Och så var det helg igen...
Först var det måndag och då kändes dagen oändligt lång... Sen blev det tisdag, och jag förvånades över att det inte redan var onsdag, för det kändes som att veckan varat i många dagar redan. Och sen var det fredag! Ibland undrar jag vart veckorna tar vägen!
Men dethär med att jobba alltså. Såklart fungerar det. Såklart får vi ihop vardagen med tvätt, handling, aktiviteter, soffmys, matlagning, träning, kramkalas och jobb. Barnen går hyfsat ok dagar på förskolan/fritids, vi kommer iväg och tränar både M och jag. Barnen hinner med kompisar, aktiviteter och lek - mest på helgerna men även lite under vardagarna. Tvätt och städ hamnar lite i bakgrunden medan handling och matlagning prioriteras. Vi försöker att göra något roligt på helgen och låter vardagen vara lite mer stillsam. Jag tänker mig att vi har det ungefär som de flesta arbetande småbarns-familjer.
MEN. (Och det är ett stort men.) Det känns absolut inte roligt!! Det är inte tillräckligt, inte tillfredsställande för mig, som mamma. Så länge vardagen rullar på så funkar det, men såfort det blir några extra dagars ledigt så förstår jag; det är så jag vill ha det!!
(Och ungefär där somnade jag i soffan, och sen vaknade jag och så var det redan lördag...)
För att fortsätta gårdagens resonemang, så är det liksom på lediga dagar jag känner mig som mest tillfreds. När man vaknar, förflyttar sig från sängen till soffan och sedan hänger sig kvar där. När morgonen, förmiddagen och lunchtid liksom flyter ihop och inga måsten finns. De tider som är att passa, är tider som man själv har valt och prioriterat. När pyjamasen blir kvar på kroppen hela dagen och ljudet av disk- och tvättmaskinen blandas med barnfnitter och musik.
Och just en sådan lördag har jag haft!
Kommentarer
Trackback
