en ganska så vanlig blogg, fast min

Tänk, att igår var du på ditt allra första disco! Var tog egentligen tiden vägen, att du var stor det visste jag - men så stor!?!

Det började tidigare i veckan när jag fick veta att Minna nog skulle gå. "Vet du om att det är disco på lördag?" frågade jag dig. "Va?! Nej, men det MÅSTE jag bara vara med på!!" svarade du. Självklaraste saken i världen.

Du fascinerar mig så! Ofta blyg och försiktig, lite tillbakadragen och inte den som tar för sig eller tar plats. Tycker inte om att stå i centrum, tycker det är jobbigt att få presenter och tacka ordentligt, och jobbigt att berätta om saker som du gjort eller sagt extra bra. 

Men att du skulle sjunga solo på kör-uppvisningen inför 200 personer var givet. Att du skulle stå längst fram när klassen uppträdde med "what does the fox say" för alla föräldrar och syskon var heller inget konstigt. Och att du skulle vara med på discot var självklart.

Du bad mormor att måla rosa nagellack, du valde fina kläder. Du bestämde frisyr och fick lov att ha lite glitter på ögonlocken. Du fick en liten väska på axeln och i den din portmonnä med pengar. 30 kronor till inträde, 20 kronor till godis. För kiosken var viktig!

Utanför discot träffade du fyra av dina kompisar. Ni fnittrade, höll handen. Kramades och såg er ömsom nervöst, ömsom förväntansfullt omkring. När ni betalat och jag förmanat er till att hålla ihop och vara rädda om varandra och se till att ingen blir ensam, krokade ni fast er i varandras armar och gav er in. Ert livs första disco!

Och kvar blev jag, undrandes, som så många gånger förr; var tog tiden egentligen vägen?!?