Fredagsmys!
Lovis älskar fredagsmys! (vilket hon säkert har gemensamt med många andra barn...) Dock kräver hon otroligt mycket sömn och somnar hon efter 20 så är resten av helgen liksom förstörd... Så i vår familj börjar fredagsmyset runt 18-snåret, med mat och något "gott", och ofta en film (eftersom det inte går något direkt bra att titta på vid den tiden) och lagom till 20 sover båda tjejerna, så har M och jag eget fredagsmys i soffan.
Det är lite skönt, som att få det bästa från två världar. Härligt mys med tjejerna, se dem njuta av familjestund med chips eller popcorn. Och sen avsluta veckan, inleda helgen, med ett glas rött tillsammans med älsklingen! <3
Härliga höstdag!
Idag är det underbart höst ödet! Solen strålar, himlen är blå och det har varit runt 20 grader.
Vi packade in barn och picnic i bilen och åkte på en liten utflykt. Vi hamnade vid en sjö och hade det jättemysigt!
Lovis visste inte riktigt vad sjön hette, men hon gissar på "fika-sjön".
Dagens ungar!
Har tänkt lite på detta med Iphone, och Lovis som hanterar den som om hon inte gjort annat... Flera gånger har hon visat M (som inte har Iphone) hur han ska göra, hon rycker den ur händerna på mig när jag är för långsam - och hon är faktiskt riktigt snabb! Hon slänger sig med ord som "facebook" och "blogga", hon har en leksakstelefon som hon skickar meddelande på till sina vänner. Hon fotar och filmar, med både telefon och kamera, och hon klarar av att hantera datorn.
Och detta är inget hon börjat med nu, redan innan Freja föddes klarade hon av att manövrera sig runt på svtplay för att hitta sina favoritprogram och sedan sätta på dem. Och då var hon 2,5!
Väldigt imponerande, med samtidigt skrämmande! Var ska detta sluta?!
På väg till kören. "starka tjejen!" skrike...
På väg till kören. "starka tjejen!" skriker hon när hon orkar en backe. Vid varje korsning stannar hon och ramsar "inga bilar, inga bussar, inga troll. Nu har jag tittat åt alla håll!" Det är bra med trafikvett! Själv är jag lite rädd för att möta de där trollen...?
Ny kompis!
Min syster har en app på sin Iphone som heter "talking tom". Det är en katt som upprepar allt man säger med en pipig röst.
Lovis älskar att få låna mosters telefon och leka med Tom, så lyckan var stor förra veckan när jag laddade ner samma app.
Nu inser jag att hon inte förstår själva grejen med katten, hon förstår inte att han härmar henne.
Igår pratade hon med katten på väg hem i bilen (perfekt när man inte vill att hon ska somna!). Så när vi kommer hem säger hon "jag är hemma hos min pappa nu", varpå katten upprepar samma sak. Lovis skrattar och säger "nej, det är min pappa!" Katten upprepar, och Lovis skrattar högre och säger "nej, MIN pappa!" Detta höll på jättelänge! :)
Så imorse började hon igen:
"gomorron, ska vi leka? "jag frågade ju precis det!" "men det var jag som frågade dig" "haha, katt, du är knasig!"
Helt underbart roligt att stå brevid och lyssna! :)
Svårt att hålla ordning...!
"Mamma, jag blir sådär trött nu, som du blir ibland! Jag städade i mitt dockskåp igår, och ny är det stökigt igen..."
Haha, man undrar ju hur ofta jag blir sådär trött...? Men framförallt funderar jag på vem som egentligen har stökat ner där, i dockskåpet.. ;)
En hel natt...?
Äntligen får jag gå och lägga mig! Håller tummarna för att det blir en hel natts sömn..
Idag hämtade jag Lovis redan efter lunch, sen åkte vi till stan tillsammans med mamma/mormor. Mysigt! Vi har strosat runt, fikat och Lovis har handlat, för egna pengar. Själv. Det är viktigt! :) Stora lilla hjärtat!!
