Ungen kan faktiskt cykla!
Ja, tidigt i våras tog vi bort stödhjulen från Lovis cykel. Hon kämpade på bra och jag såg tydligt att hon kunde, men hon vågade liksom inte lita på sig själv. Hon blev väldigt osäker när hon förstod att vi inte höll i och då tappade hon balansen. Så har sedan hela sommaren flutit på.
Tillslut blev jag en såndär mamma som jag egentligen inte är. "Nej, nu måste du lära dig! Alla dina kompisar kan cykla!" (egentligen struntar jag i om hon kan cykla utan stödhjul eller inte, det är inte viktigt alls! Men hon vägrade att sätta på stödhjulen igen, och jag kände mig så låst som inte hade något sätt att komma iväg med båda barnen på...) Lovis svarade, lugnt o sansat, "men mamma, jag är bra på så mycket annat! Jag behöver inte kunna cykla!" ;) Min kloka lilla unge!
Och som sagt, det är inte cyklandet utan stödhjul i sig som känts viktigt, utan att hon har kunnat ta sig fram!
Men så idag! Efter uppträdet med musiklekis stod vi föräldrar kvar och pratade lite. Lovis och kompis M gick ut i förväg. Där ute stod M;s cykel, utan stödhjul. När vi sen kommer ut skriker M, alldeles lyckligt, "Lovis kan starta själv!" Och ungen hoppar på cykeln och börjar cykla!
Sen har hon övat i många timmar, och nu får jag nog ändå säga att hon kan cykla, min lilla stora tjej!!
