en ganska så vanlig blogg, fast min

Dethär med saknad. Vad konstigt det är! Först, när man precis förlorat någon som står en nära, då tror man nästan inte att man någonsin kommer bli sig själv igen. Man tror inte att skrattet kommer hitta tillbaka på riktigt, eller att tankarna ska kunna kretsa kring den saknade personen utan att tårarna ska störta. Det känns nästan som om livet, så som man känner till det, tar slut.

Men så går det en tid. Saknaden gör inte längre lika ont. Skrattet är faktiskt tillbaka, nästan lika glatt och äkta som tidigare. Man tänker tillbaka med en liten klump i bröstet, men tårarna kommer inte varje gång. Livet går vidare, fullt av saknad, men det går vidare. Man hittar sig själv igen, även om en bit saknas.

Idag är det ett år sedan min farmor dog. Finaste, bästa farmor! Farmor som alltid hade funnits där, som alltid gav de bästa matlagnings-tipsen när man behövde dem. Som alltid sa snälla, uppmuntrande saker och som alltid visade kärlek så öppet och naturligt. Farmor som hade älskat farfar i 55 år!
Jag minns alla gånger vi syskon sov över hos farmor o farfar när vi var små. Hur farmor alltid sov i bäddsoffan tillsammans med oss. Hur vi fick hyra film, åt grillad kyckling och potatissallad, och hur vi spelade yatzy vid köksbordet.
Jag minns alla jular då vi bakade pepparkakshus. Jag minns hur farmors alla fantastiska kakor smakade, hennes goda söndagsmiddagar med ättiksgurka.
Jag minns hur farmor var så stolt över mina barn, hur hon älskade dem! Hur hon njöt av att få ta del av dem och hur hon berömde mitt sätt att vara förälder. Alltid så uppmuntrande!

Det är konstigt detdär med saknad. Hur ett helt sammanhang kan kännas tomt, och hur man emellanåt bara vet att nu skulle hen ha skrattat, eller nu skulle hen ha sagt så.

Farmor har saknats ett helt år nu! Idag åt jag lunch med min farfar och det gör så ont i hjärtat när jag hör honom berätta, med tårar i ögonen, hur han drömmer om farmor varje natt. Det smärtar att tänka på hur de levt ihop i 55 år, varje dag somnat och vaknat bredvid varandra. Och nu är han ensam kvar.

När Lovis var alldeles ny njöt jag av henne sådär obeskrivligt mycket. Många dagar gick vi inte ur sängen, jag och Lovis, innan M kom hem från jobbet vid 19-snåret. Jag luktade, tittade, klappade, pussade och lärde känna denna lilla varelse, och kunde inte begripa hur jag lyckats vara med och skapat något så ljuvligt! Hon var så mycket finare och mer perfekt än jag någonsin kunnat tänka mig och jag ville stanna tiden. Ville för alltid leva i min bäbisbubbla, där inget störde lyckan. Hon var i min famn nästan hela tiden och jag kände mig tom, och tillochmed avundsjuk, när hon låg i Ms famn om kvällarna.

På allvar var jag orolig över att min fascination över henne, och allt vad hon var, skulle avta ju äldre hon blev. Jag har alltid tyckt om spädisar, ju mindre barn desto "bättre". Jag var rädd att jag alltid skulle vilja ha en ny bäbis, så fort bäbisen blev ett barn liksom.

Men så växte Lovis, och för varje dag blev kärleken djupare. Större. Hela tiden lärde hon sig nya saker, och allt kändes större och mer fantastiskt än det förra. Jag var så urbota stolt över henne och allt som hon lärde sig.

Nu är hon över fem år, dendär fantastiska lilla ungen. Och hon gör mig fortfarande urbota stolt, nästan dagligen, och lyckligare än någonsin! På onsdagar har vi våran egna myskväll och det är onekligen en av veckans höjdpunkter! Jag älskar att ha tid för bara henne, att hinna prata med henne, lyssna och hinna fråga vidare. Att höra hennes funderingar och teorier om olika saker. Att få veta vad dom rör sig inom henne, vad som händer och är viktigt i hennes liv.

Det är verkligen så som alla säger, att var tid har sin charm. Den bästa åldern är den som är just för tillfället!

Ikväll har hon talat om att hon nog ska bli frisör när hon blir stor. För att hon tycker om saxar, och brun färg och ljus färg. Och hon tycker om både kort hår och lite långt hår. Och fröken säger att hon är bra på att klippa. Så frisör passar ju jättebra!

Älskade unge! Vad du än blir när du blir stor, vet jag att du kommer att bli fantastisk. Att du blir lycklig är det viktigaste, allt annat löser sig.

Och jag lovar att jag alltid ska ta mig tid att ha kvalitétsmys med dig, bara du och jag!! <3

Igår pratade tjejerna och jag om sommaren, att vi längtar till solen och att slippa alla tjocka ytterkläder! Båda tjejerna var väl medvetna om vad det innebar med sommar och värme, Lovis minns ju tidigare somrar och Freja associerar nog mycket med Egypten. Så frågade jag vad de skulle vilja göra, sen när vi har sommarlov.

Lovis: Jag vill åka till Egypten. Och till Thailand! Och hälsa på Pippi. Och kanske till Turkiet, där har jag aldrig varit.

Freja: Jag vill måla. Och bada. Med mina foppatofflor! Och kan vi äta bullar i lekstugan?

Haha, underbara små ungarna, så olika förväntningar men ändå lika stora - på sitt sätt. <3

Lukten. Lukten som kastar mig tillbaka i tiden. Närmare bestämt sex och ett halvt år tillbaka.

Gustavs lukt.

Ibland så bara känner jag den, från ingenstans så kommer den och fyller hela mig!

Tänk att en lukt kan komma med så mycket minnen. Jag ser rummet framför mig, minns vad jag hade för kläder och hur regnet smattrade utanför fönstret. Jag känner känslan av en livlös bäbis i min famn, och smärtan i hela mig av det faktum att den livlösa bäbisen var min. Min efterlängtade, fantastiske lille son inte ens fick känna vår kärlek.

Imorse kände jag den när jag gjorde mig iordning innan jobbet. Från en sekund till en annan så var den där på toan.

Jag undrar så vad det är för lukt. Ibland kommer den bara kort, och försvinner lika snabbt som den kom. Men ibland känner jag den länge. Ibland stannar den kvar även om jag förflyttar mig, och jag luktar alldeles frenetiskt ut i luften - för även om minnena gör ont så är de så underbara! Minnen av en annan tid, ett annat liv.

Min mamma har en gång sagt att lukten kanske kommer när vi möts, jag i min värld och Gustav i sin. En så fin tanke, tycker jag! Så jag njuter av dessa små stunder, lite tid med min son. I en annan värld, en annan tid.