Nytt år, nya möjligheter!
Minnen för livet..!
Knappt två månader innan min 19-årsdag hade jag packat min stora gula resväska till brädden och var redo för mitt livs äventyr! Tillsammans med kompis Em vinkade jag av våra familjer på Arlanda flygplats. Många tårar fälldes och några varnande råd fick vi ta emot. Kramade våra föräldrar, många gånger om, nervösa föräldrar och spända flickor. Nu väntade ett år på andra sidan jorden, Au pair-jobb på Nya Zeeland var vårt mål.
Jag minns flygresan så väl, vilka blandade känslor! Så mycket förväntan och samtidigt så mycket oro och nervositet. Jag tror inte ens att vi pratat med familjerna vi skulle bo hos i telefon, vi hade endast skickat mail och vanliga brev. Min syster hade spelat in ett kassettband (jodå, på den tiden existerade både kassettband, freestyles och snigelpost) som jag lyssnade på under resan, och grät lite av saknad av de jag lämnat hemma. Mamma hade skickat med mig en liten nalle som jag kramade hårt några gånger. Vi fascinerades otroligt av det stora planet och det faktum att vi fick välja film på vår egna lilla tv-skärm!
På vägen ner skulle vi vara några dagar i Bangkok. Vi såg framför oss hur vi sedan skulle anlända till Nya Zeeland alldeles bruna och snygga! Väl i Bangkok insåg vi att det inte alls låg vid havet! Men efter några dagars shopping och storstadsliv hittade vi en taxi-chaufför som körde oss till närmsta havs-glänta. På vägen dit satt vi med nervevade rutor, då taxin saknade AC, och lyssnade på ett kassettband med Modern family, och vi sjöng högt i kör med Lek, vår chaufför. Vi tyckte att vi var så vuxna, så stora och så otroligt ansvarsfulla!
Så ansvarsfulla att vi struntade i solskyddsfaktorn... Vi hade ju bara en dag på stranden, och vi skulle ju bli bruna! Väl tillbaka på vårt hotell åt vi varsin ananas och packade på nytt våra väskor. Imorgon var det flyg-dags igen. Dagen därpå vaknade vi upp förväntansfulla och glada. Tills vi såg oss i spegeln. Alldeles sönderbrända av solen och munnen var alldeles full av sår och blåsor orsakade av ananasen. Så istället för brunbrända och snygga landade vi på Nya Zeeland svullna med hela huden flagnande..
Efter bara någon vecka hos våra värdfamiljer ringde det till Em. En annan svensk tjej som, tillsammans med en kompis, också vår aupair i samma stad. Vi beslöt oss för att träffas och spända begav vi oss in till stan. Jag minns hur vi åkte ner för en rulltrappa och på en gång förstod att det var de som stod där nedanför. Vilken fullträff det visade sig vara! Tillsammans hade vi galet roligt resten av tiden!
Alla kvällar på bion, där vi promt betalade för beneficiary för att det var billigast. Först långt senare förstod vi att det var priset för socialbidragstagare.. Alla filmkvällar hos varandra, alla shoppingturer. Alla fester och utekvällar, alla människor vi träffade. Alla stunder på olika fik, på stränder och med våra värdfamiljer. Allt vi förfärades över i den rikemans-värld vi hamnat i! Och vår tre veckor långa roadtrip, då vi sov i bilen. En vid ratten, en i passagerarsätet och två i baksätet. Någon med en yxa i närheten, för säkerhets skull. Vi samlade pasta och ris från värdfamiljernas skafferier i flera veckor för att slippa betala för mat. Skräcken innan fallskärmshoppningen och bungyjumpet, stoltheten efter! Bara alla telefonsamtal när man kände sig lite nere, all tröst och störtning vid hemlängtan.
Jag kan verkligen skratta högt för mig själv när jag tänker på allt vi gjorde! Ibland behöver jag en skämselkudde och ibland förfäras jag lite över hur naiva vi var och hur illa det kunde gått några gånger! Men mest av allt blir jag bara så varm i hjärtat och så lycklig över att jag har varit med om allt detta! Så lycklig över att Em, E och F fortfarande finns i mitt liv!
Vi träffas inte särskilt ofta och vi pratar inte ens speciellt mycket däremellan. Men skulle jag någonsin behöva dem så vet jag att de alla finns där. De blev mer än bara mina vänner där på andra sidan jorden, det bandet jag har med dem är så starkt!
Nu sitter jag på tåget hem från Malmö, där jag tillbringat helgen med just Em, E och F. Vi har vuxit upp, har män och barn, lägenheter och hus. Varsin utbildning och fasta jobb. Men efter 5 minuter tillsammans är vi 19 igen. Vi pratar om samma saker varje gång vi ses, minns samma minnen. Och skrattar sådär galet fnittrigt emellanåt. Jag känner mig lyckligt lottad, som har er tjejer!
Jag lyssnar på de låtar vi lyssnade på där nere och när "Why does love do this to me" kommer i högtalarna känner jag samma lite sorgliga känsla i magen som jag kände när jag o E låg på sängen på vårt hostel i Sydney, där vi hade en veckas mellanlandning på vägen hem. Då för att vi inte visste om vi någonsin skulle komma tillbaka till Nya Zeeland eller om vi någonsin skulle träffa alla fantastiska människor igen! Nu känner jag samma känsla för att jag inte vet när vi ses igen; jag, Em, E och F. Om några månader flyttar E med sin familj till Nya Zeeland... Men kanske blir det nu som även jag kommer tillbaka?
Ja, ingen vet. Det enda som är säkert är att ni alla fyra är speciella för mig och att tiden vi tillbringade tillsammans på andra sidan jorden för alltid kommer betyda så oerhört mycket! Och att de minnena vi har alltid kommer att vara så härliga att minnas! Tack, underbara ni, för att ni finns! <3
