en ganska så vanlig blogg, fast min

Något som slår mig allt oftare är det faktum att man liksom bara har ett liv. Det är nu, och aldrig mer. Man har en enda chans att göra det så bra som möjligt, tiden kommer ju aldrig igen.

Jag kan verkligen vara mästare på att se vad andra har, som jag saknar. Allt från tålamod och energi, till vackert hår och ett fantastiskt kök. Fokuserar så mycket på vad jag önskar och vill, och hur jag ska kunna nå dit, att jag mitt i allt glömmer bort det som jag har, och faktiskt känner mig väldigt lycklig över. Glömmer att njuta av stunden och livet, och ser inte alls alla dedär små sakerna i min vardag som jag egentligen tycker är guldkant.

Ibland kommer jag på mig själv, stannar upp i min inre stress och ser mig omkring. Känner av stämningen och njuter av livet. Mitt liv. Känner mig oförskämt lycklig och väldigt tacksam!
Men ju mer jag liksom njuter av nuet och stunden, och allt som jag har, desto mer stressad blir jag över tiden som rinner iväg, och sommaren som kan ta slut när som helst. Är rädd att jag inte njuter ordentligt och att jag inte samlar tillräckligt många fina härliga minnen att tänka tillbaka på hela långa vintern sen.

Och så börjar det om. Inser att det är en ond cirkel och att jag har svårt att bryta den. Och så blir jag ännu mer stressad, för som sagt; jag har bara ett liv att försöka göra så bra som jag bara kan. Och jag vill verkligen inte slösa bort det med att gå runt och lägga den mesta av min energi på det som jag skulle vilja förändra och ha istället, när jag skulle kunna njuta av det jag redan har!

Tänk så svårt det är att utgå ifrån sin verklighet och göra det bästa av sin situation. Att glädjas innerligt med andra utan att det minsta känna sig själv lite besviken eller misslyckad. Att se det som finns framför en just nu, att utgå från de möjligheter och val man har och känna sig nöjd och tillfreds med den situation man skapar för sig själv. Att inte känna ett behov av att vrida och vända på saker gång på gång, och utvärdera och försvara sina val och beslut.

Eller är det bara jag som inte riktigt lyckas..?

Det sägs ju att vår bästa tid är nu, men det är som att jag alltid är på väg, någon annan stans, till någon annan tid. Framtiden. Där allt är lite bättre.

Carpe Diem, heter det ju. Inte Carpe Futurum.

Ja hjälp vad jag har sovit! :-) Till halv nio ungefär, varje morgon, så himla skönt! Tjejerna har sovit riktigt bra, och Freja har sovit längre än mig varje dag, och Lovis har vaknat strax innan. Idag satt jag längst bak på båten, i solen, och läste en tidning, medan tjejerna fick bästa uppmärksamheten; av mormor.

Härliga dagar i Vadstena har vi haft, jag älskar campinglivet! Båt, husvagn eller tält spelar inte så stor roll, det är atmosfären jag mår så bra av. Lugnet, lunken. Alla människor, att sitta på kvällarna och höra sorlet från alla andra, att leva lite spartanskt och knappt byta kläder på en vecka. Äta på papperstallrikar och diska i balja, picknick på filtar runtom i olika parker och bad på nya platser.

Och nu väntar ytterligare en veckas semester innan vardagen drar igång igen. De går så fort, dedär sommarveckorna som känns oändliga då på våren, när de planeras. En ynka kvar, av sex sommarlovsveckor för tjejerna. Njuta ska vi göra, och sol är önskvärt. Blir det regn får vi njuta av det. Jag konstaterar att jag har lyckats, jag har tagit tillvara på semestern och sommaren, livet, och njuter bäst jag kan!

Alltså, att hoppa in och jobba en såndär liten kortvecka, det var verkligen ett kanonbra upplägg för mig. Inne och gästspelade lite, umgicks med goa kollegorna och fikade alldeles för mycket gofika! Och sen var det dags för semester igen!!

Solen strålar och vi har åkt till Vadstena tillsammans med mamma o pappa på båten. Nu har vi sovit en natt och ska bege oss till stranden en sväng, innan det blir lite strosande i staden och grill till kvällen. Igår satt vi på en filt i solnedgången och åt picknick, livet är härligt!!

