en ganska så vanlig blogg, fast min

I förra veckan förlorade en kompis sin syster. En familj som nu tvingas hitta en vardag, ett liv, utan sin dotter/syster. Gång på gång påminns man om hur orättvis livet är, hur grymt det är. Hur många det är som lever med sorg och saknad. Inte för att det är någon tröst att man inte är ensam, snarare tvärtom - det är så fruktansvärt när man tänker på att de också tvingas uppleva och känna all dendär smärtan.

I samma veva åkte vi på minisemester, en dag i badhuset och en natt på hotell. Underbart att komma bort lite, bara vi. Lovis älskade det och var jätteledsen när det var dags att åka hem igen. "jag tycker att vi ska åka tillbaka hit snart igen" Freja njöt för fullt i badet, badade och plaskade och skrattade. Lovis busade med henne, så underbart att se dem! Hotellet fattade hon inte så mycket av, hon sov på min arm som vanligt ;) men jag tror att de båda tyckte det var mysigt att ha både mammas och pappas fulla uppmärksamhet, helt utan vardagssysslor som störde.

Mitt i allt härligt så hade jag så svårt att koppla bort tankarna. Jag tycker att det är allt för ofta som man blir påminnd om hur orättvist livet är, om att allt för många får finnas kvar allt för kort tid.
Jag minns så väl dagarna efter att vi kom hem från BB, utan Gustav. Det var i början av september, en varm september. Solen sken och på gångvägen utanför vårt hus gick en aldrig sinande ström med människor. Jag satt inne i soffan och tänkte "hur orkar de ge sig ut?? hur orkar de hålla på??" som att jag inte förstod att det var jag som var annorlunda. Det tog ett tag innan jag verkligen försod att det var mitt liv som hade rasat, mitt liv som var mörkt och tungt. Men den där känslan av att alla andra fortsatte sitt liv, de gick till jobbet, lagade mat, umgicks med vänner, gick till tandläkaren...De fortsatte som vanligt, som om inget hade hänt. Den känslan kan jag fortfarande känna, och jag känner den varje gång någon omkring mig drabbas av sorgen. Jag får så dåligt samvete för att jag är en av dem som går vidare med mitt liv. En av dem som fortfarande har energi till vardagliga sysslor. Mitt i deras stora sorg tillbringar jag dagen skrattandes i badhuset. Sånt ger mig så dåligt samvete!
Rent logiskt förstår jag ju att världen inte kan stanna upp, och att jag inte kan sluta leva ett tag varje gång någon omkring mig drabbas av sorg. Men jag önskar verkligen att jag kunde det, om inte annat så för att visa att det gör riktigt ont i mig också. Kanske inte så mycket av egen sorg som av smärta inför den sorgen jag vet att de upplever.

Sitter och lyssnar på mina fina älskade ungar, den ena snarkar och den andra pratar i sömnen. ♥ Vad lyckligt lottad man är som förälder! Tänk att de ungarna som jag fått är de bästa, finaste, underbaraste, härligaste, vackraste just i mitt tycke!? Att alla föräldrar tänker så (iallafall hoppas, och antar, jag att alla tänker så) om sina ungar, att de är bäst! Man är ju aningen partisk, men Lovis och Freja är ju som de är just för att vi har uppfostrat dem så. De är precis som jag vill att de ska vara! Utan dem vore jag verkligen halv, mindre än halv. De är mer än halva mig, de är nästan allt vad jag är. De gör mig lycklig, de gör mig hel. De gör mitt liv komplett och underbart!

Jag har blivit så mycket bättre på att bara "vara mamma" sedan Freja kom. Innan dess tänkte jag nog mer på hurdan mamma jag var, och hur jag skulle kunna vara en så bra mamma som möjligt. Jag är mer avslappnad nu, tänker att Lovis är en härlig unge; glad och social, omtänksam och empatisk, duktig och tålmodig, förståndig och hjälpsam, smart och påhittig, fantasirik och snäll. Vi har lyckats bra med henne, så nu tänker jag inte tänka så mycket mer. Jag ska njuta av dem, njuta av livet tillsammans med dem. De blir bra ändå, de blir fantastiska, mina fina tjejer! Hur de än blir, vem de än visar sig vara, är de ju mina tjejer och det är det som är så himla underbart; att man aldrig någonsin skulle vilja byta ut sina barn! Trots att de ibland sätter tålamodet på prov rejält... ;)

