Fina, fina farmor!!
Dethär med saknad. Vad konstigt det är! Först, när man precis förlorat någon som står en nära, då tror man nästan inte att man någonsin kommer bli sig själv igen. Man tror inte att skrattet kommer hitta tillbaka på riktigt, eller att tankarna ska kunna kretsa kring den saknade personen utan att tårarna ska störta. Det känns nästan som om livet, så som man känner till det, tar slut.
Men så går det en tid. Saknaden gör inte längre lika ont. Skrattet är faktiskt tillbaka, nästan lika glatt och äkta som tidigare. Man tänker tillbaka med en liten klump i bröstet, men tårarna kommer inte varje gång. Livet går vidare, fullt av saknad, men det går vidare. Man hittar sig själv igen, även om en bit saknas.
Idag är det ett år sedan min farmor dog. Finaste, bästa farmor! Farmor som alltid hade funnits där, som alltid gav de bästa matlagnings-tipsen när man behövde dem. Som alltid sa snälla, uppmuntrande saker och som alltid visade kärlek så öppet och naturligt. Farmor som hade älskat farfar i 55 år!
Jag minns alla gånger vi syskon sov över hos farmor o farfar när vi var små. Hur farmor alltid sov i bäddsoffan tillsammans med oss. Hur vi fick hyra film, åt grillad kyckling och potatissallad, och hur vi spelade yatzy vid köksbordet.
Jag minns alla jular då vi bakade pepparkakshus. Jag minns hur farmors alla fantastiska kakor smakade, hennes goda söndagsmiddagar med ättiksgurka.
Jag minns hur farmor var så stolt över mina barn, hur hon älskade dem! Hur hon njöt av att få ta del av dem och hur hon berömde mitt sätt att vara förälder. Alltid så uppmuntrande!
Det är konstigt detdär med saknad. Hur ett helt sammanhang kan kännas tomt, och hur man emellanåt bara vet att nu skulle hen ha skrattat, eller nu skulle hen ha sagt så.
Farmor har saknats ett helt år nu! Idag åt jag lunch med min farfar och det gör så ont i hjärtat när jag hör honom berätta, med tårar i ögonen, hur han drömmer om farmor varje natt. Det smärtar att tänka på hur de levt ihop i 55 år, varje dag somnat och vaknat bredvid varandra. Och nu är han ensam kvar.
