Älskade Alvar
För 12 veckor sedan såg dessa små ögon världens ljus för första gången. 12 veckor. Så litet, och ändå så stort. Tiden går så fort och samtidigt som jag faktiskt njuter varje liten sekund som möjlighet ges känns det inte som om jag hinner ta tillvara på tiden alls. Jag vill stanna tiden och behålla honom såhär liten lääänge. Jag älskar att ligga på sängen med honom, sjunga för honom och se på hans blick hur han lyssnar och tar in varenda liten ton (oljud?) jag tar. Klappa honom på kinden och se hur han slappnar av. Titta in i hans fantastiska små ögon och undra vem han kommer att bli, hur och vad han kommer att bli. Jag älskar att se honom tillsammans med systrarna, se hur de innerligt älskar honom och gör sitt bästa för att ta hand om honom.
Jag är bara inte riktigt beredd på att dethär är sista gången som jag är bäbis-mamma. Är inte riktigt överrens med tanken att han är vår sista.
Alla åldrar har sin charm och att vara mamma till en 8- och en 5-åring är också fantastiskt på alla sätt och vis. Men en ny liten människa, det är ändå nåt himla speciellt. Magiskt. Den bubblan man hamnar i tillsammans, och man vet inget mer än att man kommer älska detdär lilla pyret för allt vad man kan, och lite till, resten av livet. Jag älskar det! Och jag sörjer att tiden går så fort. Har nästan lite svårt att njuta av stunden för att jag stressar över att han växer så fort.
På ett sätt att det alldeles lagom med barn såhär, tre hos oss och Gustav i våra hjärtan. Vår familj passar för tre hemmavarande barn, liksom. M har tyckt att två var perfekt, jag ville ha många. Tre känns som en fin kompromiss. Varken kroppsligt eller psykiskt skulle jag orka med en till graviditet, tror jag. Och i ärlighetens namn känns våra tre som fullt tillräckligt (tillochmed lite väl många ibland...) även tålamods- och tidsmässigt.
Men i hjärtat. Där finns det plats för så många fler! Jag hör de som är oroliga att de inte skulle kunna älska fler barn än ett. Jag skulle kunna älska hur många som helst. Det är inte kärleken som brister, inte heller viljan eller engagemanget. Det är tiden, först och främst. Att hinna med fler, att kunna ge allt man vill till fler. Ja, när jag tänker så, då känns det lagom såhär. Men likväl är det en sorg för mig att jag nu går igenom allt för sista gången. Att jag aldrig kommer få uppleva allt vad en ny liten älskling innebär igen.
Jag får väl helt enkelt vänta på barnbarnen... ❤
Kommentarer
Trackback
