en ganska så vanlig blogg, fast min

Dethär med saknad. Vad konstigt det är! Först, när man precis förlorat någon som står en nära, då tror man nästan inte att man någonsin kommer bli sig själv igen. Man tror inte att skrattet kommer hitta tillbaka på riktigt, eller att tankarna ska kunna kretsa kring den saknade personen utan att tårarna ska störta. Det känns nästan som om livet, så som man känner till det, tar slut.

Men så går det en tid. Saknaden gör inte längre lika ont. Skrattet är faktiskt tillbaka, nästan lika glatt och äkta som tidigare. Man tänker tillbaka med en liten klump i bröstet, men tårarna kommer inte varje gång. Livet går vidare, fullt av saknad, men det går vidare. Man hittar sig själv igen, även om en bit saknas.

Idag är det ett år sedan min farmor dog. Finaste, bästa farmor! Farmor som alltid hade funnits där, som alltid gav de bästa matlagnings-tipsen när man behövde dem. Som alltid sa snälla, uppmuntrande saker och som alltid visade kärlek så öppet och naturligt. Farmor som hade älskat farfar i 55 år!
Jag minns alla gånger vi syskon sov över hos farmor o farfar när vi var små. Hur farmor alltid sov i bäddsoffan tillsammans med oss. Hur vi fick hyra film, åt grillad kyckling och potatissallad, och hur vi spelade yatzy vid köksbordet.
Jag minns alla jular då vi bakade pepparkakshus. Jag minns hur farmors alla fantastiska kakor smakade, hennes goda söndagsmiddagar med ättiksgurka.
Jag minns hur farmor var så stolt över mina barn, hur hon älskade dem! Hur hon njöt av att få ta del av dem och hur hon berömde mitt sätt att vara förälder. Alltid så uppmuntrande!

Det är konstigt detdär med saknad. Hur ett helt sammanhang kan kännas tomt, och hur man emellanåt bara vet att nu skulle hen ha skrattat, eller nu skulle hen ha sagt så.

Farmor har saknats ett helt år nu! Idag åt jag lunch med min farfar och det gör så ont i hjärtat när jag hör honom berätta, med tårar i ögonen, hur han drömmer om farmor varje natt. Det smärtar att tänka på hur de levt ihop i 55 år, varje dag somnat och vaknat bredvid varandra. Och nu är han ensam kvar.

Man får göra det bästa av situationen!

Har varit på träff med Spädbarnsfonden ikväll. Är alltid så skönt att komma dit, en plats där våra saknade små är i fokus och där sorgen och tankarna är alldeles normala. Som en av mammorna sa; "vi känner ju dig som Gustavs mamma, först och främst". Den känslan tycker jag om!

De väcker så många känslor, dessa möten. Att träffa andra mammor och pappor, i olika delar av sorgen, gör att jag själv minns alla dedär faserna. Jag minns början av sorgen, och vissa saker minns jag då detaljerat! Minns vad folk hade för kläder, minns vissa dofter. Minns vädret och tv-program ur bakgrunden, minns stillheten på ultraljuds-skärmen när inget hjärta slog. Minns smärtan i läkarens ögon, minns barnmorskans varma hand på min kind. Minns tavlan på väggen bakom och att klockan visade 08.26 när beskedet sjönk in. Vår lillstjärna är död.

Minns ångesten i att berätta för anhöriga o vänner. Minns smärtan i mitt hjärta när han kommer ut, tyst och stilla. Minns hela dagen detaljerat, när jag släpper fram mina minnen. En kväll som denna.

Jag minns tiden efter, hur livet snurrade på utanför medan min bubbla var svart och sluten. Hur livet sakta kom igen och hur jag blev en ny Vickan. Jag minns så mycket, men ändå känns det som jag har glömt massor! Och framförallt har jag glömt hur det var förr. Innan sorgen kom in i mitt liv.

Just detdär funderar jag så mycket på; vem hade jag varit idag om allt varit annorlunda? Vad för prioriteringar hade jag gjort och vilka värderingar hade jag haft? Hur hade jag format mitt liv, om inte sorgen och medvetenheten formade mig? Det finns inga svar, såklart, ändå är det svårt att sluta fundera.

Som en annan mamma sa idag; "jag hade inte haft så många fina vänner". Och onekligen! Flera av människorna jag mött idag hade jag aldrig fått kontakt med annars, och egentligen har vi inte mycket gemensamt. Men vi har allt gemensamt! Även om våra erfarenheter skiljer sig åt och våra känslor och tankar är individuella, så finns förståelsen där! Medkänslan för varandra, ömheten inför varandras sorger. Vetskapen och respekten inför varandras barn.

Mina "privata" vänner är alldeles fantastiska; de minns och vågar prata, frågar och undrar. Så glad det gör mig!

Men med dessa mammor o pappor är det speciellt, vi har ett speciellt band till varandra. Så tack ni alla fina för idag!

<3

Idag tänds alla dessa ljus för våra saknade små!

https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/2191910/images/2012/pic_5059f435ddf2b3285200013f.jpg" class="image">

Idag gjorde Lovis frukost åt oss, för första gången. Fina, älskade, stora unge!!

<3

I onsdags dog min farmor.

Min fina, älskade, snälla, underbara farmor. Farmor som alltid har funnits där, farmor som alltid hade tid och ork. Farmor som alltid var så positiv, så glad och kämpade så länge!

Hon har varit sjuk under många år men ändå trodde nog ingen att det skulle sluta såhär sorgligt, denna gången. Farmor kom ju alltid igen!

Det känns så tomt! Jag bara väntar på att någon ska tala om att det blev fel, att någon ångrar det beslutet. Att hon får komma tillbaka.

Detdär definitiva som döden står för, det är så svårt att ta in. Svårt att förstå att farmor aldrig mer kommer ringa, aldrig mer kommer skratta åt något som tjejerna gör. Hon kommer inte sitta på sin plats vid bordet på kalasen, aldrig mer ge råd när jag behöver. Just det att man ALDRIG mer träffas, det är så svårt att förstå. Nästan omöjligt att förstå. Aldrig, det är ett så starkt ord.

Imorgon ska vi ha minnesstund, sista chansen att någonsin få se farmor. Det känns tungt och sorgligt, och ogreppbart. Och mitt i allt finns sorgen över att farfar är ensam, efter över 55 år tillsammans så är han nu ensam kvar. Och det gör nästan lika ont som sorgen i sig.

Livet gör så ont ibland!!