en ganska så vanlig blogg, fast min

Jag älskar att skriva. Jag älskar att ha bloggen att gå tillbaka och läsa i. Ändå verkar det omöjligt för mig att få rutin på det, och blogga lite regelbundet. Men - nu är det ett nytt tag och det är väl aldrig försent att börja om?! Så det är det jag gör nu! Funderade ett tag på att starta en ny blogg efterom jag inte gillar namnet på denna, men det kändes trist att alla gamla inlägg skulle försvinna, så den får vara kvar. Och från och med nu ska jag försöka uppdatera lite mer kontinuerligt. 😄

Jag tänker så ofta att jag ska skriva men jag hittar så sällan tiden till det. Eller rättare sagt, jag prioriterar det inte.

 

Alvar har hunnit bli 13 månader! Stora killen, fina lille älskling. Han hasar sig fram på rumpan obehindrat och han går emellan oss, och mellan möbler och någon av oss, men han använder det inte som färdsätt så att säga. Han är oftast en riktigt nöjd liten kille som är galet förtjust i sina systrar! Han ropar upp mot övervåningen om vi är själva hemma och vi kar mot dörren flera gånger varje dag. Han har sovit bra en längre tid, men nu har jag beslutat att sluta med nattamningen. Så fort han vaknade till ville han gosa med bröstet, vilket resulterar i att han inte kunde somna med någon annan än mig... Själva amningen klarar han sig gott utan nattetid - och redan efter första natten hade han accepterat att han inte fick gosa med bröstet, men han somnar inte om lika lätt nu. Jag hoppas att ett snart ger sig, för kontentan av hela grejen blir att jag ligger vaken halva natten...

Lovis har fyllt 9 år och blivit en liten pre-teen ut i fingerspetsarna. Hon använder min telefon  (eftersom hon inte får en egen...) och skickar snackats med sina kompisar och spelar in filmer i appen musically. Mitt i sin stor-tjej-attityd är hon fortfarande vår lilla Lovis, som älskar att sotta i knät, få egentid med en vuxen och somna i någons knä. Hon har kompisar mest varje dag om hon bara fick skulle hon nog delta i varenda aktivitet som erbjuds i Mullsjö... Här är det vi som får sätta stopp om det ska hinnas med läxor och lite familjetid också. Freja har snart gått första terminen i förskoleklassen och som hon har utvecklats! Fortfarande vägrar hon att vara med i klassens luciatåg, hon vill absolut inte stå i centrum för någon uppmärksamhet. Men hon går glatt till skolan de allra flesta dagarna och har fått många nya kompisar! Hon har börjat på handboll och tycker att det är riktigt roligt, även om hon absolut inte vill spela match på riktigt. Hon vet vad hon vill och är grymt svårövertalad i någon annan riktning. Att tvätta och kamma håret är fotfarande det värsta hon kan tänka sig! Älskade ungar, de växer så galet fort!

 

Julen närmar sig med stormsteg men jag är klar med julklappar o det mesta fixet. Till och med granen är klädd. Vi var jättetidiga i år! Förhoppningsvis bidrar den med lite julstämning för den är som bortblåst!

Vilken galen sensommar det blev! Efter en ganska så tveksam sommar slog slutet på augusti och början på september till och levererade temperaturer över 20 grader näst intill dagligen. Värmerekord för året dessutom. Underbart! Och samtidigt lite stressande, måste jag erkänna att jag tycker. Det är ju ljuvligt att kunna åka til stranden i mitten av september, och faktiskt njuta av badet, att kunna släppa ut barnen utan en massa kläder, slippa regnkläder så länge som möjligt. Underbart att kunna promenera i solen och faktiskt kunna vara utomhus hela dagarna. Men jag gillar ju hösten. Jag gillar att kura ihop mig inomhus, med tända ljus och en filt. Och nu känner jag mig liksom tvungen att vara ute och ta vara på det härliga vädret.

 

Men idag åt vi mellanmål fort och packade ihop oss, och satsade på en eftermiddag på stranden. Jag badade inte, men tjejerna var i en hel del, allta helst Freja. Tror inte att hon var på land mer än 30 minuter, av de 3 timmarna vi var där. 😊

 

Alvar han har äntligrn slutat äta sand, så han njöt av att få greja fritt med både.händer och fötter. Så underbart att se honom upptäcka allt som livet har att erbjuda!

