Dethär med att sova på nätterna...

Uppenbarligen tycker jag att det är väldigt onödigt?? Förra veckan var Freja sjuk och höll mig vaken om nätterna, hon var hungrig och törstig men hade allt för ont av sina blåsor för att kunna äta. Hon grät på nätterna, och jag tröstade. Sjöng, masserade och lugnade. 
Nu är hon frisk och sover, bättre än nånsin (hon tar väl igen förlorad tid, skulle jag tro...) - men sover jag? Nej, denna veckan har jag snittat sisådär 4 timmar/natt medan resten av familjen sussar och snarkar sådär irriterande högt, så att man riktigt hör hur gott de sover...

Jag har så mycket oro i kroppen denhär tiden på året. Den kommer som ett brev på posten och går inte att jobba bort. Jag har mer eller mindre accepterat den, tagit den till mig som en del av livet och tänker att det får vara så. Resten av året tar lyckan överhand men någon gång måste även Gustav få göra sig påmind. Nån gång måste han få plats, och med två små som behöver mig och mitt fokus om dagarna så får det bli om nätterna.

Men även om jag accepterar och låter det få vara, och tillochmed kan känna viss tillfredsställelse över att han fortfarande tar över, så är det påfrestande att leva med massa minus på sömnkontot...

Tiden läker inte alla sår...

Ibland kommer det över mig, dethär att vi är en för lite i familjen. Att vi alltid kommer att vara en för lite och det finns inget som kan ändra på det.

Allt som oftast mår jag bra, nu för tiden. Sorgen bär jag alltid, men djupt i hjärtat - inbäddad i all lycka som har tillkommit. Lyckan tar överhand, är starkare och mer påtaglig. Lyckan finns omkring mig, inte bara i Lovis och Freja men i min fina man, i mitt arbete, i min vardag. I att jag har fått chansen att känna alla dessa känslor, fått möjlighet att lära av dem och utvecklas till den som jag är idag.

Men så ibland. Då tar sorgen över. Jag orkar inte mer, vill inte känna lyckan - vill bara gråta. Vill känna dendär smärtan som jag gömt, minnas alla detaljer som stoppats undan, för att de gör för ont. De sista sparkarna, bilden av hans stilla stilla kropp på ultraljudsskärmen. Hur tiden stod still när han föddes och hur otroligt tyst tystnaden var. De små fingrarna som var alldeles mjuka och lena, men samtidigt kalla och lite stela. Det vågiga, mörka håret och näsan som såg ut som min. Den lilla vita kistan med ängeln på locket och kudden stoppad med Kenzos hår. Sista mötet och vetskapen att jag aldrig mer skulle kunna titta på min son. Känslan, ångesten. Att lämna honom kvar och åka hem till tomheten. Att leva vidare, att hitta tillbaka till en vardag utan det som skulle blivit. 

Det gör ont! Tänk att det kan göra lika ont än, åtta år senare. Eller minns jag inte hur ont det gjorde då? Har jag förträngt det värsta och känner bara en liten del av det idag, en sån liten del att man ändå orkar leva med det?

Jag kan blunda och gå igenom allt på nytt, detaljerna är där och de är lika tydliga som då. Och ibland vill jag göra det. Jag vill känna smärtan, känna saknaden. Känna ilska över hur livet blev, sorg över att vi fick gå igenom detta och över att mina barn har en storebror som de aldrig kommer få lära känna. 

Min största rädsla är att glömma. Inte glömma honom, men glömma hur han luktade, hur han såg ut. Glömma hur han rörde sig inom mig och hur han kändes i min famn. Dedär minnena som är de enda jag har, och de enda som jag någonsin kommer att få.

Oftast ligger saknaden inuti, bakom glädjen. Men ibland släpper jag fram den, och det är skönt. Jag blir lättad av att jag alltid minns, detaljerat och tydligt. Minnet håller honom verklig, liksom. För hur galet det än låter, så har jag ibland svårt att tro att detdär hände på riktigt. Jag har svårt att förstå hur vi kan fungera som familj, hur jag kan fungera, efter att ha gått igenom den sommaren och hösten. Hur kan jag känna tacksamhet över livet, när allt gick så fel? Hur kan jag skratta och känna oändlig lycka, när så mycket sorg vilar inom mig? 

Idag är en sådan dag, då saknaden och smärtan släpps fram. Tar över. Antagligen för att årsdagen närmar sig. Men jag låter det komma och känner nån sorts tacksamhet över känslorna. Och så kramar jag lite extra på mina tjejer, och är lite extra lycklig och tacksam över dem. Och vet att jag aldrig någonsin kommer att glömma.





Sorg och lycka, hand i hand!

Idag var jag på kyrkogården och pysslade lite hos Gustav, lade dit granris och stjärnan jag gjorde häromsistens. 



Det skänker så mycket lugn hos mig, att få gå där och fixa. Att få göra något som är för honom, det mesta i livet är ju för Lovis och Freja, och han hamnar i bakgrunden. Oundvikligt, det kan ju inte vara på något annat sätt. De finns i närheten och tar ju upp så mycket av min vardag, men i hjärtat tar han en lika stor plats. Nästan en ännu större, platsen där han finns har både glädje, sorg och smärta omkring sig.

Det är konstigt detdär. Hur han saknas i familjen, fast han aldrig har tagit upp en plats, egentligen. Hur livet känns tomt, fast att han aldrig riktigt har varit en del av det. Hur jag tycker att det ser tomt ut när jag skriver grattis-kort exempelvis, med bara två barnnamn, fast att hans namn faktiskt aldrig stått där. Hur hjärtat saknar och kroppen är tom, och minnena är så få! Det kommer ju aldrig komma nya minnen, hans historia är redan skriven och avslutad. 



