden för alltid kommer betyda så oerhört mycket! Och att de minnena vi har alltid kommer att vara så härliga att minnas! Tack, underbara ni, för att ni finns! <3

Ja, Lovis var så snorig och hostig inatt så hon fick vara hemma idag. Freja har dock varit svår att lämna på förskolan sista veckorna, så jag kände att det var bra om hon kunde gå en stund, för att det inte ska bli ett allt för långt uppehåll. Så Lovis o jag har haft en riktig bonusdag! Underbart att få det ibland, vi satt i soffan och tittade på film, målade naglarna och pratade tjejsnack. :) Efter ett tag fick hon feber, och somnade ganska snabbt. Jag övervägde att ta tag i lite tvätt och städ, men det slutade med att jag låg i soffan, åt glass med chokladsås och strössel och lyssnade på "prostens barnbarn". ;)

Imorgon åker jag till Malmö direkt efter jobbet. Jag ska träffa mina fina aupair-vänner! Det är över ett år sedan vi sågs sist, alla tillsammans, så det ska bli då roligt! Så nu är det dags att krypa i säng, det lär bli en helg utan överdrivet mycket sömn!! ;)

Man får göra det bästa av situationen!

Har varit på träff med Spädbarnsfonden ikväll. Är alltid så skönt att komma dit, en plats där våra saknade små är i fokus och där sorgen och tankarna är alldeles normala. Som en av mammorna sa; "vi känner ju dig som Gustavs mamma, först och främst". Den känslan tycker jag om!

De väcker så många känslor, dessa möten. Att träffa andra mammor och pappor, i olika delar av sorgen, gör att jag själv minns alla dedär faserna. Jag minns början av sorgen, och vissa saker minns jag då detaljerat! Minns vad folk hade för kläder, minns vissa dofter. Minns vädret och tv-program ur bakgrunden, minns stillheten på ultraljuds-skärmen när inget hjärta slog. Minns smärtan i läkarens ögon, minns barnmorskans varma hand på min kind. Minns tavlan på väggen bakom och att klockan visade 08.26 när beskedet sjönk in. Vår lillstjärna är död.

Minns ångesten i att berätta för anhöriga o vänner. Minns smärtan i mitt hjärta när han kommer ut, tyst och stilla. Minns hela dagen detaljerat, när jag släpper fram mina minnen. En kväll som denna.

Jag minns tiden efter, hur livet snurrade på utanför medan min bubbla var svart och sluten. Hur livet sakta kom igen och hur jag blev en ny Vickan. Jag minns så mycket, men ändå känns det som jag har glömt massor! Och framförallt har jag glömt hur det var förr. Innan sorgen kom in i mitt liv.

Just detdär funderar jag så mycket på; vem hade jag varit idag om allt varit annorlunda? Vad för prioriteringar hade jag gjort och vilka värderingar hade jag haft? Hur hade jag format mitt liv, om inte sorgen och medvetenheten formade mig? Det finns inga svar, såklart, ändå är det svårt att sluta fundera.

Som en annan mamma sa idag; "jag hade inte haft så många fina vänner". Och onekligen! Flera av människorna jag mött idag hade jag aldrig fått kontakt med annars, och egentligen har vi inte mycket gemensamt. Men vi har allt gemensamt! Även om våra erfarenheter skiljer sig åt och våra känslor och tankar är individuella, så finns förståelsen där! Medkänslan för varandra, ömheten inför varandras sorger. Vetskapen och respekten inför varandras barn.

Mina "privata" vänner är alldeles fantastiska; de minns och vågar prata, frågar och undrar. Så glad det gör mig!

Men med dessa mammor o pappor är det speciellt, vi har ett speciellt band till varandra. Så tack ni alla fina för idag!

<3

Idag tänds alla dessa ljus för våra saknade små!

https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/2191910/images/2012/pic_5059f435ddf2b3285200013f.jpg" class="image">

...det tar på krafterna! Köket är på plats och fullt användbart, men ack vad mycket som återstår. Någon, om inte några, vändor till tippen, socklar och lister, el och lite belysning, små hyllor. Säkert något mer som jag inte vet om.

