en ganska så vanlig blogg, fast min

Hon har länge gått och vickat på sin tand och kallat den lös, bett oss känna och varit stolt &över att hon minsann "har en lös tand!" Så när den blev lös på riktigt för nån vecka sen, då var det först ingen som tog någon större notis kring det. Men sen gick det undan och igår trodde jag att hon skulle tappa den. Jag erbjöd mig att dra ut den på flera olika sätt, men osäkerheten vann över dem alla... Men imorse hade hon tappat den... när hon borstat tänderna! Den hade åkt ner i avloppet men pappan i huset fixade det, och nu ligger den i en tallrik (ja, fråga inte...) på hennes bord. Och tro det eller nej, men tandfen kom ihåg att sköta sitt jobb och har redan vart på besök!

Trodde jag. Ca 20 minuter in i filmen ville jag stänga av. Så otroligt jobbiga känslor som väcktes! Filmen handlar om en familj som flyttar till sydostasien för arbete men hamnar mitt i en våldsam stadskupp där utlänningar är rebellernas mål. Man får följa föräldrarna och de två små döttrarna genom deras flykt från rebellerna till tryggghet. Jag hade så svårt att tänka på att detta är en film, inte på riktigt. Så svårt att inte se alla familjer som i verkligheten befunnit sig på liknanade flykt. Så svårt att inte tänka på alla föräldrar som gör allt för att skydda sina barn från ont, men inte lyckas. Svårt att inte tänka på senaste årens hemskheter, båtflyktingarna och europas ständiga frustration över att det kommer för många hit, gränser som stängs och familjer som hamnar utanför. I ingemansland, för hur återvänder man med sina barn till något man varit beredd att offra livet på alla för att komma ifrån? 

Jag satt återigen i soffan, med tårarna rinnandes och kramade min bäbs hårt. Jag blir så rädd för världen och vart den är på väg. Hur kommer den se ut när mina barnbarn växer upp? Vad gör vi människor mot varandra?!

Men trots allt en sevärd film. Om man bara inte har känslorna utanpå kroppen, som jag har just nu...

Varför vi inte ligger i vår säng? Jo, där är det nämligen fullt av små barn, på både längden o tvären... Deras rum var visst fulla med vargar och annat läskigt inatt, så där kunde de ju inte sova.

När man jobbar och är iväg hela dagarna hinner man ju inte riktigt se alla brister som hemmet har. Nu har jag ju i snitt 45 extra timmmar varje vecka som jag går här hemma och det är mycket tid - räcker gott för att komma på flera renoveringsbehov varje vecka.

Tur jag har en färghandlare till man! 

Just nu letar jag dock tips och idéer till en kombierad (och relativt liten) tvättstuga och groventré och där har just sjäva färghandlaren inte så mycket att bidra med. Där är jag tacksam för den stora inspirationskällan internet!

Och ärligt talat, dethär är faktiskt den enda nackdelen som jag kan komma på när det gäller föräldraledigheten, det kunde ju ha varit bra mycket värre!

Det är ju himla lyxigt och allt. 

Ännu lyxigare hade det varit om jag kunde njuta av det. Jag ligger istället vaken länge och förhandlar med mig själv om huruvida han verkligen ska behöva sova alldeles ensam när hans ålder fortfarande räknas i veckor, och tänk om han är depremerad eftersom han bara somnar om? Tänk om han inte känner sig så galet älskad som han är när han inte får kroppskontakt hela nätterna? För små barn är ju närhet lika viktigt som mat och sömn.

Och så ligger Freja på andra sidan om mig och påminner om att jag (vi) inte orkar fem nya år med den sömnbristen hennes fem första år i livet har inneburit, och den vetskapen får mig att motstå frestelsen att väcka Alvar och söva om honom i min famn.

Men så börjar det om. Tänk om han känner sig övergiven och lämnad eftersom han inte ropar att jag ska ta honom till mig? Tänk om...  

De senaste veckorna innan samtalet gjorde det så ont att jag har grät varje gång jag ammade, det gick verkligen inte att låta bli. Jag blev nästan irriterad på Alvar när han började gny efter mat och båda tjejerna tyckte att det var jättejobbigt varje gång jag skulle amma eftetsom de såg hur ont jag hade. Nu har det äntligen börjat släppa och amningen känns ok igen. Men samtalet på bvc gjorde mig medveten om hur ledsen jag har varit för att det har krånglat så! Vilken sorg det har varit att inte få njuta fullt ut såhär i början, den tid som jag egentligen tycker allra bäst om.

