en ganska så vanlig blogg, fast min

Jag vaknar med samma olustiga känsla i kroppen som jag somnade med igår. Och så vet jag, iallafall på ett ungefär, hur de känner sig, alla de drabbade. Och deras kamp har bara börjat... Det är nu de ska lära sig att leva vidare, utan sin älskade. Jag blir alldeles kall inom mig, jag känner en liten del av deras sorg. Inte ens en hundradel av det de känner, ändå känner jag så starkt.

Tänk att man kan beröras så stakrt av andras sorg. Att den till viss del kan förlama även mig. Vet inte om det är för att jag har egna barn, och kan sätta mig in i hur det skulle vara att som mamma behöva lämna dem alldeles för tidigt. Att jag också vet hur det känns att förlora ett barn och drömmarna om framtiden. Men jag har gråtit så mycket de senaste dagarna, för att andra familjer har det så tungt just nu!

Jag tänker att sånthär läser man ju om hela tiden. Varje dag drabbas familjer av den obeskrivliga smärtan att förlora någon. Och ofta ligger det så mycket orättvis i det, att en ung människa lämnar allt för tidigt. Familjer som måste leva utan en av sina medlemmar, en självklar medlem som man tänker sig alltid ska finnas där. Men man berörs ju så mycket mer när det händer så nära inpå.

Och tur är väl det, för tänk om man hade berörts såhär mycket av alla öden man läste om, då hade man gått under...

Vilken fruktansvärt sorglig och alldeles orättvis vecka detta är! Jag vill bara ligga på sängen och gråta, för alla de som lämnar jordelivet alltför tidigt, och lite mer för alla de som lämnas kvar, allt för tidigt... ♥

Alla mina tankar är hos familjen F, som förlorade sin lilla tjej i helgen. Jag känner inte familjen, men min mamma gör, och det räcker för att det ska uppta hela mitt hjärta. Jag berörs så otroligt mycket! Tanken på att de nu sitter utan sin minsting, att de måste lära sig att leva utan henne... det gör att jag blir alldeles kall. Jag tittar på mina tjejer och undrar hur man orkar. Och så tänker jag, att jag orkar redan. Men på ett annat sätt, ändå. Ett barn är
alltid ett barn, och förlusten av ett barn gör lika ont i hjärtat oavsett! Men det är en sak att lära sig leva utan ett efterlängtat och saknat barn som man trots allt aldrig haft hos sig, en annan att fortsätta ett liv utan en dotter/syster som funnits i familjen i nästan 13 år. Faktiskt. Sorgen är oändlig vilken ålder barnet än har, men saknaden ser annorlunda ut, tror jag.

Man blir alldeles mållös när sånthär händer. Livet är så skört och man påminns gång på gång. ♥ På bara några sekunder kan livet förändras så totalt, och aldrig med bli detsamma. Aldrig mer bli bra, sådär riktigt bra, som det var en gång. Lycklig blir man igen, roligt kommer man att ha. Glädjen kommer hitta tillbaka och livet återgår till en slags vardag. Men en vardag som är allt annat än vad den skulle vara, lyckan och glädjen har alltid en liten tagg av sorg med sig. Alltid en del som saknas i pusslet som en gång var helt. Det roliga kan vara jätteroligt, och för en stund kan man glömma, men det roliga hade alltid kunnat vara ännu roligare, om livet varit annorlunda.

Tankarna är hos familjen F, men även alla andra som tvingas leva ett liv som inte blev som man hoppats.

Sitter här och läser gamla inlägg och gamla mail, och undrar varför man hela tiden ska hålla på och längta framåt? Under hösten längtade jag till julen, och till att snön skulle komma. Nu kan det inte gå fort nog tills att snön försvinner och det blir vår. När Lovis kan ta på sig gympaskor och en tröja och gå ut, och när Freja kan få krypa på gräste (förutsatt att hon kryper, då... ;) ). Jag vill kunna plocka tussilagos på väg hem från förskolan och sätta i den lilla vasen på köksbordet, sitta ute i vårsolen om eftermiddagarna. Jag vill kunna ta på mig sneakers och jeans och gå en promenad. Jag vill ploppa stenar i brunnarna, blåsa sopbubblor och kort och gott; njuta av vårvärme! Men jag slår vad om att så fort våren är här på allvar börjar jag längta till riktigt varma dagar, att kunna gå barfota och att äta jordgubbar på en filt på gräsmattan. Att vakna allt för tidigt av värmen, eller av en fluga som surrar. Att kunna sitta på altanen till långt in på natten, att se tjejerna bada i poolen.