Vi avslutade dagen med hamburgare hemma hos mamma, pappa o lillasyster A. Syster A och hennes kompis är Lovis stora idoler, hon älskar att få vara med dem. Och de är så fina och tålmodiga och leker med henne non stop! :) Idag har de likt mamma pappa barn, och kompis M (19 år) studsade glatt fram över golvet, på väg till 'jobbet' i vad som verkade vara en moped. En ganska så hoppig sådan... ;)
Nej, nu ska jag sova, hoppas på ett par timmars sömn åtminståne... ;)
Det är mycket man ska lära sig!
Lilla Frejan! Slås varje dag av hur mycket det är man ska lära sig under sina första levnadsår. Frejas nyaste kunskap, eller kanske snarare vetskap, är att man ska blåsa om man slår sig. Det började med att hon slog sig på handen, och jag blåste. Och så roligt det var! ;)
Efter det slog hon sig själv på benet, tittade bekymrat på mig tills jag sa "kom då blåser jag". Då kom hon glatt med handen så jag fick blåsa.
Nu har hon förstått att man ska blåsa om man slår sig. Med undantag för den lilla detaljen att man ska blåsa på det ställe där man faktiskt slog sig.. ;)
Hon kommer alltid med handen framsträckt och vill att jag ska blåsa, var hon än har slagit sig.
Älskade knasfis! <3
En lillebror...?
Lovis är på det klara med att vi i framtiden borde ha fler barn. Men inte bara det, det borde också bli en lillebror! "När vi får våran lillebror" börjar hon allt som oftast sina funderingar.
Jag vill också ha en lillebror... Ibland känner jag att jag inte blir nöjd förrän vi får en pojke, en levande pojke! Jag antar att de flesta föräldrar tänker att det vore roligt att ha barn av varje sort, både son och dotter. Så har jag tänkt. Sen är jag så lycklig så över två fina döttrar, för jag har alltid önskat en dotter!
Men vi har en son. Jag är en pojkmamma, M är pappa till en fin liten kille. Men ändå inte på riktigt! Allra mest känner jag det när tjejerna o jag "gaddar ihop" oss (fast kanske mest Lovis o jag då...) mot M; att vi vill ha en häst, en kanin, en lekstuga, ett rosa lekrum, åka till stan på en ledig fredag. Det finns ingen som tillsammans med M tycker att vi istället skulle köpa en ny traktor, åka och kolla på grävmaskiner, spela hockey... Med det BORDE finnas det. Det skulle finnas det.
Jag vet inte om jag kännt det annorlunda om Gustav inte hade funnits, men jag tror det. Då hade vi ju liksom varit en familj med två döttrar och så hade det inte varit mer med det. En tanke om en som hade kanske ändå funnits, men inte som nu, när jag på nåt sätt känner mig halv utan en pojke att få rå om. För Ms skull så känner jag att vi så mycket måste få en pojke! Jag förstår att de flesta pappor säkert har en lite hemlig längtan efter en son, såsom jag tror att vi mammor många gånger i hemlighet önskar oss en dotter. Inte alls så att vi blir besvikna eller ledsna om det blir på annat sätt, men ändå.
Men i vårt fall så finns det en son, tanken på en pojke och dendär hemliga längtan är inte bara abstrakt.
Svårt att förklara och säkert svårt att förstå. Säkerligen också lite tabu att tänka! Men det gör jag, ofta... Både M och jag är dagligen tacksamma och alldeles överlyckliga för våra tjejer, det har inte alls med saken att göra! De är i särklass det finaste, mest värdefulla, vi har och utan dem vore ingenting! Men tankarna på våran son, längtan efter Gustav, blandad med drömmarna om en pojke..
Vakennätter...
Så ligger jag här vaken, igen... Senaste veckorna har Freja haft en mindre rolig rutin... Hon somnar snabbt o enkelt runt halv åtta. Sover lugnt o fint till 01, ungefär. Ropar sedan ett lite osäkert "mamma" och blir strålande lycklig när jag kommer för att hämta henne. Lycklig - och pigg...! Hon somnar sedan inte om förrän efter ett par, tre, timmar - och under tiden ligger även jag vaken. Jag finner det tyvärr alldeles omöjligt att somna om något av mina barn är vakna...