Nu håller jag tummarna för att allt släpper och att det flyter på framöver. Och konstaterar att dedär samtalen jag tidigare tyckt är ganska meningslösa verkligen fyller sitt syfte.

Jag blev också glad över att jag på bvc fick rådet att amma så länge det känns bra för oss båda, att inte fortsätta om det krånglar utan hellre kunna njuta av matningarna. Att ingen press lades på mig som mamma utan budskapet om att vi båda ska må bra av amningen var tydligt. "Man är två som styr och beslutar över amningen" sa vår bvc-sköterska flera gånger. Självklart egentligen, men ändå lite överraskande. Tycker det verkar läggas onödig skuld på mammor som av olika anledningar inte kan eller vill amma sina små. Om inte bäbisen vill eller kan amma så är det ok men är det mamman som beslutar om icke-amning gör hon fel. Mamman förväntas amma, "ställa upp för sitt barn" och detdär dåliga mamma-samvetet (som ofta finns där titt som tätt ändå) kommer som ett brev på posten!

I mitt fall var det en stor sorg när det inte funkade. Inte beroende på dåligt samvete eller så, utan för att jag älskar amningsstunderna. Men det pratas det inte lika mycket om, när det är bäbisen som styr. Eller yttre faktorer, som i mitt fall. Jag själv blev väldigt förvånad när jag plötsligt satt och grät där på bvc, och berättade om hur himla jobbig amningen varit och hur ont det gjort, och att jag funderat på att sluta fast att jag inget hellre vill... Om att jag först varit lite irriterad på Alvar när han velat äta och sedan gråtit mig igenom amningen. Hur tårarna har runnit, ibland landat på Alvar. Först då kunde jag sätta ord på känslan och Insåg att det varit en stor sorg att inte kunna njuta av amningarna och närheten tillsammans med min nya lille älskling.

Inatt slog han dessutom till på sin första helnatt utan mat. Jag ammade honom vid 21 och han var sedan vaken en bra stund till innan han somnade i sin säng, hållandes båda mina händer, runt 22.30. Sen har jag inte hört ett knyst förrän 05.30 då han var hungrig. Väl godkänd natt, tycker jag!!

Två små fötter som sticker fram under en filt, det räcket gott.

Så kom jullovet, och redan då hade alla tre barnen varit förkylda en vecka. Så vi startade med lite extra minus på sömnkontot - för oss alla. Och inte blev förkyldningarna bättre direkt, de gick bara runt. Freja klagade på ont i örat en natt, Alvar var jättetäppt. Lovis blev superbesviken när vi stoppade lite av den planerade kompisleken. Vi vuxna såg framåt och tänkte att hon behöver ta det lugnt för att vara frisk till alla julfiranden, men det var svårt för vår kära 8-åring att se det perspekrivet. Därav några tråkiga dagar hemma, då typ alla klättrade på väggarna... 

Men så kom julafton och vår planering höll; alla var pigga. Vi tillbringade dagen med Ms familj och var alla nöjda när vi åte hem sent på kvällen. På annandagen var det dags för firande med min familj och återigen hade vi en superfin dag och alla var pigga o glada.

Två dagar senare fick vi en himla trist påhälsning, magsjukan. Lovis var dålig ett par dagar, sen har det gått runt i magen för både mig och M. Ytterligare minus på sömnkontot, alltså... Magsjukan fick oss dessutom att ställa in vår nyårsplaner plus dagens trevligheter. Imorgon är planen lunch hos mina föräldrar tillsammans med alla syskonfamiljer, och vi håller tummarna för att vi kan åka!

Sen återstår en lovdag innan den nya terminen drar igång, och jag undrar när dendär kraften ska inhämtas egentligen...? Just nu känns det som om vi alla ger oss in i den nya terminen tröttare än vad vi var när vi slutade förra!

Både Lovis och Freja har sovit i vår säng. Freja sov dessutom på mitt bröst de första 11 månaderna (!). När vi nu väntade Alvar sa vi att vi skulle försöka få honom att sova i egen säng om nätterna. Dels för att Freja fortfarande varken somnar själv eller sover i sin säng och det tar på våra sömnresurser och krafter. Och i ärlighetens namn är jag mer rädd för samsovning nu, och alla risker som det innebär. Därför införskaffade vi oss ett babynest, som han åtminstone kunde ligga i, mellan oss i sängen.

Jag lovade M att försöka få bäbisen att sova i sin säng mot att vi inte skulle kämpa för det. Gick det så gick det, liksom. Jag brottades med mina egna kluvna känslor, då jag dels älskat att ha barnen hos mig och detta dessutom är sista gången jag får chansen att ha en liten spädis sovandes på min arm. Men innerst inne trodde jag aldrig att det skulle komma dit ändå, jag trodde att min nyföding skulle behöva sova hos mig. 

