5 september 2013
Första veckan i september är min värsta vecka på hela året. Det är så mycket känslor i omlopp i mig, att jag blir alldeles matt.
Jag känner mig ledsen och sorgsen, över Gustav och det liv som han aldrig fick. Över det liv som jag aldrig fick! Över att min mamma-lycka så abrupt vändes till sorg. Att så många månader av förhoppning, väntan och längtan slutade i sådan förtvivlan. Jag känner mig så ledsen över att Marcus inte fick sin son, en sorg över all tid de går miste om. Över alla pappa-sonsaker som de aldrig får göra. Sorg över barnbarnet som aldrig riktigt blev, över syskonbarnet som väntades och kom, men försvann.
Jag känner ilska. Hur kan livet få vara såhär?? Hur kan en liten pojkes liv få ta slut, innan det riktigt ha börjat? Hur kan mitt liv få fyllas med så mycket saknad? Hur kan en pappa aldrig få möta sin son?
Jag känner ovisshet. Var är han nu? Vart tog han vägen? Visste han hur vi längtade, väntade? Visste han hur vi älskade? Hade han ont? Kände han hur vi hade honom i famnen, hörde han alla hemligheter vi viskade, alla ord vi skickade med honom? Tar någon hand om honom nu?
Jag känner tacksamhet. Nu, 7 år senare, känner jag tacksamhet över att han aldrig fick lida. Över att han somnade in i trygghet, under mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att mitt liv inte kantades av sjukhusvistelse, oro, pendlande mellan hopp och förtvivlan. Känner en tacksamhet över att Lovis och Freja inte behövt leva med allt detta och själva upplevt oron och sorgen.
Jag känner dåligt samvete. Över att jag känner tacksamhet. Över att jag är lycklig idag, lycklig över Lovis och Freja och dåligt samvete för att jag vet att de inte varit här om han stannar kvar. Och utan dem kan jag inte föreställa mig livet.
Jag känner glädje. Över det liv jag har idag. Glädje för att Lovis kom med livet tillbaka, och för att Freja gav mitt liv en stabilitet.
Jag känner lättnad. Över att jag skrattar, dagligen. Över att Lovis och Freja pratar om Gustav och håller honom verklig. Jag känner lättnad över att jag har klarat mig. Att jag klarar mig, varje dag. Att Marcus och jag har klarat oss och över att vår kärlek är ännu starkare idag!
Ja, alla de känslor som snurrar i mig den första veckan i september gör mig alldeles matt. Men för varje år som går konstaterar jag att jag överlever, och att allt känns lite lättare. Att tiden läker alla sår vill jag inte riktigt påstå, men såret blir mindre öppet och göms lite djupare i hjärtat.
Livet blev inte alls som jag hade föreställt mig, men i efterhand vet jag inte riktigt vad jag hade ändrat på - även om sorgen och alla känslor kring den är något jag gärna vore utan är den en del av mitt liv och en del av mig. En del av vår familj. Och vår familj är ju det allra finaste och bästa jag vet!
Ja, som sagt, alla känslor och tankar gör mig matt!
Men så tittar jag på dehär, och tänker att kunde det ha blivit mycket bättre än det faktiskt blev???
