Dethär med att sova på nätterna...
Uppenbarligen tycker jag att det är väldigt onödigt?? Förra veckan var Freja sjuk och höll mig vaken om nätterna, hon var hungrig och törstig men hade allt för ont av sina blåsor för att kunna äta. Hon grät på nätterna, och jag tröstade. Sjöng, masserade och lugnade.
Nu är hon frisk och sover, bättre än nånsin (hon tar väl igen förlorad tid, skulle jag tro...) - men sover jag? Nej, denna veckan har jag snittat sisådär 4 timmar/natt medan resten av familjen sussar och snarkar sådär irriterande högt, så att man riktigt hör hur gott de sover...
Jag har så mycket oro i kroppen denhär tiden på året. Den kommer som ett brev på posten och går inte att jobba bort. Jag har mer eller mindre accepterat den, tagit den till mig som en del av livet och tänker att det får vara så. Resten av året tar lyckan överhand men någon gång måste även Gustav få göra sig påmind. Nån gång måste han få plats, och med två små som behöver mig och mitt fokus om dagarna så får det bli om nätterna.
Men även om jag accepterar och låter det få vara, och tillochmed kan känna viss tillfredsställelse över att han fortfarande tar över, så är det påfrestande att leva med massa minus på sömnkontot...