När man vaknar och är trött redan på morgonen, och allt känns lite extra besvärligt och jobbigt, och man hela dagen går och längtar till sängen, och räknar ner timmarna tills man får gå och sova. Och man tänker att man ska gå hem extra tidigt från jobbet, och kanske ta en långpromenad. Helt själv. Man planerar läggningen av barnen och ser framför sig hur man sedan slår sig ner i soffan, utslagen, och njuter av lugnet. Och somnar tidigt.

Men. Någonstans där längs dagen, så blir det inte alls som man tänkte sig. Man kommer ifrån jobbet mycket senare än normalt, någon långpromenad hinns då rakt inte med! Barnen är trötta de också, och bråkar lite extra mycket och leker bara med kvällsmaten, och tjatar om glass istället. Och de vill inte alls sova, utan kvällen blir sen och man blir stressad och lite uppgiven, varpå barnen krånglar lite till. Och när de tillslut somnat, och man ska slänga sig i soffan, så är den, och hela övriga huset, alldeles belamrat med saker och det ser ut som om stormen Gudrun har dragit fram, minst. Och man röjer fram sig en plats i soffan, för mer orkar man inte göra. Och så bäddar man ner sig där, under filten. Och man tänker att äntligen, lugn...!
Och då hör man en liten tunn röst som ropar "mamma"... Och man börjar nästan att gråta, för man orkar inte. Men man har inget val, så man tar av den där varma filten och släpar sig ur dendär sköna soffan, och går upp för trappan med uppgivna steg. Man går in till det där lilla barnet, som nyss ropat.

Och det lilla barnet sitter upp i sängen med armarna utsträckta. Man lägger sig där bredvid, och får en varm, mjuk och innerlig kram. Och en trött liten röst viskar ut i mörkret, "mamma, jag älskar dig, mucket mucket mucket älskar jag dig..."

Ni vet den känslan, som infinner sig då. Total tacksamhet!

Den känslan har jag ikväll.

... tiden går verkligen fort när man har roligt!

Nu har vi haft drygt tre veckors semester. Och av de dryga tre veckorna, närmare bestämt 24 dagar, har vi haft 2 dagar med regn. 2! Det betyder 22 dagar utan regn, och det känns som om vi har haft världens bästa semester! Jag, som älskar heldagar på stranden, känner mig helt och fullt nöjd efter inte mindre än 13 dagar med sol och bad. Vilken livskvalité! Lovis släppte till sist puffarna och gjorde tappra och bra försök till att simma utan. Även familjens lilla badkruka, Freja, tyckte det var varmt nog tillslut, och badade som aldrig förr.

I övrigt har vi strosat runt i olika små städer, ätit lunch på restauranger, läst många böcker och njutit av varandra. Njutit av livet!

Vi har ätit gurkor, jordgubbar, basilika, persilja, gräslök, ruccola och smultron från landet. Grillat näst intill varje kväll, picknick till lunch. Umgåtts med många fina vänner och mått allmänt bra.

Nu väntar jobb för mig, i en ynka liten vecka, innan det är dags för två nya veckors semester. Ett ypperligt upplägg, må jag säga!

Vilka härliga dagar vi hade i Knäred! Vi besökte Laholm, Halmstad och Mellbystrand; strosade i städerna, roade oss på äventyrsland och njöt på stranden. Åt frukost och middag intill fårhagen eller i stugans kök, alla tjejerna lekte helt utan bekymmer och bråk dagarna i ända. De sov hela nätter och åt hyfsat bra vilket ledde till glada barn och nöjda föräldrar. Kortspel och vin om kvällarna, väldigt massa skratt och ytterst lite tårar. (Tårarna stod barnen för, om någon skulle undra...)

Äventyrslandet var roligt för stora och små, vi spenderade en heldag där utan att tröttna det minsta.

Vi avslutade hela semestern med en dag vid havet, och konstaterade att det gått över förväntan och att det är härligt att semestra tillsammans!

Väl hemma packade jag upp regnkläderna och konstaterade att de legat alldeles orörda bak i bilen hela tiden. Leksakerna var heller inte mycket använda utan istället har de lekt med ett egenhändigt gjort metspö, egenhändig (av papporna) gjord pilbåge och med ägarnas 8-åriga som som lärt de stora tjejerna att cykla över ett gupp. De har samlat insekter, täljt pinnar och haft en fantastisk fantasi hela tiden. Så härligt att se!