Igår gjorde hon på lite annat sätt, hon vaknade nämligen redan vid halv nio, och var vaken sina två timmar då. Så inatt har hon sovit som en liten prinsessa! Men vid tre-tiden fick jag ett sms, med bild på en fin efterlängtad liten bäbis som beräknas anlända till våra finaste vänner i januari (en bild som skickades igår em, men på grund av problem hos 3 levererades först nu....) och nu ligger jag vaken här, iallafall. På grund av en annan bäbis än min egen! (osäkert om jag ens kan kalla Freja bäbis längre...?)
Då Freja är mer lik fina M i hela sin personlighet och sina vanor, än vad hon någonsin varit lik sin storasyster, önskar jag att denna nya bäbis, för Js och Ds skull, får Lovis lugna och nöjda temprament och framförallt får hennes sovvanor! ;) Inte för att det är något som helst fel på Freja och lilla M, tvärtom! De är två viljestarka tjejer med en helt otrolig personlighet! Två av mina favorit-tjejer! :) Men Lovis var.. ja, lite "lättare", helt enkelt. ;)
Finaste lilltrollet!
Finaste lilla Frejan vaknade igen, efter att ha sovit sådär 30 minuter.. Nu sitter hon ber is mig i soffan och leker med djuren. Alla gnäggar, och så går hon liksom med dem i luften. Fina älskling!
Emellanåt hoppar hon ner från soffan, går fram till Lovis dörr och öppnar lite försiktigt, tittar in i mörkret och blir överlycklig när hon ser Lovis (som sover). "Dääää!" säger hon och skrattar.
Sen börjar leken med djuren igen. Några gånger ropar hon högt "pappa?" och tittar frågandes på mig när ingen svarar. Jag säger att pappa spelar innebandy, han kommer snart. Då nickar hon och fortsätter leka.
Kvällar som denna älskar jag att vara mamma!! <3
Älskade döttrarna på väg hem från svampsko...
Älskade döttrarna på väg hem från svampskogen!
En lycklig tjej!
Idag gjorde jag min dotter mycket lycklig, hon fick nämligen cykla de 5 km till förskolan. Hon har bönat och bett flera gånger, men jag har hela tiden trott att hon inte skulle orka det, att det skulle vara för långt. Men så i måndags lovade jag, att på onsdag ska vi cykla.
När vi vaknade i dag öste regnet ner, men inte kunde jag ta tillbaka det löftet inte! Så det var bara på med regnkläder och ner med Freja i regnskyddad vagn och iväg.
Och som hon trampade på, min duktuga tjejja! Hon cyklade som aldrig förr, upp och ner för backar och snabbt som bara den på raksträckorna. Och skrattade högt när hon cyklade över guppen! Att det regnade gjorde henne inget, hon lutade huvudet bakåt och skrattade och sa "det är härligt att cykla när det regnar!"
I en nerförsbacke cyklade hon riktigt snabbt, så skrattade hon högt och skrek "åh, mamma, jag älskar dig!"
Lycklig dotter, lycklig mamma!
Citat, Lovis
I bilen på väg till stan:
Jag: leker du inte så mycket med Philip längre?
Lovis: Jo... men vet du, en gång puttade han mig.
Jag: Jasså, varför då?
Lovis: Jag kommer inte igåg om det var när vi lekte tjuv, eller om han försökte ta de rosa tofflorna..
Jag: Jaha. Men det var nog inte illa menat iallafall.
Efter en stunds tystnad.
Lovis: Men vi ska ändå gifta oss.
Jag: Jaha, men vad bra då.
Lovis: Fast, vi får se hur vi tänker oss med det.
Jag: Ja, man behöver ju inte bestämma sig redan nu.
Lovis: Jo, fast vi har ju bestämt att vi ska göra det. Men vi får nog se hur vi tänker oss. Jag ska ändå inte gifta mig förrän jag är 8 år.
Lilla älskade hönan! Philip är snäll och fin och söt på alla sätt och vis, men ändå hoppas jag, som mamma, att hon kommer få uppleva fler kärlekar i sitt liv! (sen om det ändå slutar med att hon gifter sig med Philip är det helt ok!)
Morgonmys!! Ligger i sängen och myser med ...