Det blir toppen, onekligen! Vi har världens största ytor och det var ju det som var målet! Men jag inser, mer och mer för varje dag, att jag måste jobba med mitt ordningsinne! Jag mår så dåligt av kaoset! Vart jag än går på nerevåningen, både ute och inomhus, så är det en enda stor röra! Allt ligger på ställen där det inte ska vara, och jag kan inte flytta på det heller - för jag vet inte vart det ska vara! Allt behöver nya platser och det tar tid, detdär...

Vi har gett det två veckor till, sen hoppas vi på färdigt kök!

Våra kompisar har fått barn. En ny, liten, alldeles ljuvligt fin pojk. <3

Jag berättade för Lovis att M och E fått en lillebror.

L: "Vad ska han heta?"
V: "De vet inte det."
L: "Va?!?! Varför vet de inte vad han ska heta?!! Det är ju deras barn!!!"

Ja, om inte de vet vad han ska heta, vem ska då veta det?!? ;)

Så har det gått ytterligare ett år. Sammanlagt sex år. Känn som en evighet, en evighet av saknad och undran. Men samtidigt resten av livet kvar. Älskade, lille Gustav! Vem hade du varit?

Du skulle ha gått i skolan nu. Förskoleklass! Det känns så stort. Läxor och skolplikt, nya kompisar och fröknar. Vem hade du varit? Hur hade du sett ut? Vad hade du tyckt om att göra? Vad hade du haft för intressen? Frågorna är många, alla utan svar. Jag tänker mig dig som en sprallig, glad grabb full utav bus. Ljust hår med lockar, en blandning av Lovis och Freja. Bruna ögon, så mörka som de var!

Vem hade jag varit? Om du fått stanna kvar hos oss, vem hade jag varit då? Hur hade mitt liv sett ut, som mamma till en levande pojke?  Hur hade jag känt mig, om allt varit annorlunda.

Hur hade vår familj sett ut? Det vågar jag inte tänka på! Hur många hade vi varit nu, om du fått stanna kvar? Vilket rum i huset hade varit ditt? Hur hade ni syskon varit mot varandra? 

Ja, ännu ett år har gått. Sammanlagt sex. Men resten av livet är kvar, detta är bara början. Funderingarna kommer finnas kvar, bli fler. Bli större! Men jag ser inte längre tillbaka på minnena av dig med sorg i hjärtat och smärta i magen. Jag minns dig med en konstig känsla i kroppen, en känsla jag inte kan beskriva. Glädje, sorg, smärta, lättnad och ångest blandat. Glädje för att du kom, för att du gav mig så mycket! För att du fick mig att älska, att våga älska trots att inget är för evigt. För att du fick mig att inse att livet är så mycket värt! Sorg för att du saknas. För att livet inte känns riktigt helt. För att jag aldrig har fått chans att se dina ögon tindra, aldrig fått chans att höra ditt skratt. För att jag aldrig fick känna dina andetag. Men mest för att jag aldrig fick älska dig, så att du kände min kärlek. Smärta för att det fysiskt gör ont i mitt hjärta vid tanken på att du, mitt barn, är dött. Lättnad för att du aldrig behövde lida. För att du inte behövde kämpa. För att du fick somna in där du var trygg. Ångest för att inte veta var du är nu. Ångest för att inte alltid orka berätta om att du finns med oss.

Många tankar, ett litet barn. Ett barn som var så efterlängtat, så väntat och så älskat. Och som blev så saknat. Jag slås av hur konstigt livet är, som kan gå vidare efter en sorg så stor att man inte ser utanför den. Hur fascinerande människan är, som liksom kommer igen. Som läker, inte blir hel men mer än halv. Som vågar igen. Vågar älska, chansa, satsa på livet. Vågar se framåt, när vägen bakom är så mörk. Jag tänker vilken lycka det är, att ha fått två små systrar som ger livet ljus. Vilken ära det är att få vara mamma! Vilken otroligt stor kärlek det finns inom en - inom mig!

Ikväll äter vi kvällsmat hos dig. Lovis har köpt såpbubblor som hon ska blåsa till dig. Idag firar vi din 6:e födelsedag. Det hade bara varit så mycket roligare om du var här och firade tillsammans med oss! ♥