"No escape"

Häromdagen hyrde Marcus en film. En "actionpackad thriller" skulle det vara och det kändes skönt med tanke på alla de hormoner som rusar runt i mig och får mig att gråta för precis allt, alldeles för ofta.

Trodde jag. Ca 20 minuter in i filmen ville jag stänga av. Så otroligt jobbiga känslor som väcktes! Filmen handlar om en familj som flyttar till sydostasien för arbete men hamnar mitt i en våldsam stadskupp där utlänningar är rebellernas mål. Man får följa föräldrarna och de två små döttrarna genom deras flykt från rebellerna till tryggghet. Jag hade så svårt att tänka på att detta är en film, inte på riktigt. Så svårt att inte se alla familjer som i verkligheten befunnit sig på liknanade flykt. Så svårt att inte tänka på alla föräldrar som gör allt för att skydda sina barn från ont, men inte lyckas. Svårt att inte tänka på senaste årens hemskheter, båtflyktingarna och europas ständiga frustration över att det kommer för många hit, gränser som stängs och familjer som hamnar utanför. I ingemansland, för hur återvänder man med sina barn till något man varit beredd att offra livet på alla för att komma ifrån? 

Jag satt återigen i soffan, med tårarna rinnandes och kramade min bäbs hårt. Jag blir så rädd för världen och vart den är på väg. Hur kommer den se ut när mina barnbarn växer upp? Vad gör vi människor mot varandra?!

Men trots allt en sevärd film. Om man bara inte har känslorna utanpå kroppen, som jag har just nu...

Möjligen har dehär tre något att göra med alla de känslor som helt enkelt är omöjliga att hantera!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0