Nu ställer vi om och laddar för Halloween-mys med massa glada ungar! 4 st har trillat av längs vägen, så 24 blir de som kommer. 
Lovis lämnar jag hemma och tar istället med mig Clawdeen Wolf!






En kreativ afton!

I veckan har jag pysslat ihop inte mindre än tre dekorationer till gravarna, inför alla helgon. Tillsammans med andra mammor och en pappa till saknade små. Det är tredje året i rad nu som vi från Spädbarnsfonden anordnar detta, och det är så otroligt uppskattat. Personalen på Blomsterlandet är fantastisk! Det har varit samma två personer som hållit i det alla åren, och de kommer ihåg vad vi gjort tidigare och (åtminstone så säger de det... ;-)) ser själva fram emot detta. 

Jag gjorde en stjärna till vår lillstjärna, såklart. 


Det känns så fint att få göra något eget. Att få lägga tid och fokus på något som berör Gustav, det gör mig så gott! Allt annat i vardagen rullar på och jag hinner sällan stanna upp och tänka, känna, längta eller sakna. Hinner inte minnas, bara konstatera att livet blev som det blev. Att då få göra något kreativt och hinna ta sig tid att minnas, känna och sakna. Att sörja, för ännu gör såret ont. Och att göra det tillsammans med andra föräldrar, som också sörjer på samma sätt. Som också lever med en vardaglig saknad och ständig smärta. Men som också kan skratta och samtidigt veta att ingen glömt. Att alla sörjer och saknar, trots skratt och glädje. Och just det faktum gör att saknaden känns lättare att bära.

Jag passade också på att göra dekorationer till farmor och morfar.



Personligt känns extra fint!


5 september 2013

Första veckan i september är min värsta vecka på hela året. Det är så mycket känslor i omlopp i mig, att jag blir alldeles matt.

Jag känner mig ledsen och sorgsen, över Gustav och det liv som han aldrig fick. Över det liv som jag aldrig fick! Över att min mamma-lycka så abrupt vändes till sorg. Att så många månader av förhoppning, väntan och längtan slutade i sådan förtvivlan. Jag känner mig så ledsen över att Marcus inte fick sin son, en sorg över all tid de går miste om. Över alla pappa-sonsaker som de aldrig får göra. Sorg över barnbarnet som aldrig riktigt blev, över syskonbarnet som väntades och kom, men försvann.

Jag känner ilska. Hur kan livet få vara såhär?? Hur kan en liten pojkes liv få ta slut, innan det riktigt ha börjat? Hur kan mitt liv få fyllas med så mycket saknad? Hur kan en pappa aldrig få möta sin son?

Jag känner ovisshet. Var är han nu? Vart tog han vägen? Visste han hur vi längtade, väntade? Visste han hur vi älskade? Hade han ont? Kände han hur vi hade honom i famnen, hörde han alla hemligheter vi viskade, alla ord vi skickade med honom? Tar någon hand om honom nu?

Jag känner tacksamhet. Nu, 7 år senare, känner jag tacksamhet över att han aldrig fick lida. Över att han somnade in i trygghet, under mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att mitt liv inte kantades av sjukhusvistelse, oro, pendlande mellan hopp och förtvivlan. Känner en tacksamhet över att Lovis och Freja inte behövt leva med allt detta och själva upplevt oron och sorgen.

Jag känner dåligt samvete. Över att jag känner tacksamhet. Över att jag är lycklig idag, lycklig över Lovis och Freja och dåligt samvete för att jag vet att de inte varit här om han stannar kvar. Och utan dem kan jag inte föreställa mig livet.

Jag känner glädje. Över det liv jag har idag. Glädje för att Lovis kom med livet tillbaka, och för att Freja gav mitt liv en stabilitet.

Jag känner lättnad. Över att jag skrattar, dagligen. Över att Lovis och Freja pratar om Gustav och håller honom verklig. Jag känner lättnad över att jag har klarat mig. Att jag klarar mig, varje dag. Att Marcus och jag har klarat oss och över att vår kärlek är ännu starkare idag!

Ja, alla de känslor som snurrar i mig den första veckan i september gör mig alldeles matt. Men för varje år som går konstaterar jag att jag överlever, och att allt känns lite lättare. Att tiden läker alla sår vill jag inte riktigt påstå, men såret blir mindre öppet och göms lite djupare i hjärtat.

Livet blev inte alls som jag hade föreställt mig, men i efterhand vet jag inte riktigt vad jag hade ändrat på - även om sorgen och alla känslor kring den är något jag gärna vore utan är den en del av mitt liv och en del av mig. En del av vår familj. Och vår familj är ju det allra finaste och bästa jag vet!

Ja, som sagt, alla känslor och tankar gör mig matt!

 

Men så tittar jag på dehär, och tänker att kunde det ha blivit mycket bättre än det faktiskt blev???


Kärlek!


Sommarfint!

Ja, idag har jag gjort sommarfint hos Gustav. Det gör ont i hjärtat, tanken på att mitt barn ligger begravet där under alla blommor och stenar.

Han fick en smultronplanta, så systrarna kan plocka lite smultron när de hälsar på.

Förhoppningsvis har han fullt med smultron, där som han är. Som han kan plocka och sätta på strån, och ligga i gräset och njuta av. Förhoppningsvis!


RSS 2.0