Nu har vi haft fantastiska dagar hemmakring! Besök från Norrköping av fina familj T en natt. Heldagar på stranden 4 av 5 möjliga; själva, med mormor & gamlamormor och med familjen A. Grill här hemma med familjen H, kvällsgrill på stranden en dag. Ljuvligt är ordet!

Nu återstår 3 dagar av den gemensamma semestern, varav två sägs vara stranddagar. Och jag ska njuta som bara den..!

Vi befinner oss i Knäred, en bit utanför Laholm. Här hyr vi en röd liten stuga med vita knutar, tillsammans med bästa familjen S/B, och njuter av landet-liv!

Vi har både får- och hästhage precis intill huset, och två katter smyger omkring på gården. Vi äter på papperstallrikar med plastbestick, och dricker ur plastglas - allt för att det ska bli riktig semester för alla och ingen ska behöva stå vid disken hela tiden. Barnen leker precis hur bra som helst och för det allra mesta är alla nöjda och glada. :-)

Älskade, bästa lilla unge!

Jag kan inte förstå att du redan är tre år, det känns ju som nyss då du kom till oss och familjen blev lite mer komplett.

Du har växt till en ganska så självständig individ, du kan gå och greja med ditt i timmar - så länge någon annan är inom synhåll. För helt ensam det vill du aldrig vara, absolut inte vid läggdags och helst inte nattetid. Du somnar antingen i vår famn i soffan eller medan vi ligger bredvid dig i din säng. Jag tänker ofta att vi borde ta tag i det där snart, och lära dig att somna själv... Men även jag tycker det är mysigt! Fram tills för någon månad sedan var det bara jag som fick lägga dig, men nu ber du om pappas sällskap lika ofta. Sen vaknar du varje natt och kommer in till oss. Eller, kommer... vi hämtar dig. ;-) Oftast somnar du snabbt om igen, men ibland kan du ligga vaken i många timmar och jag har svårt att inte njuta av de små samtal vi har då, mitt i natten. Underbara du, så många tankar och funderingar som har tagit plats i dig den senaste tiden! <3

Storasyster är en idol, och lyckan är stor när du får vara med henne och kompisarna och leka. Du klarar det riktigt bra nu, hittar din plats i leken och är med på samma villkor. Lovis är också en stor trygghet för dig! Du låter henne ofta trösta dig och blir du rädd när ni ser på TV kryper du tätt tätt intill. Hittills har ni gått tillsammans på förskolan, men till hösten är det dags för dig att klara dig ensam. Men du har många kompisar! Och jag tror att du är på väg att bli förälskad också. Den lycklige heter Kevin, och honom nämner du ofta.

Du älskar dina dockor och har nu fått en egen, fin rosa, dockvagn i present. Du pysslar om dockorna så bra, tröstar och matar, vaggar dem i famnen. Jag är mormor och passar dem medan du är på jobbet. En fin liten mamma är du! Trots att dina bäbisar nästan alltid är nakna... ;-) Men du älskar också studsmattan, fotbollar, sandlådan, cykeln, stenar, smågubbar, och inte minst gungan. Du skulle nog kunna gunga en hel dag, tror jag!

Här hemma är du framåt och kavat, vet vad du vill och ser till att få det... ;-) Men lämnar vi hemmets trygga vrå blir du lite blyg och vill gärna ha någon med dig. Ofta släpper detta lagom tills det är dags att åka hem igen... ;-)

Du tycker inte om ormar och maskar, och tar inte i sniglar, spindlar eller andra småkryp. Du älskar Kenzo, och honom klappar du och myser med så gärna. Du älskar de flesta pälsklädda djur, på avstånd. Du vill inte komma för nära och vågar inte klappa.

Du är en liten tjej med starka känslor. Oftast är du glad och har sällan långt till skratt. Ett såntdär ljuvligt hjärtligt skratt som man blir alldeles varm i hjärtat av. Lika lätt blir du arg, och kan både kasta saker omkring dig och slå huvudet i golvet. ;-) Men det arga försvinner snabbt och du kommer tillbaka med ett leende i hela ansiktet.

Älskade lilla unge! Utan dig vore inget lika härligt, du får mig att njuta av dagen och ta vara på stunden. Ibland säger jag saker som jag ångrar, men likväl är mitt hjärta alltid så fullt av lycka och glädje, och framförallt kärlek, över det faktum att du är min! (ja, pappas också såklart..) Du är fantastisk på alla sätt och vis!!