Kanske har det varit för min skull varje gång?
Alvar är helt klart fjärde barnet i hjärtat, rent känslomässigt. Jag har fött fyra barn och jag räknar dem alla som en självklar del av min barnaskara. Men erfarenhetsmässigt så är han det tredje. Och med kluvna känslor konstaterar jag att han högst troligt också är det sista...
Både Lovis och Freja har sovit i vår säng. Freja sov dessutom på mitt bröst de första 11 månaderna (!). När vi nu väntade Alvar sa vi att vi skulle försöka få honom att sova i egen säng om nätterna. Dels för att Freja fortfarande varken somnar själv eller sover i sin säng och det tar på våra sömnresurser och krafter. Och i ärlighetens namn är jag mer rädd för samsovning nu, och alla risker som det innebär. Därför införskaffade vi oss ett babynest, som han åtminstone kunde ligga i, mellan oss i sängen.
Jag lovade M att försöka få bäbisen att sova i sin säng mot att vi inte skulle kämpa för det. Gick det så gick det, liksom. Jag brottades med mina egna kluvna känslor, då jag dels älskat att ha barnen hos mig och detta dessutom är sista gången jag får chansen att ha en liten spädis sovandes på min arm. Men innerst inne trodde jag aldrig att det skulle komma dit ändå, jag trodde att min nyföding skulle behöva sova hos mig.
På BB hade jag honom på bröstet och första veckan hemma i nestet mellan oss. Sen gav vi upp alla bråk och strider med Freja på nätterna och lät henne sova i vår säng. Då vågade jag inte ha Alvar där mellan oss alla tre. Jag hade alldeles för ont i ryggen för att kunna ha honom på mig, och kvar fanns bara alternativet att lägga honom i vaggan. Vilket han acceptrade!?!
Så nu har vi en liten bäbis som de allra flesta nätterna sover i sin vagga. Visserligen alldeles bredvid min säng och nästan alltid håller jag honom i handen. Men ändå. Han sover själv. Det leder till många saker. Bättre sömn för mig, bättre sömn för Freja som fortfarande får krypa ner mellan oss. En bäbis som trivs i sitt babynest även dagtid, varpå jag kan fixa med annat när han sover, och har chans att vara ostört med tjejerna en stund. Ofta kan jag dessutom lägga ner honom när han är vaken, och han somnar själv.
Men det leder också till sorg hos mig och väldigt mycket "stålsätta mig själv" för att låta honom sova där. För jag har behov av honom. Jag vill ha honom hos mig, i min famn och på mitt bröst. Jag vill ta tillvara på denna tiden med honom, så mycket det bara går, och njuta av min sista bäbis. Jag får säga till mig själv, många gånger varje dag, att han inte far illa av att sova själv i sitt nest. Att han skulle sagt ifrån om han hade velat och behövt vara nära. Närmre, för nära är han, han har tillochmed kroppskontakt största delen av natten. Och närhet får han massor ändå, på dagarna är han oftast i någons famn. Men han är dessutom en bäbis som förstått konceptet "natt" och äter endast en gång mellan 21-06. Så det är många timmar i vaggan...
Jag härdar dock ut, för jag inser att vi inte orkar med fem (and still counting...) nya år med en liten som sover dåligt, och tänker att detta kanske lägger en grund för trygg sömn hos Alvar. Vilket ju både han och vi vinner på. I längden... För just nu får jag kämpa väldigt med att låta bli att ta upp honom mitt i natten.
Tänker också att det är bra för systrarna. För även om de är stora och klarar mycket själva, har de fortfarande behov och framförallt önskan om stunder tillsammans med mig, utan lillebror. Och som det är nu så har nog Freja ett större behov av att sova i vår säng, än vad Alvar verkar ha.
Men likväl sörjer och saknar jag, hur konstigt det än kan låta...
Babynestet har varit en stor hit!
Och så funderar jag på om Lovis och Freja också hade accepterat att sova för sig själva, om de bara hade fått chansen?
Kommentarer
Trackback
