Omvärderat!
Jag älskar hösten!
Det har jag alltid gjort, men länge tänkt att det beror på att jag fyller år på hösten. Idag inser jag att det inte är min födelsedag som gör det (iallafall inte bara det..) utan dethär;
Höst!
Idag var det riktigt höstväder! Kallt men härlig luft! När jag hämtat barnen från förskolan gav vi oss ut på en promenad, plockade löv och stenar, och Lovis cyklade såklart!
Nu ikväll har jag legat i soffan och sett en film, i min ensamhet. M är iväg på after älg (jag sa ju det, som ett barn på julafton!) och tjejerna somnade lätt i sina sängar ikväll. Härligt när allt klaffar! ;)
Att få en kväll ensam i soffan kan vara rena lyxen ibland! Antagligen för att jag vet att jag, de allra flesta kvällar, har bästa sällskapet! <3
Älgjakt och nyttigheter!
Att han sedan fyller vår frys med fantastiskt gott kött, som jag äntligen har lärt mig att tillaga, är bara en bonus! ;)
För Ms skull hoppas jag att tjejerna intresserar sig för detta i framtiden, så att han har någon att dela allt detta med. Han försöker innerligt varje år, men än så länge (till min stora lättnad…) är det ingen av dem som visar något större intresse. Freja vill gärna åka med i bilen och titta efter älgar men hon blir väldigt bekymrad om de skulle skada sig eller så, så någon jägare har jag svårt att se i henne. ;)
Imorse var jag ute och gick, innan jobbet. Det går ok med nyttiga livet. Eller hälsosamma livet, förresten, det låter roligare. Ibland är det inte bara nyttigheter, men även det kan vara hälsosamt, på ett sätt, tänker jag. Det är viktigt att njuta också! Det finns ingen som vet hur framtiden ser ut, så lite njutning måste man också klämma in. Men i stort så går det bra! Även om det inte är några större förändringar på varken vågen eller måttbandet…? Det har jag så svårt för, jag tappar motivationen så himla lätt då! Så nu har jag bestämt att jag inte ska väga mig förrän 1 december. Och till dess hoppas jag att 4 kilon har försvunnit!
Ungen kan faktiskt cykla!
Ja, tidigt i våras tog vi bort stödhjulen från Lovis cykel. Hon kämpade på bra och jag såg tydligt att hon kunde, men hon vågade liksom inte lita på sig själv. Hon blev väldigt osäker när hon förstod att vi inte höll i och då tappade hon balansen. Så har sedan hela sommaren flutit på.
Tillslut blev jag en såndär mamma som jag egentligen inte är. "Nej, nu måste du lära dig! Alla dina kompisar kan cykla!" (egentligen struntar jag i om hon kan cykla utan stödhjul eller inte, det är inte viktigt alls! Men hon vägrade att sätta på stödhjulen igen, och jag kände mig så låst som inte hade något sätt att komma iväg med båda barnen på...) Lovis svarade, lugnt o sansat, "men mamma, jag är bra på så mycket annat! Jag behöver inte kunna cykla!" ;) Min kloka lilla unge!
Och som sagt, det är inte cyklandet utan stödhjul i sig som känts viktigt, utan att hon har kunnat ta sig fram!
Men så idag! Efter uppträdet med musiklekis stod vi föräldrar kvar och pratade lite. Lovis och kompis M gick ut i förväg. Där ute stod M;s cykel, utan stödhjul. När vi sen kommer ut skriker M, alldeles lyckligt, "Lovis kan starta själv!" Och ungen hoppar på cykeln och börjar cykla!
Sen har hon övat i många timmar, och nu får jag nog ändå säga att hon kan cykla, min lilla stora tjej!!
Skönsång!
Ja, efter att ha lyckats gå på musiklekis en gång, av typ sex, var det idag dags för uppträde på gudstjänsten. Lovis ville såklart gå, trots att hon endast kunde två av sångerna. Detta med uppvisning är liksom hennes grej, konstigt nog. Jag tycker alltid att hon är så blyg och så, men inte i dessa sammanhang!
Så idag klädde hon upp sig, valde flätor i håret och uppträdde med kompisarna! <3
https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/2191910/images/2012/pic_50715c829606ee017895fd1c.jpg" class="image">
Nu passar det minsann...
Denna sommaren har inte varit någon bra "blom-sommar" för min del. Nästan inga av mina blommor kom igång ordentligt. Förra veckan slängde jag blommorna och gjorde höst i krukorna.
Men nu. Nu blommar det minsann!
Fredagsmys!
Började fredagsmyset med en höstpromenad, fortsatte med en härlig stund i mitt nya, fina kök - att laga mat är numer en fröjd! (undra hur länge det kommer att kännas så?!) Nu är det mys i soffan som gäller, Lovis har lagt sig men Freja håller i!
om att bli peppad...
fredagseftermiddag...
Funderar så mycket över det här med jobb och procent och lön och livskvalité. Vad är livskvalité egentligen? Vad vill jag uppnå med mitt liv? Vill jag verkligen jobba såhär mycket? Vad ska vi ha pengarna till, som vi tjänar? Jag vill jobba, det känner jag. Men hur mycket är lagom? Och hur lite kan jag jobba på mitt jobb, utan att jag sliter ihjäl mig den tiden som jag är här?
