en ganska så vanlig blogg, fast min

...låg jag nyförlöst på förlossningen. I min famn låg en liten, ljuvlig, stilla pojke. Så fin! Brevid mig i sängen satt min fina M, och på våra kinder rann tårarna. Vi hade blivit föräldrar, äntligen. Vi hade fått vår lille pojk, vår Gustav. Så lyckligt livet skulle vara! Och ändå var allt så fel.

Han låg så stilla, med slutna ögon. Jag fick lyfta på hans lilla ögonlock för att få en skymt av de mörka ögonen. Jag fick själv forma hans små fingrar runt mitt finger. Vi mätte, vägde och klädde på det lilla knytet, men utan protester och skrik som det ska vara. Allt var lungt, stilla. Tyst. Vi satt med vår son i famnen, våra familjer var och hälsade på. Tittade, klappade och höll honom. Bekantade sig med honom, så gott det gick. Första barnbarnet, första syskonbarnet. Så efterlängtad och välkommen. Han fotograferades, pussades och älskades. Precis som vilken bäbis som helst. Vilken levande bäbis som helst.

Men när kvällen kom, och vi alla skulle sova, kördes han iväg till sjukhusets kylrum. Allt för att bevaras så fin som möjligt. När gryningen kom, och vi gav upp alla försök att sova, hämtades han igen. Framåt kvällen var det dags för oss att åka hem, och Gustav blev kvar. Vi lämnade sjukhuset samma väg som vi kom, men utan barn i magen. Ut till en tom bil, hem till ett tomt hus. Tillbaka till en tom framtid.

Det är så svårt att förstå att det är sant, att allt detdär faktiskt hände. Jag minns allt såväl. Jag minns alla ljud, alla lukter, alla tankar. Vad alla hade på sig, vad alla sa och på vilket sätt de sa det. Jag minns hur det kändes att hålla honom i famnen, att titta ner på den lilla lilla pojken och sakna honom, fast att han låg där, så nära. Men ändå så långt bort. Jag minns hur det var att berätta för omgivningen om vad som hänt, hur det var att behöva möta världen igen. Hur det var att gå vidare, när jag bara ville stanna kvar. Stanna kvar i min sorg, i allt det svarta som gjorde så ont, men ändå tröstade mig. För smärtan kändes skön, på något sätt! Sorgen var det som gjorde Gustav verklig, och det var det enda som var viktigt just då, att han skulle vara verklig. Att jag skulle kunna greppa verkligheten och förstå vad det var som hade hänt.
Jag minns första natten hemma, jag kunde omöjligt sova. M sov som en stock, helt slut var han av flera dygns utmattande sorg. Men jag kunde inte slappna av. Varje liten sekund värkte det i min kropp, skrek av tomhet efter han som legat i min mage i nio månader. Han som sparkat och buffat där inne, och som nu låg i sjukhuskapellets kylrum. Jag minns hur jag bara ville skrika, men ville inte väcka M. Jag läste lite foldrar som vi fick med oss hem från förlossningen, och ordet "änglaföräldrar" dök upp. Då brast allt, föräldrar var ju vad vi var, men var var vårat barn?!? Den tomheten kan jag känna av än idag, trots att tomrummet fylls lite grann av Lovis och Freja.

Nu, fem år senare, minns jag fortfarande allt. I detalj, när jag vill kan jag plocka fram dessa minnen. Men jag kan ändå inte förstå? Jag kan ändå inte ritktigt begripa att det är sant, att jag har ett barn som inte finns. Att jag har blivit mamma tre gånger, att jag har fött tre små älsklingar. Men bara två som är hos mig.

Ikväll ska vi plantera ett äppelträd till minne av Gustav. Till vår 5-åring, som ändå på nåtvis förblir en bäbis. Vår lillstjärna! I år är första året som vi inte har inne en minnesannons i tidningen. Sorgligt nog så kostar det otroligt mycket (ca 1000 kronor, för bara några få rader!) och ett äppelträd kostar också en del. Vi har beslutat oss att ett äppelträd känns viktigare, bättre. Då har vi alltid något som påminner och visar att han är en del av oss. Ändå känns det så fel att vi inte gjort en minnesannons! Det är på nåt vis mitt sätt att visa omgivningen att han inte är glömd, inte borta. Han är bara inte här. Men sorgen, smärtan och kärleken finns alltid med mig. Tomheten och funderingarna, vem hade han varit? Vilka hade vi varit, om allt vart annorlunda?

Sorgen är numer en del av mig, en del som jag värdesätter högt då det är den del som visar att min barnaskara är större än vad som syns. Och hur underbart det än är med Lovis och Freja (för alldeles fantastiskt underbart är det!) så känns det tomt i hjärtat utan honom. Min son. ♥

Inget barn ersätter ett annat, men både Lovis och Freja gör att saknaden känns lättare att bära. Ljuvliga finaste flickorna, om de bara visste hur otroligt lycklig de gör mig!!