Såhär på onsdagskvällarna är det alltid så tyst här hemma. M är iväg och spelar hockey och tjejerna sover näst intill alltid när klockan slår åtta. Det är då jag sätter mig i soffan, slår på 5:an och tittar på "livet på BB", när alla föräldrar får välkomna sina små älsklingar till världen. Åh, vad jag fylls av kärlek när jag ser det! Jag gråter när de små bäbisarna föds, minns hur det var att välkomna mina egna små hjärtan! Vilken känsla det var, alla tre gångerna, men på väldigt olika sätt.

När Gustav föddes trodde jag, och hade alltid innan tänkt, att det skulle vara det sorgligaste jag någonsin kunde vara med om, att föda ett dött barn. Men så var det inte! I det ögonblick som han gjorde entre blev jag mamma för första gången, och den känslan går inte att beskriva. Jag har längtat efter att bli mamma så länge jag kan minnas och M och jag hade försökt att bli föräldrar länge. Och äntligen, äntligen var han här! Det var först efter någon kvart eller så, som det liksom gick upp för mig att han faktiskt var död. Jag hade vetat innan, men ändå. Jag hade inte accepterat det. Så efter ett tag lade sig sorgen som en dimma i rummet, allt blev lugnare och M och jag lämnades ensamma för en stund, med vår finaste lille skatt. Den totala lyckan, som jag faktiskt kände först, försvann och ersattes av en... stolthet, tror jag att det var. Den vackra bäbisen som låg där i min famn var inte bara död, den var min. MIN. Och det var större, just där och då betydde det mer. Just där och då var jag MAMMA och inget annat, för första gågnen i mitt liv kunde jag titulera mig som mamma, och det kunde ingen ta ifrån mig.

När Lovis sen föddes blev jag en annan sorts mamma, en mer oficiell mamma. En mamma som hade sitt barn hos sig. En mamma som inte behövde förklara sig. En lycklig mamma. Och när Freja föddes blev jag återigen en ny sorts mamma. Eller nej, inte ny, för tvåbarnsmamma hade jag varit länge. Men nu var jag en flerbarnsmamma som hade två barn hos sig, en flerbarnsmamma som inte behövde förklara sig.

Alla förlossningarna har varit speciella på sitt sätt, men alla tre barnen är lika högt älskade, efterlängtade, välkomna. Alla tre gånger har jag slagits av kraften i kärleken, den otroliga känslan i att hålla en alldeles ny liten person i mina armar. Känslan att se in i ögon som aldrig sett någonting förut, att få vara det första som dessa små ögon ser. Det är ett mirakel, större än något annat. Och det häftigaste av allt är att miraklet känns större och större i takt med att de blir äldre.

Jag ska nog gå och krypa ner jämte mitt minsta lilla mirakel! ♥

Ja, alltså när vänjer man sig vid att vara mamma? Jag undrar så när, om, jag kommer sluta facineras över det faktum att jag är mamma till dessa två fantastiska tjejer och deras storebror?? Det är så otroligt stort! Det är ett sånt privilegium att få se dem utvecklas varje dag, lära sig nya saker och undersöka världen  - helt på deras eget sätt. Freja är så positivt härligt ovetandes om allt och blir så glad och överraskad för varje sak hon upptäcker. Lovis är mer försiktig, vet att hon kan vänta sig både roliga och ibland skrämmade saker och vill gärna ha en liten hint i förväg om vad som komma skall. Och jag betraktar dem båda, får inte nog av deras ansiktsuttryck och kroppsspråk. Älskar att titta på Lovis små händer när hon pärlar, hur hon håller pennan på sitt egna sätt när hon skriver. Hur hon fingrar på saker när hon ser på film. Älskar att lyssna på hur hon använder språket, hur hon efterliknar våra konverstioner och vår vardag när hon leker med sina dockor. Hur hon läser böcker för dem, med tyngden på precis samma ord som jag har. Jag kan titta i timmar på Freja (om det bara vore så att hon satt stilla i timmar... ;) ) när hon vrider och vänder på leksakerna, smakar på dem för att sedan vrida och vända lite till. Hon skrattar för sig själv emellanåt, glada unge! Så fort Lovis visar sig skiner hon upp, syskonkärleken är så stark! ♥
 