 

10 år. Jag ska inte gå så långt som att säga att det var då jag var helt lycklig sist, för det kan jag faktiskt känna mig nu igen. Men då förändrades livet för all framtid. Sorgen och undran - hur livet hade blivit, vem jag hade varit, vem han hade varit - den lämnar aldrig. Inte längre närvarande i varje stund i vardagen, inte ens varje dag. Men den finns där i mig och har gjort det nu i 10 år. Jag kan å ena sidan inte förstå att det har gått så många år, samtidigt känns det som att detdär var i ett annat liv. Ibland får jag dåligt samvete över att jag inte sörjer på samma sätt längre men oftast är jag så glad att jag har lyckats gå vidare i livet. Det är inte alls detsamma som att jag har glömt, men jag tillåter mig att känna fullständig urbota lycka och glädje över de tre små juveler jag har hos mig. Och om vi träffas en dag, Gustav och jag, är jag övertygad om att han kommer att förstå och tycka att jag har gjort rätt i att njuta av vad livet ändå gav mig. Livet måste levas fullt ut och det går inte om hjärtat ska vara fullt med sorg jämt och ständigt.

Men ibland, som såhär kvällarna kring midsommar, brukar jag släppa på allt och känna sorgen i fullo. Sorg och ilska - varför?! Det finns inget svar, jag vet. Men jag känner mig arg över att vi behöver hantera dethär i resten av våra liv. Det är inte så att han direkt saknas i vår vardag, han har ju aldrig riktigt varit en del av den. Men känslan att livet inte blev som vi tänkt och trott, frågorna och tankarna om hur det hade kunnat vara - de lämnar mig aldrig. 

Lovis går fotbollskola om dagarna och stortrivs med det. Lite synd tycker hon att det är att hon måste iväg varje morgon men när hon väl är där är hon nöjd. Freja har haft kompisar nästan varje dag och leker så bra just nu! Även på egen hand sysselsätter hon sig så fint; barbie, studsmattan och sandlådan är favoriterna. Alvar är alltjämt nöjd, så länge han inte blir lämnad ensam, då protesterar han högljutt!

Vi inledde sommarlovet med grill hos J&D på skolavslutmingskvällen, följde upp med lek och övernattning av kompisar på fredagen. På lördagen körde vi trädgårdspicknick här med nästan hela middagsklubben. 30 personer, blandat vuxna och barn, var vi. Så mysigt, förutom knotten som var alldeles för många. Men instängda i uterummet kunde vi prata några timmar.

I helgen var Lovis på scoutläger. Ca 80 barn och ungdomar hade samlats utanför Ulricehamn och Lovis o Meja ville såklart inte missa det, de vill ju inte missa nåt de två... 😉 Lite jobbigt hade det varit vid lämning, Changa körde ner dem. Men så fort det la sig så stortrivdes de båda två och i söndags hämtade vi två nöjda, spralliga och rätt så trötta tjejer. 

Men det roliga tog inte slut där. Vi fortsatte till Göteborg där Marcus och Martinus spelade på stora scenen. Framförallt Freja men även Lovis älskar dem och det blev en lyckad avslutning på helgen. När vi väl fick oss en parkeringsplats, vill säga... Alltså hjälp, vi åkte runt mellan parkeringshus och parkeringar i 90 minuter och tillsist rådgjorde vi med varandra om hur mycket det egentligen kostade med en parkeringsbot, det fanns nämligen gott om tomma förhyrda platser. Men högst upp i säkert 6:e parkeringshuset fanns det tre lediga platser, så där knep vi varsin. Sen var det en rätt så seg väntan innan idolerna gjorde entré. 

Så häriligt det är att komma iväg litegrann. Jag som går hemma hela dagarna känner ett lite extra behov av miljöombyte men jag tror att vi alla har njutit av lite annan luft några dagar.

Vi har lekt, solat, grillat och myst. Varit en sväng på stranden och vore det inte så kallt i vattnet hade jag nog tagit ett dopp - så himla underbart var det! Marcus föräldrar kom ner sent i fredags kväll så tjejerna har njutit av farmor- och farfar-sällskap. Vi har spelat frågesport, både Lovis o Freja tycker det var jättekul och Lovis var verkligen jätteintresserad och såg det som ett sätt att lära sig nya saker. Alvar har varit på sitt allra bästa humör hela helgen, skrattat o pratat hela tiden. 

