en ganska så vanlig blogg, fast min

Jag förstår inte, nyss var hon alldeles ny! En skrynklig liten en, som trivdes allra bäst i famnen och var alldeles nöjd så länge hon fick full uppmärksamhet. Och det fick hon ju såklart, på den tiden fanns det ju bara hon! 

Nu går hon i skolan, den alldeles riktiga skolan! Med fröken och bänkar och matte och engelska. Lovis hoppas på läxor, jag är glad över att de har gympalektion två gånger/vecka. I övrigt hoppas jag på förstående vuxna som ser varje barn, som får tid och möjlighet att jobba individuellt och ge alla chans till en bra start i skolans värld. Att pedagogerna inte bara ser till lärandet utan även till omhändertagandet, och att det finns någon som kramar och bryr sig när jag inte kan vara med. Jag hoppas att de är lyhörda för vad som händer även på rasterna och att alla barnen känner sig trygga och glada i skolan och att de respekterar varandra och är snälla kompisar. 

Lovis är förväntansfull och ser fram emot allt som komma skall. Och konstaterade i torsdags kväll att "jag ÄLSKAR att gå in1:an!" I fredags, tredje skoldagen, var hon hemma sjuk och lillasyster har fått höstblåsor. Höstterminen börjar ju onekligen på ett illavarslande sätt...

Allt som oftast mår jag bra, nu för tiden. Sorgen bär jag alltid, men djupt i hjärtat - inbäddad i all lycka som har tillkommit. Lyckan tar överhand, är starkare och mer påtaglig. Lyckan finns omkring mig, inte bara i Lovis och Freja men i min fina man, i mitt arbete, i min vardag. I att jag har fått chansen att känna alla dessa känslor, fått möjlighet att lära av dem och utvecklas till den som jag är idag.

Men så ibland. Då tar sorgen över. Jag orkar inte mer, vill inte känna lyckan - vill bara gråta. Vill känna dendär smärtan som jag gömt, minnas alla detaljer som stoppats undan, för att de gör för ont. De sista sparkarna, bilden av hans stilla stilla kropp på ultraljudsskärmen. Hur tiden stod still när han föddes och hur otroligt tyst tystnaden var. De små fingrarna som var alldeles mjuka och lena, men samtidigt kalla och lite stela. Det vågiga, mörka håret och näsan som såg ut som min. Den lilla vita kistan med ängeln på locket och kudden stoppad med Kenzos hår. Sista mötet och vetskapen att jag aldrig mer skulle kunna titta på min son. Känslan, ångesten. Att lämna honom kvar och åka hem till tomheten. Att leva vidare, att hitta tillbaka till en vardag utan det som skulle blivit. 

Det gör ont! Tänk att det kan göra lika ont än, åtta år senare. Eller minns jag inte hur ont det gjorde då? Har jag förträngt det värsta och känner bara en liten del av det idag, en sån liten del att man ändå orkar leva med det?

Jag kan blunda och gå igenom allt på nytt, detaljerna är där och de är lika tydliga som då. Och ibland vill jag göra det. Jag vill känna smärtan, känna saknaden. Känna ilska över hur livet blev, sorg över att vi fick gå igenom detta och över att mina barn har en storebror som de aldrig kommer få lära känna. 

Min största rädsla är att glömma. Inte glömma honom, men glömma hur han luktade, hur han såg ut. Glömma hur han rörde sig inom mig och hur han kändes i min famn. Dedär minnena som är de enda jag har, och de enda som jag någonsin kommer att få.

Oftast ligger saknaden inuti, bakom glädjen. Men ibland släpper jag fram den, och det är skönt. Jag blir lättad av att jag alltid minns, detaljerat och tydligt. Minnet håller honom verklig, liksom. För hur galet det än låter, så har jag ibland svårt att tro att detdär hände på riktigt. Jag har svårt att förstå hur vi kan fungera som familj, hur jag kan fungera, efter att ha gått igenom den sommaren och hösten. Hur kan jag känna tacksamhet över livet, när allt gick så fel? Hur kan jag skratta och känna oändlig lycka, när så mycket sorg vilar inom mig? 

Idag är en sådan dag, då saknaden och smärtan släpps fram. Tar över. Antagligen för att årsdagen närmar sig. Men jag låter det komma och känner nån sorts tacksamhet över känslorna. Och så kramar jag lite extra på mina tjejer, och är lite extra lycklig och tacksam över dem. Och vet att jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Jag skriver för att vardagen ska finnas kvar, för att det är ett enkelt sätt att samla alla minnen. Jag skriver för att mina barn ska kunna läsa om sina första år, veta vad vi gjorde och förstå hur fantastiskt jag tycker att vardagen är, tillsammans med dem. För att jag själv ska komma ihåg och minnas alla små stunder, som egentligen är de stora stunderna.