Och mitt i allt detta sitter jag och undrar när jag ska vänja mig. När slutar jag bli varm inombords när Lovis säger "mamma"? Kommer jag någonsin kunna ringa ett samtal och presentera mig som "Lovis mamma" och inte känna en tillfredställelse och stolthet inom mig? Lovis säger ofta "jag är så lycklig för jag har dig", en kommentar som hon snott rakt av från mig men som hon använder helt på eget bevåg och till många fler än bara sin mamma... Men varje gång hon säger det skulle jag kunna börja gråta, det blir alldeles varmt inom mig av stolthet. Denna fantastiska lilla varelse, jag är så rädd att hon inte ska förstå hur otroligt lycklig jag är för att jag har henne. Att väldigt stor del av den glädje som finns i mitt liv kommer från henne och lillasyster...

Älskade fina ungar, ni gör mig så otroligt lycklig!! ♥ ♥ Och ju mer jag tänker på det, deste mer inser jag att jag nog aldrig vill vänja mig. Jag älskar att facineras och vara stolt över det faktum att jag är MAMMA! Vilken underbar grej! =)

Imorse fick jag sovmorgon, M gick upp med Lovis när hon vaknade och Freja och jag fick fortsätta sova. Inte förrän 9.30 vaknade vi, minns inte när jag sov så länge senast??

När jag kom ner fick jag en stor kram av Lovis. "mamma, jag saknade dig när du sov" Älskade lilla hjärtat!! Det är så underbart att få vara mamma till en så omtänksam och varm tjej! ♥

Vissa dagar är den lite större än annars; tacksamheten för mina fina älskade tjejer! Varje dag tittar jag på dem och känner mig så lycklig, så stolt! Jag imponeras över Frejas glada humör, över hennes ljuvliga skratt. Hur hon, trots dunderförkyldning och magsjuka, skrattar och strålar. Över hur hon leker tittut under en filt, letar efter Lovis bakom en dörr. Jag imponeras över hur hon pussas. Jag imponeras över Lovis sätt att uttrycka sig, att sätta ord på känslor och tankar. Över hur omtänksam och kärleksfull hon är och hur självklart hon låter folk veta att hon tycker om dem. Jag imponeras över hennes fantasi, hennes förmåga att komma på tävlingar och lekar. Jag imponeras över hur hon skriver och övar på bokstäverna, hon hon inte ger sig förräns hon kan. Hur smart hon är, hur hon kommer på lösningar när det kör ihop sig. Jag imponeras över hur känslig hon är och hennes sätt att se till att alla får vara med, att alla får en rättvis del av kakan. Varje dag facineras jag över hur fantastiska de är, hur vackra de är. Varje dag facineras jag över deras syskonkärlek, deras förmåga att redan visa den. Jag facineras över hur mycket kärlek de väcker inom mig, mer och mer för varje dag. Jag facineras så otroligt mycket över allt vad de är, varje dag.

Varje dag skänker jag också en tanke till Gustav och hur livet kunde ha varit. Det är då jag blir tacksam över att jag faktiskt har dem här, att facineras och imponeras över dagligen. Sen ibland, så hör man om andra förlorade små. Andra föräldrar som ställs inför det ofattbara faktum att deras älskling är borta. Familjer som tvingas hitta ett sätt att leva när livet tog en så fasansfull vändning, när livet blev allt annat än vad man någonsin kunde tänka sig.

De dagarna tittar jag på tjejerna och ser inte bara hur fina de är eller hur glada och omtänksamma de är. Då är glädjen över dem så mycket djupare! Ikväll när Lovis somnat satte jag mig brevid hennes säng och tittade på henne. Det gör fysiskt ont i mig vid sådana tillfällen. Jag vet inte vad som gör ondast just då; att jag älskar henne och Freja så mycket eller att jag saknar Gustav så otroligt. 

Denna kväll går tankarna till alla föräldrar som tvingas fortsätta utan deras livs kärlek. Till alla barn som allt för tidigt tvingas uppleva sorgen och tomheten efter ett syskon. Till de som tvingas överleva det som ingen tror att man skulle klara av. ♥