Som den självklaraste saken i världen
Först är man gravid i nio månader. Förundras över hur kroppen kan göra något så fantastiskt som att skapa en bäbis. Man fascineras över hur man växer och läser om allt som händer med den lilla, och överväldigas av det faktum att allt fungerar och att det de allra flesta gångerna blir alldeles perfekt. Förstår knappt att det är en liten människa som buffar och rör sig innuti magen, att familjen ska bli större och att man ska kunna fyllas med dendär oändliga moderskärleken en gång till.
Sen föds han. Och med ens är det givet att det var just precis honom vi väntade på, längtade efter. Att det är honom vi pratade med, sjöng för och förberedde oss på. Att dethär är vår Lillkotte och att han är en del av oss.
Vem skulle det annars ha varit?
Kommentarer
Trackback
