En sorg jag inte visste om...
I förra veckan var jag på samtal på bvc, ett såntdär samtal de har med alla nybivna mammor för att upptäcka depression och så. Jag har haft det med båda tjejerna också har då fyllt i "gladaste" svaret på alla frågor. Alldeles ärligt, jag har sällan kännt mig så lycklig som när barnen varit nya. Men nu när jag skulle svara så kände jag inte igen mig i de svaren. Jag fick fylla i de lite "sämre" svaren på flera av frågorna och det gjorde mig så ledsen. Amningen har varit så jobbig med en envis svampinfektion som har vägrat ge med sig och hållt i över en månad. Och räknar man med dedär första veckorna, när såriga och ömma bröstvårtor och mjölkstinna bröst nästan alltid gör amningen mer eller mindre jobbig, så är det inte många dagar då det har gått smärtfritt hittills.
De senaste veckorna innan samtalet gjorde det så ont att jag har grät varje gång jag ammade, det gick verkligen inte att låta bli. Jag blev nästan irriterad på Alvar när han började gny efter mat och båda tjejerna tyckte att det var jättejobbigt varje gång jag skulle amma eftetsom de såg hur ont jag hade. Nu har det äntligen börjat släppa och amningen känns ok igen. Men samtalet på bvc gjorde mig medveten om hur ledsen jag har varit för att det har krånglat så! Vilken sorg det har varit att inte få njuta fullt ut såhär i början, den tid som jag egentligen tycker allra bäst om.
Nu håller jag tummarna för att allt släpper och att det flyter på framöver. Och konstaterar att dedär samtalen jag tidigare tyckt är ganska meningslösa verkligen fyller sitt syfte.
Jag blev också glad över att jag på bvc fick rådet att amma så länge det känns bra för oss båda, att inte fortsätta om det krånglar utan hellre kunna njuta av matningarna. Att ingen press lades på mig som mamma utan budskapet om att vi båda ska må bra av amningen var tydligt. "Man är två som styr och beslutar över amningen" sa vår bvc-sköterska flera gånger. Självklart egentligen, men ändå lite överraskande. Tycker det verkar läggas onödig skuld på mammor som av olika anledningar inte kan eller vill amma sina små. Om inte bäbisen vill eller kan amma så är det ok men är det mamman som beslutar om icke-amning gör hon fel. Mamman förväntas amma, "ställa upp för sitt barn" och detdär dåliga mamma-samvetet (som ofta finns där titt som tätt ändå) kommer som ett brev på posten!
I mitt fall var det en stor sorg när det inte funkade. Inte beroende på dåligt samvete eller så, utan för att jag älskar amningsstunderna. Men det pratas det inte lika mycket om, när det är bäbisen som styr. Eller yttre faktorer, som i mitt fall. Jag själv blev väldigt förvånad när jag plötsligt satt och grät där på bvc, och berättade om hur himla jobbig amningen varit och hur ont det gjort, och att jag funderat på att sluta fast att jag inget hellre vill... Om att jag först varit lite irriterad på Alvar när han velat äta och sedan gråtit mig igenom amningen. Hur tårarna har runnit, ibland landat på Alvar. Först då kunde jag sätta ord på känslan och Insåg att det varit en stor sorg att inte kunna njuta av amningarna och närheten tillsammans med min nya lille älskling.
Så nu håller jag tummarna för flera
månaders underbara amningsstunder
med denna lille gosplutt! 💙💙💙
Kommentarer
Trackback
