Plötsligt är den bara där.
Lukten. Lukten som kastar mig tillbaka i tiden. Närmare bestämt sex och ett halvt år tillbaka.
Gustavs lukt.
Ibland så bara känner jag den, från ingenstans så kommer den och fyller hela mig!
Tänk att en lukt kan komma med så mycket minnen. Jag ser rummet framför mig, minns vad jag hade för kläder och hur regnet smattrade utanför fönstret. Jag känner känslan av en livlös bäbis i min famn, och smärtan i hela mig av det faktum att den livlösa bäbisen var min. Min efterlängtade, fantastiske lille son inte ens fick känna vår kärlek.
Imorse kände jag den när jag gjorde mig iordning innan jobbet. Från en sekund till en annan så var den där på toan.
Jag undrar så vad det är för lukt. Ibland kommer den bara kort, och försvinner lika snabbt som den kom. Men ibland känner jag den länge. Ibland stannar den kvar även om jag förflyttar mig, och jag luktar alldeles frenetiskt ut i luften - för även om minnena gör ont så är de så underbara! Minnen av en annan tid, ett annat liv.
Min mamma har en gång sagt att lukten kanske kommer när vi möts, jag i min värld och Gustav i sin. En så fin tanke, tycker jag! Så jag njuter av dessa små stunder, lite tid med min son. I en annan värld, en annan tid.
Å Vickan!
Tänk att du i det tragiska ändå kan se att du får tid med din son. Det är så fint!
Kram till dig!
