kanske har det gått lite för långt...?

Alvar sover himla bra på nätterna just nu och har den senaste veckan bara ätit en enda natt. Och då var klockan 05.20. De andra nätterna har han fått nappen och min hand att hålla, och då somnat om lätt i sin vagga. De nätterna har han alltså både somnat och vaknat där. 

Det är ju himla lyxigt och allt. 

Ännu lyxigare hade det varit om jag kunde njuta av det. Jag ligger istället vaken länge och förhandlar med mig själv om huruvida han verkligen ska behöva sova alldeles ensam när hans ålder fortfarande räknas i veckor, och tänk om han är depremerad eftersom han bara somnar om? Tänk om han inte känner sig så galet älskad som han är när han inte får kroppskontakt hela nätterna? För små barn är ju närhet lika viktigt som mat och sömn.

Och så ligger Freja på andra sidan om mig och påminner om att jag (vi) inte orkar fem nya år med den sömnbristen hennes fem första år i livet har inneburit, och den vetskapen får mig att motstå frestelsen att väcka Alvar och söva om honom i min famn.

Men så börjar det om. Tänk om han känner sig övergiven och lämnad eftersom han inte ropar att jag ska ta honom till mig? Tänk om...  

Han är ju så ljuvligt underbar att jag helst 
skulle vilja ha honom i famnen dygnet om!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0