Jobbfunderingar
Jag tycker om mitt jobb. Jag trivs med det jag gör, med de allra flesta av mina arbetsuppgifter. Jag tycker om mina kollegor och skrattar ofta om dagarna, trots all tragik och sorg vi möter. Jag känner väldigt sällan ångest över att gå dit.
Däremot känner jag ofta ångest av att gå hem. Känner mig inte färdig eller tillfreds med mitt arbete och känner alltid att jag borde göra mer, borde sitta längre och bli klar. Känner ofta att jag har för lite erfarenhet och kunskap, inget att luta mig mot och känna en trygghet i. Känner att jag vill mer än lagen tillåter mig att göra, frustration kring att föräldrarätten är så stark och vår makt och möjlighet till påverkan så liten i sammanhanget. Jag känner mig otillräcklig och det är så frustrerande! Jag kan vakna mitt i natten och komma på saker som jag måste göra eller som jag glömt, tänka på de barn vars situation vi inte kan göra något åt, trots att vi ser brister och behov av insats. Jag kan känna mig stressad över jobbet och har svårt att släppa tankarna.
Socialsekreterarnas roll har ifrågasatts mycket den senaste tiden och framför allt jobb inom barn- och unga. Det är ett svårt jobb vi har och många av oss som jobbar är unga och saknar tidigare arbetslivserfarenhet. Att så många är nya påverkar också den samlade kompetensen och det är svårt att få den hjälp och stöttning som man behöver i början och man lämnas att utreda och fatta beslut mer eller mindre på egen hand. Utan egentlig aning om ifall det man gör har hjälpande inverkan på de barn och unga som hamnar i vår väg.
Jag stressar också över att jag varken hinner eller orkar att vara den mamma jag vill vara, till mina egna barn. Dedär två ljuvliga små som jag själv satt till världen - vem ska då ta hand om dem och hjälpa dem att bli starka, lyckliga och självständiga individer - trygga i sig själva och vetskapen att de alltid kan vända sig till mig?
Ibland tänker jag att jag borde göra något annat. Något där jag inte påverkar människors liv, något som inte stressar mig och håller mig vaken om nätterna. Men sen tänker jag att jag kanske är sådan som person? Jag kanske hittar något nytt att fundera över nattetid??
Och kvarstår gör ju det faktum att jag tycker om mitt arbete,väldigt mycket. Iallafall på arbetstid...
Kommentarer
Postat av: Anonym
Men viktoria, jag tycker du är godhjärtad och engagerad och du bryr dig på riktigt! Du behövs i arbetet att hjälpa barn och unga. det du gör är ju att skapa en bättre värld för dina små guldklimpar där hemma. Kram emelie klarén:)
Trackback
