Alla dessa kluvna känslor...
Helgen har varit härlig!
Idag var vi bjudna på brunch hos vänner, med anledning av Vasaloppet. Det blev en rejäl hotellfrukost som serverades, vilken sedan följdes av några timmars lek av barnen och umgåsning av oss vuxna. Härligt, lyxigt! Stort tack för det! ;)
Lovis har sedan varit på kalas hos kusinen som fyllt tre år, Freja fick stanna hemma då hon är lite snorig än. Vi myste hemma i soffan istället, åt salta pinnar och tittade på film. När Lovis kom hem bakade vi jordgubbspaj som vi fikade på efter kvällsmaten. Nu sover två trötta, nöjda tjejer och jag o min fine M ska sätta oss i soffan och se en film.
Helt klart blev det en bra helg ändå, trots att vi inte kom iväg till Göteborg, även om det var riktigt trist!! Men som vanligt, när livet är på topp, blir jag sådär lite känslosam och tänker på hur livet kunde ha varit. Borde ha varit. Alla dessa kluvna känslor, antar att det är nästa steg - att lära mig att hantera dem. Saknaden har blivit en del av mig, jag liksom trivs med den, på nåt väldigt märkligt sätt. Det är den som gör att Gustav närvarar, men den gör inte längre ständigt ont. Men detta att vid varje känsla också uppleva den motsatta känslan; det har jag inte alls vant mig vid! För det är lite likadant åt andra hållet; när jag saknar ordentligt känner jag samtidigt stor oändlig kärlek, tacksamhet, lycka, glädje och ömhet inför mina två tjejer! Jag har liksom svårt att känna ena känslan utan att blanda in den andra. Vet inte om det handlar om dåligt samvete eller vad det är, men jag inser att jag nog måste jobba med det.
Det är okej att vara glad, BARA glad! Likaså är det ok att vara ledsen, BARA ledsen.