Varför är det så himla svårt att njuta i nuet??

Lyssnar på Freja. ma-ma-ma-ma-ma-ma låter det. hela tiden pratar hon och senaste dagarna har det varit ma-ma-ma som upprepats... ♥

Lovis pratar så mycket om, och med, Gustav nu. Nästan varje dag står hon vid fönstret och tittar upp mot himlen, och antingen så funderar hon på något som hon frågar mig, eller så pratar hon lite med sin bror. Jag blir varm i hjärtat över att han inte är bortglömd, men samtidigt så ledsen och sorgsen över det faktum att hon överhuvudtaget, vid tre års ålder, ska behöva veta att någon kan vara död!

Samtidigt så förstår hon inte riktigt vad det innebär, för henne är han en storebror som bor i himmelen, han var sjuk och kunde inte bo tillsammans med oss. Inget konstigt, i hennes värld. Vi har sagt till henne att han var så sjuk att doktorn inte kunde laga honom och därför fick han flytta till himmelen. På senare tid har hon flera gånger sagt "Nu har Gustavs kompisar lagat honom" och vi har nog hållt med henne och tyckt att det känns bra, att hon ändå har en bild av honom som frisk och glad. Men så sa hon för någon vecka sen, till mina systrar "nu är inte Gustav död längre" och då inser jag att hon inte alls förstår att han bor i himmelen för att han är död. Jag undrar så hur hon tänker!

Den dagen jag bestämde mig för att börja blogga lite mer regelbundet, och skriver fyra inlägg på raken, då är det visst någon dag då bloggare ska vara "tysta" för att visa sitt stöd till Japan. Det hade jag ingen aning om! Känns ju lite dumt nu, såhr i efterhand...

Har insett att mitt humör verkligen är väderberoende! Skiner solen är jag glad, har massa energi och lust att hitta på saker. Är det dåligt, och speciellt som nu; snöslask, då vill jag bara stanna inne och göra inget.

I veckan pratade Lovis och jag om sommaren.

Jag: tänk sen, när vi kan gå ut utan jacka, och bada i bassängen. Och leka i sandlådan.
Lovis: Ja, och när vi kan dricka saft på trappan. Och äta kex på trappan. Och fika på trappan. Och äta mat på trappan. Och äta bullar på trappan. Och äta frukost på trappan. Och äta muffins på trappan. Och äta köttbullar på trappan, och så.
Jag (kan nästan inte låta bli att skratta): Ja, och vi kan cykla och blåsa såpbubblor, och ta ut sparkcykeln.
Lovis: Ja, och vi kan ha picnic på trappan, och äta chokladkex på trappan. Och Freja kan äta välling på trappan, och äta gröt på trappan och så.

Hahaha, underbara unge! Undrar om vi åt mycket på trappan förra året...??

Idag har ett par av de änglaföräldrarna jag träffar ibland fått en liten son. En lillebror. En efterlängtad lillebror. Alltid när man hör om små barn som föds blir man varm i hjärtat, jag tänker alltid tillbaka till första tiden med våra små. Men såhär, när man vet vad de tidigare tvingats igenom, känns det så där extra bra. Extra underbart! Alla förtjänar sina barn, alla är lika förtjänta av lyckan det innebär. Ändå känns det som om vissa förtjänar det lite mer. Iallafall behöver det lite mer, just då.

