Kvällsfunderingar!
Något som slår mig allt oftare är det faktum att man liksom bara har ett liv. Det är nu, och aldrig mer. Man har en enda chans att göra det så bra som möjligt, tiden kommer ju aldrig igen.
Jag kan verkligen vara mästare på att se vad andra har, som jag saknar. Allt från tålamod och energi, till vackert hår och ett fantastiskt kök. Fokuserar så mycket på vad jag önskar och vill, och hur jag ska kunna nå dit, att jag mitt i allt glömmer bort det som jag har, och faktiskt känner mig väldigt lycklig över. Glömmer att njuta av stunden och livet, och ser inte alls alla dedär små sakerna i min vardag som jag egentligen tycker är guldkant.
Ibland kommer jag på mig själv, stannar upp i min inre stress och ser mig omkring. Känner av stämningen och njuter av livet. Mitt liv. Känner mig oförskämt lycklig och väldigt tacksam!
Men ju mer jag liksom njuter av nuet och stunden, och allt som jag har, desto mer stressad blir jag över tiden som rinner iväg, och sommaren som kan ta slut när som helst. Är rädd att jag inte njuter ordentligt och att jag inte samlar tillräckligt många fina härliga minnen att tänka tillbaka på hela långa vintern sen.
Och så börjar det om. Inser att det är en ond cirkel och att jag har svårt att bryta den. Och så blir jag ännu mer stressad, för som sagt; jag har bara ett liv att försöka göra så bra som jag bara kan. Och jag vill verkligen inte slösa bort det med att gå runt och lägga den mesta av min energi på det som jag skulle vilja förändra och ha istället, när jag skulle kunna njuta av det jag redan har!
Tänk så svårt det är att utgå ifrån sin verklighet och göra det bästa av sin situation. Att glädjas innerligt med andra utan att det minsta känna sig själv lite besviken eller misslyckad. Att se det som finns framför en just nu, att utgå från de möjligheter och val man har och känna sig nöjd och tillfreds med den situation man skapar för sig själv. Att inte känna ett behov av att vrida och vända på saker gång på gång, och utvärdera och försvara sina val och beslut.
Eller är det bara jag som inte riktigt lyckas..?
Det sägs ju att vår bästa tid är nu, men det är som att jag alltid är på väg, någon annan stans, till någon annan tid. Framtiden. Där allt är lite bättre.
Carpe Diem, heter det ju. Inte Carpe Futurum.