Ja, sådär ungefär går funderingarna idag. När mina fina ungar har varit ute och åkt 6-hjuling med pappa hela förmiddagen och nu går där hemma och fredagsmyser för fullt. Och jag har två timmar kvar på jobbet.
Att vara förberedd!
Dethär brudparet hade mina föräldrar på sin bröllopstårta när de gifte sig 1987. Jag hade det sedan på min bröllopstårta när jag gifte mig, 2006.
Nu har Lovis sagt att hon vill ha det på sin bröllopstårta den dagen hon ska gifta sig.
Men hon vill också att jag åker förbi Landhs, det lokala caféet, och köper ett brudpar med Musse och Mimmi som hon sett där, för det vill hon också ha på sin bröllopstårta.
Ja, vi får väl se hur det blir med den saken! ;)
Lovis, min fullständigt fantastiska unge!
Jag kan inte förstå var tiden har tagit vägen!? Tycker inte alls att det är längesedan du låg i min famn, alldeles skrynklig och ny; den allra vackraste lilla flicka jag hade sett! <3 Det känns som igår då hela hjärtat fylldes till brädden av denna oändliga kärlek, och alla dedär andra känslorna som kom som ett paket på posten ihop med förldrarskapet; oron och glädjen, tröttheten och känsligheten. Stoltheten och lyckan!
Vi låg på sängen och tittade på dig, pappa och jag. Flera timmar tittade vi på dig, vi fick aldrig nog! Vi "bråkade" om vem som skulle köra vagnen när vi var ute och gick och båda kände sig tomhänta i soffan om kvällarna, om vi inte hade dig i famnen. Du var ett såntdär mönsterbarn; du sov hela nätterna från att du var en månad, du åt var fjärde timma och sålänge du bara fick vara i någons famn så var du nöjd!
Tänk att det snart är fem år sedan! Du har gått från att ha varit en väldigt nöjd bäbis till att ha blivit en lagom trotsig 5-åring!
Hela tiden är du försiktig och klok, gör aldrig mer än vad du klarar av. Kollar av läget först, testar sen. Vill inte misslyckas eller göra fel. Vill gärna ha bekräftelse på det du gör, vill gärna ha sällskap i dina lekar. Din fantast är oändlig! Allra helst leker du med små gubbar av olika slag, det började med duplo-gubbarna hos mormor & morfar och fortsatte med dockskåps-gubbarna här hemma. Sällan i dockskåpet, allra helst satt du på soffans ryggstöd med fötterna dinglandes på baksidan och lekte i fönstret ut mot baksidan. Tillslut kom Pippi-gubbarna in i leken, och där är du nu. Om du inte har något uppträdande; en cirkus eller en show av något slag. Du älskar när vi tittar på dig! Du går på musiklekis och gymnastik, innan gick du på dansskola med mormor. Du älskar att uppträda på alla dina aktiviteter, och längtar tills du ska iväg. Du är stolt över att få vara på musiklekis och gympan själv, men helst av allt vill du gå på balett! Baletten passar dock inte i tiden, men då är du ändå så förståndig och tänker att "nästa år kan jag nog gå!"
Du älskar att pyssla! Såfort du ser ett litet snöre, eller en fin knapp, en fin bit papper eller en kotte du tycker är extra fin så vill du spara den för "den kan man pyssla med!". Du skriver så himla bra! Du lärde dig alfabetet sommaren då du var 2,7 år och skrev snabbt både ditt och Frejas namn. Nu, inte ens fem är fyllda, kan du själv ljuda fram ett ord och klura ut vilka bokstäver det ska vara. När jag undrar hur du vet vilja bokstäver du ska välja svarar du, helt självklart, "jag bara lyssnar, och så hör jag det!". Fantastiskt duktiga unge! Jag är så urbota stolt över dig!
Du tycker att Freja är en fantastisk lillasyster, ni börjar leka bättre och bättre tillsammans. Du har världens största tålamod med henne och får henne att känna sig trygg och älskad. Du är en omtänksam person, både mot oss i familjen och mot alla dina kompisar. Du skriver små kort, ritar teckningar och sådär.
Du är kär! Iallafall har du varit det riktigt länge, 3 år redan! Jag tror att det börjar avta lite, men fortfarande är du fast besluten att ni ska gifta er, Philip och du.
Det allra mesta med dig är fullständigt fantastiskt! Såklart! Men vissa saker frestar mina nerver... ;) Du kan vara envis som synden, sur och tvär kan du bli om du inte får som du vill! Det händer inte ofta, men när det händer är det rejält... Du tycker inte om att vara ensam utan vill ha sällskap hela tiden! Du söker våran uppmärksamhet och bekräftelse. Du vill gärna höra att du gör rätt och bra.
Du kan vara blyg, och inte våga på egen hand eller tro tillräckligt mycket på dig själv, och då växer mitt mammahjärta! Där känner jag igen mig själv och önskar att du ska våga tro att du kan, våga vilja saker! Jag är så otroligt stolt över dig, i så många situationer! Du kan så mycket, vet så mycket. Förstår så mycket och gör så mycket fint!
Älskade, fina unge!! Jag är så glad att du är du och att just du är min!! Jag ser så mycket fram emot framtiden, att få dela den med dig! Att få vara med om dig, det är en ära!!
Puss,
Mamma