Nu är vi på väg hem, men redan på Öland hamnade vi i bilkö över en timme. Så istället för ursprungsplanen med varsin baguette blev det mc Donalds - där det också tog en timme.... Så klockan blir mycket innan vi är hemma, men men - vad gör väl det?! Jag är ju ledig imorn med, och även då ska solen stråla sägs det!  🌞

Vi har ändå njutit av solen idag, av värmen och av varandra. God mat och härliga omgivningar. Hemma blommar vitsipporna för fullt, här är rapsfälten gula och körsbärsträden står i full blom. Tänk att det kan skilja så! 

I närheten av huset finns en skola med tillhörande fotbollsplan. Tjejerna älskar att gå dit och leka så det har vi självklart gjort idag. Spelat fotboll och basket, springtävlingar och hinderbana. Kvällen avslutade vi med grillmiddag och mys här hemma, och nu sover alla utom jag - de laddar väl för morgondagen skulle jag tro. Fotbollsplanen står på schemat även då. Såklart. Men jag skulle också vilja hinna med en stund i solstolen, faktiskt, för dendär solen som strålat nonstop idag - den har varit efterlängtad!

Du är en glad liten grabb, skrattar högt många gånger varje dag. Oftast, och helst, tillsammans med någon av oss men även för dig själv, eller tillsammans med dina gosedjur och leksaker. Du är tillfreds med livet och verkar inte ha allt för höga krav på det, än sålänge. Du har vänt på dig en gång, från rygg till mage, men i regel ligger du nöjt där vi lägger dig. Du älskar att sitta i din bumbostol, gärna i närheten av systrarna eller i köket där det ofta är aktivitet. Ljudet av vatten som spolas fascineras du extra mycket av och ligger gärna på toalettgolvet (på en filt, givetvis) när någon duschar. Äter gör du fortfarande bara på mig, men finge du välja hade du nog ätit av precis allt som vi äter för nyfiken är du. Du sov väldigt bra innan, med hela nätter från 6 veckors ålder,  men sedan tre veckor tillbaka vaknar du många gånger varje natt och det är bara vid bröstet som du vill somna om. Helst ska vi sitta upp och sova, också. (Det positiva med det är väl då att jag får skrivit klart blogginläggen, som annars förblir halvskrivna i utkorgen...) Sjuk har du varit en hel del, två rejäla förkylningar, ögoninflammation och magsjuka har du hunnit med på dina fem månader. 

Annars är det som de säger; trean hänger på. Du har inga direkta rutiner utan du sover och äter lite när det funkar och passar, beroende på dagens aktiviteter. Det som är stående är att du vaknar runt 7-tiden (för då går resten av oss upp) och sen somnar du om ungefär två timmar senare. Men där tar rutinen slut, ibland sover du 40 minuter och andra gånger tre timmar. Och lite är det den sovstunden som sedan sätter prägel på dagen, tills klockan blir 20 och systrarna sover igen. Då får du mat och sedan somnar du för natten.

Systrarna är helt klart dina största idoler och du strålar när du ser dem. Du får ofta vara med i deras lekar och för det mesta tycker du att det är kul. Ibland glömmer de dock bort att du är på riktigt, och ingen docka... Du flörtar gärna med omgivningen och bländar folk med ditt leende - sålänge som du är i min eller pappas famn. Du älskar att pussas och är kittlig i magen. Du njuter av att bli kallad i nacken och när man drar med fingrarna över pannan och näsan. Att få ligga bar, gärna på skötbordet, tröttnar du visst aldrig på. Pratar gör du mest hela dagarna, men närmar jag mig med kameran och ska filma dig, då tystnar du tvärt. Du tänker då inte vara med på film! Så fort den tas bort snackar du vidare. Du tycker heller inte om att klippa naglarna, speciellt på tårna. Du tittar lite upprört, nästan skräckslaget, på mig och kniper ihop tårna för allt vad du har. Men det är nog också det enda här i livet som inte faller dig i smaken, faktiskt.

 

Som du förstår är det svårt att inte vara alldeles uppslukad av dig, och jag tror att du trivs med att vara familjens mittpunkt. För det mesta, iallafall.  

"Men finns Sunes pappa på riktigt?"

"Nej, Rudolf är ju bara en rollfigur, han är påhittad."

"Är han tecknad?" 

"Nej, han är ju en riktig människa."

"Men du sa ju att han inte fanns?"

"Jo men Morgan finns ju. Han är riktig. Och så är det hans jobb att spela Rudolf, att låtsas vara Sunes pappa."

"Men finns Sune på riktigt då?"

Haha, hoppas hon förstår snart hur det hänger ihop för hon har ett himla sjå att fundera kring vilka som är "riktiga" och inte.

