en ganska så vanlig blogg, fast min

Alla mina tankar är hos familjen F, som förlorade sin lilla tjej i helgen. Jag känner inte familjen, men min mamma gör, och det räcker för att det ska uppta hela mitt hjärta. Jag berörs så otroligt mycket! Tanken på att de nu sitter utan sin minsting, att de måste lära sig att leva utan henne... det gör att jag blir alldeles kall. Jag tittar på mina tjejer och undrar hur man orkar. Och så tänker jag, att jag orkar redan. Men på ett annat sätt, ändå. Ett barn är
alltid ett barn, och förlusten av ett barn gör lika ont i hjärtat oavsett! Men det är en sak att lära sig leva utan ett efterlängtat och saknat barn som man trots allt aldrig haft hos sig, en annan att fortsätta ett liv utan en dotter/syster som funnits i familjen i nästan 13 år. Faktiskt. Sorgen är oändlig vilken ålder barnet än har, men saknaden ser annorlunda ut, tror jag.

Man blir alldeles mållös när sånthär händer. Livet är så skört och man påminns gång på gång. ♥ På bara några sekunder kan livet förändras så totalt, och aldrig med bli detsamma. Aldrig mer bli bra, sådär riktigt bra, som det var en gång. Lycklig blir man igen, roligt kommer man att ha. Glädjen kommer hitta tillbaka och livet återgår till en slags vardag. Men en vardag som är allt annat än vad den skulle vara, lyckan och glädjen har alltid en liten tagg av sorg med sig. Alltid en del som saknas i pusslet som en gång var helt. Det roliga kan vara jätteroligt, och för en stund kan man glömma, men det roliga hade alltid kunnat vara ännu roligare, om livet varit annorlunda.

Tankarna är hos familjen F, men även alla andra som tvingas leva ett liv som inte blev som man hoppats.