Just när jag hör om änglaföräldrar som får syskon tänker jag också extra mycket på första tiden med våra små. Speciellt första tiden med Lovis. Hon kom till oss då vi verkligen behövde henne som mest. Då när livet var som svartast, som tyngst. Då när vi hade fastnat lite grann, och inte kom vidare, ut ur sorgen. Då när det inte kändes som det fanns mycket annat som var roligt, som egentligen spelade så stor roll. Då kom Lovis! Med ens fanns det ingen möjlighet att ligga kvar i sängen och sörja, lyckan var större än sorgen. Kärleken större än saknaden. Två barn, syskon. Samma mamma och pappa, men ändå så annorlunda. Jag har aldrig kännt mig så konstig och obekväm som jag gjorde de där första dagarna. Lyckan var så stor, glädjen så enorm! Stoltheten över henne, att hon var min, totalt obeskrivlig. Att få vara mamma synligt, att få gå med barnvagn och få visa upp henne, MITT BARN, ja - jag kan inte beskriva hur det kändes. Just den känslan har nog alla föräldrar. Skillnaden hos oss var att bakom lyckan fanns saknaden. Det var då vi förstod att det inte bara var detdär lilla knyttet i den gröna filten som vi inte fick ta med oss hem, det var inte bara lilla bäbisen som vi gick miste om. Det var hela vardagen. Att vakna mitt i natten och oroligt lyssna efter andetag, innan man kunde somna om igen. Att få lyfta upp en ledsen bäbis och upptäcka att den tystnade, blev lugn och trygg hos mig. Att få titta in i de ljuvligaste ögonen man sett, och allt man såg var kärlek. Det var livet med vår son som vi förlorat, och det var som att det gick upp för mig först när vi fick Lovis. Då, när livet verkligen borde gå vidare och vi borde vara glada igen. Då grät jag som aldrig förr, sorgen grep tag i mig med en väldig kraft. På mitt bröst låg en vacker, ljuvlig, efterlängtad och otroligt älskad liten tjej, men den första natten kunde jag bara undra var han var, den son jag haft på mitt bröst på samma sätt 15 månader tidigare.

Första tiden med en ny bäbis är så fantastisk. Jag älskar att ligga och titta på ett nyfött barn och undra vad livet kommer erbjuda honom eller henne. Och den första tiden med ett änglasyskon gör att tankarna flyttas tillbaka i tiden och jag personligen undrar vad det hade blivit av Gustav. Helt klart något fantastiskt, om han hade varit frisk!

... kan man nu skymta i Frejas mun. Än har den inte kommit upp särskilt mycket, men den känns och lyser lite vit om hon skrattar stort. ♥ Tänk att så små saker kan göra en så lycklig, på nåt konstigt sätt? Jag tänkte på det idag, vad spelar det egentligen för roll om hon har tänder eller inte? Men det är väl just att det är en liten utveckling, ett litet steg framåt som gör att man blir alldeles varm i hjärtat. En liten tand, liksom. Och än är det inte ens en tand, det är en halv mm av en tand. Men ändå, så himla sött. Och sötast av allt är när Lovis ska försöka se den. Freja skrattar och vänder på huvudet i tron att Lovis busar, Lovis sätter sina små söta händer om kinderna på Freja och försöker öppna munnen. När det inte går tittar hon kärleksfullt på sin lillasyster och säger "men busunge, storasyster vill se!" ♥ ♥

...ska jag ta tag i detta. Jag tycker egentligen att det är väldigt roligt att skriva, dels är det roligt för att kunna se tillbaka sedan och minnas när i tiden allt hänt, men också för att jag mår bra av att skriva av mig när jag känner mig deppig...
Jag har bara så svårt att hitta tiden till att skriva... Men nu ska jag ta tag i detta, jag sitter ju vid datorn en stund varje dag så det borde ju inte vara så svårt!

Tejerna växer så det knakar, underbart att få vara del av deras liv! Våren är efterlängtad, tyvärr kom det ett bakslag i natt med ca 20 cm snö till följd. Men men, får försöka se det positiva i det och ta med Lovis till pulkabacken, för det tycker hon är kul! Freja, däremot, har det bäst inomhus en sånhär dag. Hon vägrar ju numer att ligga ner i vagnen och ska sitta upp hela tiden, och då blåser det så på henne.

Nej, nu ska vi se till att komma igång med dagen! Vi vaknade klockan 06.17 idag av att Lovis trillade ur sängen.. =( Lilla stumpan! Det gick nog bra, men det är alltid oräckt när de slår sig. Men sen har vi varit lite trötta och mest myst i soffan. Nu sover Freja igen, så jag och Lovis ska nog passa på att göra något skoj!