Några år senare var det dags igen. Denna gång en långt mer krävande bäbis men med en storasyster tålmodig som få, och vi hittade vår rytm tillsammans,  jag och mina tjejer.  När det efter 18 månader var dags att börja jobba var jag inte redo, men tyckte att det var lättare än första gången. Jag visste att Freja hade det bra med pappa, visste att förskole-världen trots allt var helt ok. Visste att jag skulle trivas med att få äta lunch i "lugn och ro", gå på toaletten ifred och sådär.

Och nu är jag här igen. För sista gången. Än en gång fascineras jag över vilken fantastisk chans det är, vilket privilegie. Jag får betalt för att vara hemma med mina barn. Länge dessutom! Och jag älskar det! 

Men... Jag känner att jag låg en bra bit mer minus på de allra flesta konton redan innan tiden hemma startat denna gång. På sömnkontot, tålamodkontot, energikontot... Det kräver dessutom väldigt mycket mer av mig som mamma, med läxor, aktiviteter och kompisar i en aldrig sinad ström. Det ska lämnas och hämtas på skolan, ett helt gäng med tider som måste passas och dessutom större mängder tvätt, mer mat som ska handlas och fler barn som det ska plockas efter. 

Och mitt uppe i detta, mitt katastrofalt dåliga sätt att hantera att jag har bäbis för sista gången. För mig är det en sorg och den ska jag reda ut samtidigt som jag ska göra hemmatiden positiv för alla tre barnen. Oftast känner jag att det går alldeles ok, tillochmed bra. Men ibland tar tröttheten över och då är det svårt. En sån period har jag haft nu, när sjukdomarna har avlöst varandra och även M har haft en stressig period. Det toppades av att min farfar blev sjuk och gick bort. Men nu börjar jag hitta ut på andra sidan och känner stora förhoppningar om att kunna njuta av våren som nog äntligen är här. Och av barnen!

För hur det än är, så blir detta min sista gång hemma, det blir inga fler föräldraledigheter sen. Så det är nu det gäller, det är nu jag ska njuta och trivas och samla kraft och energi för att orka arbeta i 30 år sen. (hjälp..! 30 år?!) 

Häromdagen låg hon brevid honom på sängen och viskade "Alvar, jag älskar verkligen dig. Du är så värdefull. Jag tycker verkligen att du är så himla söt." Alvar tittade storögt på henne, och tog emot allt vad hon sa. Han klappade henne sen på hakan, varpå Freja skrattade till och sa, men sin allra vuxnaste röst, "Tack Alvar, jag vet att du älskar mig med". 

Tänker ofta att den finaste gåvan jag ger mina barn är varandra. Tre barn innebär färre resor, mindre julklappar och så vidare, ytterligare ett barn kostar. Men lyckan när de tittar på varandra med dedär kärleksfulla blickarna, eller fnissar tillsammans tills någon måste skynda sig på toa. Vetskapen att vad som än händer så kommer de förhoppningsvis att ha varandra, den väger upp!

Förräns nu. Turen är bruten då jag kräktes inatt. Så nu är det maken som får fixa och serva, och ta hand om oss andra medan jag får ligga i sängen.

Det gäller att se livet från den ljusa sidan...

Nu är dock magsjukan här igen. Inte alls en välkommen gäst, så mycket kan jag säga. Först Freja och nu ikväll också Lovis. Även Alvar kräktes rejäkt när han åt innan, men hur vet man om det är magsjuka, eller bara hör till?

Jag tycker nog att jag är värd några dagars semester när vi hittar ut på andra sidan, denna vinter har onekligen gått i sjukans tecken i denhär familjen. En massage ska jag nog unna mig, åtminstone!

Nu senast var det influensan som vi alla åkte på och Alvar fick sin första feber knappt fyra månader gamal. Älskade liten, så himla jobbigt det är att se dem sjuka! Att jag samtidigt hade runt 40 graders feber själv gjorde ju inte direkt situationen bättre, att ta hand om en liten när man bara vill bädda ner sig och släcka alla lampor, stänga ute all ljud... Ja, det är svårt att få ihop!

Nu är vi nog dock på bättringsvägen, Alvar är lite förkyld och ögonen rinner på honom och jag har ont i halsen, men annars är alla på benen. Ingen av de andra har varit sjuka såhär tidigt, det är verkligen svårt att skydda en liten minsting när det finns äldrr syskon som går på skolan och tar hem diverse olika bacilusker.

Försöker att vara ute och lapa så mycket D-vitamin det bara går, men det är inte helt enkelt när energin vissa dagar går åt till att bara ta sig igenom vardagen.