Morgonmys!! Ligger i sängen och myser med finaste tjejerna! Freja lägger en arm om Lovis. "Åh, Freja, vad glad du gör mig! Vi ska vara tillsammans, du och jag. Mamma, Freja är så fin så jag nästan gråter!"
ibland blir man lite extra glad... =)
Lovis: Mamma, när Freja är tre år, och vi får våran lillebror, då blir hon storasyster. Och då är jag faktiskt fyra år!
Jag: Fast när Freja är tre år, då ska du fylla sju år.
Lovis: Oj, vad stor jag är då!
....
Lovis: Men... är jag hennes storasyster då också?
Jag: Ja, du kommer alltid vara hennes storasyster.
Lovis: Är det sant?!? Åh, vad glad jag blev nu!!
man får ju inte vara dum...
och en (snart) 4-åring har ju lösningar på allt!
Lovis sätter sig en bit upp i trappan, och ropar på Freja.
"Freja, hej! Titta var jag är, Freja!"
Freja blir jätteglad och kommer genast fram till trappan för att göra sin syster sällskap. Hon hinner inte mer än att sätta första foten på trappsetget förrän Lovis reser sig;
"men lilla gumman, du får ju inte klättra i trappan!" Sen lyfter hon ner henne, fint och varsamt, och leder henne bort.
Vår stora, duktiga, underbara storasyster! ♥
En sorglig men fin födelsedag är slut. För...
En sorglig men fin födelsedag är slut. För dethär året, det kommer fler. Och jag vet av erfarenhet att det kommer göra ont även nästa år. Men för varje födelsedag som går, känner jag mig lite starkare. Jag vet att han inte glöms bort, att fler än jag minns honom. Att fler än jag tänker på honom. Imorgon är en ny dag, och jag ser fram emot den. Förhoppningsvis innehåller den lite mer glädje än idag, och några färre tårar.
Födelsedagsfint hos älskad kille!
Födelsedagsfint hos älskad kille!
...
Varje barn öppnar ett rum i ens hjärta.
Ett rum som inte skulle ha öppnats,
om inte just det barnet funnits.
Ett rum som finns kvar,
även om inte barnet gör det.
för fem år sedan...
Han låg så stilla, med slutna ögon. Jag fick lyfta på hans lilla ögonlock för att få en skymt av de mörka ögonen. Jag fick själv forma hans små fingrar runt mitt finger. Vi mätte, vägde och klädde på det lilla knytet, men utan protester och skrik som det ska vara. Allt var lungt, stilla. Tyst. Vi satt med vår son i famnen, våra familjer var och hälsade på. Tittade, klappade och höll honom. Bekantade sig med honom, så gott det gick. Första barnbarnet, första syskonbarnet. Så efterlängtad och välkommen. Han fotograferades, pussades och älskades. Precis som vilken bäbis som helst. Vilken levande bäbis som helst.
Men när kvällen kom, och vi alla skulle sova, kördes han iväg till sjukhusets kylrum. Allt för att bevaras så fin som möjligt. När gryningen kom, och vi gav upp alla försök att sova, hämtades han igen. Framåt kvällen var det dags för oss att åka hem, och Gustav blev kvar. Vi lämnade sjukhuset samma väg som vi kom, men utan barn i magen. Ut till en tom bil, hem till ett tomt hus. Tillbaka till en tom framtid.
Det är så svårt att förstå att det är sant, att allt detdär faktiskt hände. Jag minns allt såväl. Jag minns alla ljud, alla lukter, alla tankar. Vad alla hade på sig, vad alla sa och på vilket sätt de sa det. Jag minns hur det kändes att hålla honom i famnen, att titta ner på den lilla lilla pojken och sakna honom, fast att han låg där, så nära. Men ändå så långt bort. Jag minns hur det var att berätta för omgivningen om vad som hänt, hur det var att behöva möta världen igen. Hur det var att gå vidare, när jag bara ville stanna kvar. Stanna kvar i min sorg, i allt det svarta som gjorde så ont, men ändå tröstade mig. För smärtan kändes skön, på något sätt! Sorgen var det som gjorde Gustav verklig, och det var det enda som var viktigt just då, att han skulle vara verklig. Att jag skulle kunna greppa verkligheten och förstå vad det var som hade hänt.
