Livet som föräldraledig
Första gången jag var föräldraledig hade jag ett barn hemma. Deasutom ett väldigt lätthanterligt barn och de 18 månader som jag var hemma flöt på som ingenting. Rätt som det var, var det dags att jobba igen och jag kunde för mitt liv inte förstå hur fort tiden hade gått eller hur jag nu skulle klara mig utan min lilla tjej hela dagarna. Hon skulle vara hemma med pappa så henne gick det ingen nöd på, men mig... Hjälp vad jag sörjde!
Några år senare var det dags igen. Denna gång en långt mer krävande bäbis men med en storasyster tålmodig som få, och vi hittade vår rytm tillsammans, jag och mina tjejer. När det efter 18 månader var dags att börja jobba var jag inte redo, men tyckte att det var lättare än första gången. Jag visste att Freja hade det bra med pappa, visste att förskole-världen trots allt var helt ok. Visste att jag skulle trivas med att få äta lunch i "lugn och ro", gå på toaletten ifred och sådär.
Och nu är jag här igen. För sista gången. Än en gång fascineras jag över vilken fantastisk chans det är, vilket privilegie. Jag får betalt för att vara hemma med mina barn. Länge dessutom! Och jag älskar det!
Men... Jag känner att jag låg en bra bit mer minus på de allra flesta konton redan innan tiden hemma startat denna gång. På sömnkontot, tålamodkontot, energikontot... Det kräver dessutom väldigt mycket mer av mig som mamma, med läxor, aktiviteter och kompisar i en aldrig sinad ström. Det ska lämnas och hämtas på skolan, ett helt gäng med tider som måste passas och dessutom större mängder tvätt, mer mat som ska handlas och fler barn som det ska plockas efter.
Och mitt uppe i detta, mitt katastrofalt dåliga sätt att hantera att jag har bäbis för sista gången. För mig är det en sorg och den ska jag reda ut samtidigt som jag ska göra hemmatiden positiv för alla tre barnen. Oftast känner jag att det går alldeles ok, tillochmed bra. Men ibland tar tröttheten över och då är det svårt. En sån period har jag haft nu, när sjukdomarna har avlöst varandra och även M har haft en stressig period. Det toppades av att min farfar blev sjuk och gick bort. Men nu börjar jag hitta ut på andra sidan och känner stora förhoppningar om att kunna njuta av våren som nog äntligen är här. Och av barnen!
För hur det än är, så blir detta min sista gång hemma, det blir inga fler föräldraledigheter sen. Så det är nu det gäller, det är nu jag ska njuta och trivas och samla kraft och energi för att orka arbeta i 30 år sen. (hjälp..! 30 år?!)
Denhär lille killen är också lite chockad, han kommer ju för sjutton vara i min ålder
när jag får långledigt igen....
Kommentarer
Trackback