Sen är det ju himla roligt att det finns en trogen skara läsare, som tittar in här dagligen, trots att det kan gå månader mellan mina inlägg, det måste jag ju erkänna! ;-)

Men nu ska jag krypa ner bredvid Frejan för en natts sömn, innan jobbet väntar imorgon igen...

Freja har varit ledsen hela sommaren när vi pratat om förskolan, hon har inte alls velat tillbaka. Inte alls så att hon inte trivs, hon har mycket kompisar och världens bästa pedagoger. Hon har roligt och leker hela dagarna och längtar inte hem när hon är där. Men när hon väl är ledig, vill hon fortsätta att vara det. I veckan var vi och hälsade på lite en dag, så att det inte ska kännas så avlägset och jobbigt för henne, och det hjälpte nog lite grann. Älskade lilla hjärtat, som helst skulle vilja vara med mamma varje dag... 

Lovis å andra sidan har längtar mycket efter sina kompisar och är spänd och nyfiken inför skolstarten. Hon ser fram emot att lära känna sina nya lärare och hon hoppas att de kommer att få lära sig lite mer matte nu i ettan. Min fina tjej som har vuxit så, på alla sätt, denna sommaren!

Jag själv lyssnar på och läser på sociala medier om andra som längtar efter att komma in i rutinerna igen efter sommarledigheten och som tycker att det ska bli skönt att komma igång med vardagen igen. Som är nöjda med ledighet och känner ett behov av att komma hemifrån och få socialt samspel igen. Och så tänker jag, att vad skönt det vore att vara en av dem! För jag trivs allra bäst med ledigheten, med de rutinerna man får under semestern och den vardagen som följer med dem. Jag trivs på mitt jobb och tycker om det jag gör. Jag har bra kollegor och jag skrattar på jobbet minst några gånger varje dag. Jag är tacksam över att jag har ett jobb, ett jobb som jag dessutom mår bra på och som utmanar och utvecklar mig hela tiden, både som medarbetare och person.

Men om man fick önska, om inget annat spelade in och jag kunde få ha det precis hur jag vill - då hade jag varit ledig! Om inte jämt, så väldigt mycket mer. Tillbringat tiden med mina barn, sett deras utveckling på närmre håll och varit med i deras vardag mer konstant. De växer så fort, Lovis är redan där att kompisar börjar vara viktigare än vi och behovet av att få leka med dem tar ofta överhanden. Freja är än så pass liten, och dessutom en helt annan typ av person än vad Lovis är, och behöver mig på ett annat sätt. Hon tankar så mycket närhet och kärlek om dagarna och har ett stort behov av att få lugn tid med mig och M. Men det går ju fort och snart är även hon stor... DÅ kan jag jobba. DÅ kan jag göra saker för mig själv. DÅ kan jag lägga tiden på mig själv på ett annat sätt. Men nu... Nu skulle jag vilja vara mer med dem, medan de vill vara med mig! :-)

Vi har iallafall haft en underbar semester och njutit för fullt av både sol och regn, husvagn, båt, stuga, strand, skog, altan och hemmets lugna vrå, och konstaterar;

Varje år får vi ett brev från vår bank, att vi erbjuds gratis inträde till Astrid Lindgrens Värld, för hela familjen. Helt klart det bästa med vår bank! Senaste tre åren har vi åkt tillsammans med en kompis-familj och barnen älskar det! Ja, även jag tycker att det är fantastiskt med alla teatrar och allt runt omkring, jag älskar stämningen och känslan på ett sånt ställe! Nu i år var inföll det på Marcus jobbhelg och vi hörde istället om mormor och morfar ville följa med tjejerna, vilket de gärna ville. Och ingen blev ju gladare än tjejerna, när det visade sig att även moster A skulle med! :-) Så idag har de varit där och roat sig, mellan regnskurarna.

Vi blev kvar hemma, mannen och jag. Vi har långpromenerat med hunden, och hållit hand och sådär, sånt som det liksom inte riktigt finns möjlighet till, när två små tjejer är med och vill hålla hand, få hjälp med cykeln  eller "kastas" fram längs vägen.. Men idag så!

Fast samtidigt. När jag, som ikväll, kan ta hunden och gå ca 500 meter från mitt hus, och hamna på en härlig skogspromenad, då känns det ganska så ypperligt att bo såhär! Allt har ju sina för- och nackdelar och jag blir bättre och bättre på att hitta fördelarna, tänka att 'såhär har vi det och just nu är detta det bästa alternativet för oss' och inte jämföra så mycket med andra. Inte lägga så mycket tid på att fundera hur vi kunde ha det, utan vara tacksam och lycklig över hur vi har det. Alldeles alldeles underbart!

Jag låter bilderna tala för sig själv och hoppas att de säger att vi har haft en ljuvlig sommar!!