en ganska så vanlig blogg, fast min

Tidig julaftonsmorgon, och jag ligger vaken. Ensam i tystnaden med huvudet fullt av tankar.

Under granen ligger alla klappar och väntar, julstrumporna är fyllda. Skinkmackan som Lovis la ut till tomten igår är borta, så nog har han varit här alltid! Underbara unge!! Igår blev hon lite orolig när det visade sig att vi glömt köpa gröt att ställa ut. Jag trodde att det gick lika bra med en skinkmacka, men Lovis var tveksam. Vi fick ringa till tomten och fråga. Marcus stängde in sig i en garderob, och låtsades vara tomten. Lovis var så nervös! :) Hon skakade nästan under hela samtalet, men blev lättad när tomten sa att han får så mycket gröt, så en skinkmacka vore jättegott! När vi sedan lade på fnissade hon alldeles ljuvligt och kunde inte sluta. Hon var alldeles uppspelt, och så full av förväntan! Älskade lilla tös!

Freja är också förväntansfull, av bara farten. Hon smittas av glädjen. Häromdagen frågade jag henne, alldeles full av spänning i rösten, vem som kommer på julafton. Freja skiner upp och svarar, minst lika spänd, "mormor!!" Haha, ljuvliga lilltroll! Som sagt, hon rycks med och längtar o väntar, men hon förstår inte riktigt på vad!

Snön ligger vit på marken, julkänslorna är på topp! Vi planerar att bada i badtunnan ikväll och alla mina systrar med nästan alla respektive ska vara här. Till synes en alldeles underbar jul!

Själv är jag som alltid lite kluven. Julen är barnens högtid och mitt hjärta blir alldeles varm av lycka över tjejernas längtan och förväntan. Jag längtar tills de kommer ner o ser alla klappar under granen, och jag ser fram emot deras möte med tomten! Det har varit underbart att längta tillsammans med Lovis; följt julkalendern, pysslat, bakat och pyntat. Vi har slagit in julklappar och längtat efter tomten. Och mitt i all förväntan och glädje så orkar jag inte riktigt. Det värker i mitt hjärta av frågor kring hur livet kunde ha varit. Som alla år. Glädjen för med sig sorgen. Samma lycka som får det att bubbla i bröstet, får också hjärtat att värka. Lovis är så mån om att vi ska åka till kyrkogården idag, önska Gustav god jul. Mitt fina lilla hjärta, vad det gör ont i mig att hon ska behöva önska god jul vid en kall sten.

I år saknar jag dessutom min farmor! Första julen utan henne. 7:e julen utan Gustav. 7:e julen utan min morfar. Fast egentligen 8:e, eftersom han låg på sjukhuset den sista julen. Även första julen utan M:s morfar. Resten av livet kvar. Det går, det vet jag sedan innan. Jag vet att saknaden känns lite lättare att bära med tiden, att dendär krampen om hjärtat lättar lite för varje år. Men jag vet också att alla känslor kommer tillbaka med full kraft, när jag står på kyrkogården och önskar god jul, till en liten liten kille som är min son, men som inte finns hos mig.

Jag har bakat struvor, mamma har gjort kolakakor. Kakor som farmor alltid hade med sig på jul. Hennes tradition lever vidare. När vi ser på Kalle Anka vet jag att vi alla tänker på morfar lite extra när Hackspetten kommer. Och när barnens ögon tindrar, och tomten gör dem nervösa, då vet jag mitt hjärta brister.

Som alla år.