Jag minns första natten hemma, jag kunde omöjligt sova. M sov som en stock, helt slut var han av flera dygns utmattande sorg. Men jag kunde inte slappna av. Varje liten sekund värkte det i min kropp, skrek av tomhet efter han som legat i min mage i nio månader. Han som sparkat och buffat där inne, och som nu låg i sjukhuskapellets kylrum. Jag minns hur jag bara ville skrika, men ville inte väcka M. Jag läste lite foldrar som vi fick med oss hem från förlossningen, och ordet "änglaföräldrar" dök upp. Då brast allt, föräldrar var ju vad vi var, men var var vårat barn?!? Den tomheten kan jag känna av än idag, trots att tomrummet fylls lite grann av Lovis och Freja.
Nu, fem år senare, minns jag fortfarande allt. I detalj, när jag vill kan jag plocka fram dessa minnen. Men jag kan ändå inte förstå? Jag kan ändå inte ritktigt begripa att det är sant, att jag har ett barn som inte finns. Att jag har blivit mamma tre gånger, att jag har fött tre små älsklingar. Men bara två som är hos mig.
Ikväll ska vi plantera ett äppelträd till minne av Gustav. Till vår 5-åring, som ändå på nåtvis förblir en bäbis. Vår lillstjärna! I år är första året som vi inte har inne en minnesannons i tidningen. Sorgligt nog så kostar det otroligt mycket (ca 1000 kronor, för bara några få rader!) och ett äppelträd kostar också en del. Vi har beslutat oss att ett äppelträd känns viktigare, bättre. Då har vi alltid något som påminner och visar att han är en del av oss. Ändå känns det så fel att vi inte gjort en minnesannons! Det är på nåt vis mitt sätt att visa omgivningen att han inte är glömd, inte borta. Han är bara inte här. Men sorgen, smärtan och kärleken finns alltid med mig. Tomheten och funderingarna, vem hade han varit? Vilka hade vi varit, om allt vart annorlunda?
Sorgen är numer en del av mig, en del som jag värdesätter högt då det är den del som visar att min barnaskara är större än vad som syns. Och hur underbart det än är med Lovis och Freja (för alldeles fantastiskt underbart är det!) så känns det tomt i hjärtat utan honom. Min son. ♥
Inget barn ersätter ett annat, men både Lovis och Freja gör att saknaden känns lättare att bära. Ljuvliga finaste flickorna, om de bara visste hur otroligt lycklig de gör mig!!
solig morgon!
Båda tjejerna är lite snoriga och även jag vaknade täppt och med lite ond hals, så det blir nog ändå en ganska så lugn dag. Vi hade tänkt att åka till Flygkalaset här i Jönköping, men ställde in så vi blir pigga i krya istället!
Lovis funderar mycket just nu på Gustav och att han fyller år. Om han får paket och om vi ska sjunga för honom. Om han har kalas med sina kompisar, och vem som isåfall bakar hans tårta. Det är inte alltid lätt att veta vad jag ska svara, men det är härligt med hennes funderingar. Ganska ofta kommer hon med hans album och vill att vi ska titta i det.
Nu när vi var på kyrkogården slog det mig att även Freja redan har förstått vilken grav det är som är våran. Det är bara Gustavs grav som hon går fram till och hon vinkar så fint mot den när vi går därifrån. 14 månader och redan så medveten.
Ändå är hon, men också Lovis, så otroligt omedvetna om döden och vad det faktiskt innebär. När vi kom till kyrkan var det fullt med bilar på parkeringen, och så hördes kyrkklockorna.
"Det är kanske någon som gifter sig. Eller någon som dör" sa Lovis, med världens gladaste ton. Så nej, hon förstår inte att det är sorgligt, att det gör ont i hela kroppen av saknad om någon dör. Men hon vet att folk kan dö, hon vet att de aldrig mer kommer tillbaka då. Hon vet att små små bäbisar kan dö, likväl som gamla. Och hela den vetskapen är så sorglig att hon bär med sig!