På BB hade jag honom på bröstet och första veckan hemma i nestet mellan oss. Sen gav vi upp alla bråk och strider med Freja på nätterna och lät henne sova i vår säng. Då vågade jag inte ha Alvar där mellan oss alla tre. Jag hade alldeles för ont i ryggen för att kunna ha honom på mig, och kvar fanns bara alternativet att lägga honom i vaggan. Vilket han acceptrade!?! 

Så nu har vi en liten bäbis som de allra flesta nätterna sover i sin vagga. Visserligen alldeles bredvid min säng och nästan alltid håller jag honom i handen. Men ändå. Han sover själv. Det leder till många saker. Bättre sömn för mig, bättre sömn för Freja som fortfarande får krypa ner mellan oss. En bäbis som trivs i sitt babynest även dagtid, varpå jag kan fixa med annat när han sover, och har chans att vara ostört med tjejerna en stund. Ofta kan jag dessutom lägga ner honom när han är vaken, och han somnar själv.

Men det leder också till sorg hos mig och väldigt mycket "stålsätta mig själv" för att låta honom sova där. För jag har behov av honom. Jag vill ha honom hos mig, i min famn och på mitt bröst. Jag vill ta tillvara på denna tiden med honom, så mycket det bara går, och njuta av min sista bäbis. Jag får säga till mig själv, många gånger varje dag, att han inte far illa av att sova själv i sitt nest. Att han skulle sagt ifrån om han hade velat och behövt vara nära. Närmre, för nära är han, han har tillochmed kroppskontakt största delen av natten. Och närhet får han massor ändå, på dagarna är han oftast i någons famn. Men han är dessutom en bäbis som förstått konceptet "natt" och äter endast en gång mellan 21-06. Så det är många timmar i vaggan...

Jag härdar dock ut, för jag inser att vi inte orkar med fem (and still counting...) nya år med en liten som sover dåligt, och tänker att detta kanske lägger en grund för trygg sömn hos Alvar. Vilket ju både han och vi vinner på. I längden... För just nu får jag kämpa väldigt med att låta bli att ta upp honom mitt i natten.

Tänker också att det är bra för systrarna. För även om de är stora och klarar mycket själva, har de fortfarande behov och framförallt önskan om stunder tillsammans med mig, utan lillebror. Och som det är nu så har nog Freja ett större behov av att sova i vår säng, än vad Alvar verkar ha.

Men likväl sörjer och saknar jag, hur konstigt det än kan låta...

Och så funderar jag på om Lovis och Freja också hade accepterat att sova för sig själva, om de bara hade fått chansen?

Förra året tänkte jag om, hittade ett måtto jag tycker om och gav ett nyårsmål istället för ett nyårslöfte. 

Det tänker jag hålla fast vid! Tycker att jag lyckades ganska bra redan förra årer, jag fokuserade mer på mig och hur jag tänker o känner. Både på jobbet och privat. Stod f@ast vid saker jag tror på, stod på mig och sa ifrån när det behövdes. Sa nej till saker som behövde prioriteras bort i mycket större utsträckning än jag brukat göra.

Men, det finns fortfarande saker för mig att jobba på och framför allt behöver jag jobba på känslan att alla "stå upp för" och "säga nej" är okej. Så mitt mål får stå kvar även inför 2016. Och detdär med löften, det struntar jag i.

Så kom snön och med ens blir jag dessutom lite stressad över att de är sjuka och inte kan gå ut och leka. Tillskriver de piggare tillstånd än de egentligen besitter och får pappan att ta med dem till pulkabacken. Hem kommer de en knapp timma senare, tjuriga alla tre. Barnen för att de egentligen inte orkade och en härlig eftermiddag i pulkabacken istället blev kall och jobbig. Pappan för att hans ansträgning inte uppskattats. Och mamman får dåligt samvete, igen, för att hon inte kan låta barnen pigga på sig i fred!

Men nu är alla pigga och glada. Bara dendär lilla lillebrorsan som är förkyld fortfarande, det vägrar släppa. Sen läste jag att 6-8 veckor är en tillväxtperiod (vilket märks!) och att de vid 8 veckor har ett utvecklingssprång (vilket också märks...) Så han kräver mer mat och närhet än annars och då är det extra fint med två små systrar som älskar att stå för närheten. Maten är det svårt för någon annan än jag själv att bidra med än så länge...