efterlängtade barn!
Idag har ett par av de änglaföräldrarna jag träffar ibland fått en liten son. En lillebror. En efterlängtad lillebror. Alltid när man hör om små barn som föds blir man varm i hjärtat, jag tänker alltid tillbaka till första tiden med våra små. Men såhär, när man vet vad de tidigare tvingats igenom, känns det så där extra bra. Extra underbart! Alla förtjänar sina barn, alla är lika förtjänta av lyckan det innebär. Ändå känns det som om vissa förtjänar det lite mer. Iallafall behöver det lite mer, just då.
Just när jag hör om änglaföräldrar som får syskon tänker jag också extra mycket på första tiden med våra små. Speciellt första tiden med Lovis. Hon kom till oss då vi verkligen behövde henne som mest. Då när livet var som svartast, som tyngst. Då när vi hade fastnat lite grann, och inte kom vidare, ut ur sorgen. Då när det inte kändes som det fanns mycket annat som var roligt, som egentligen spelade så stor roll. Då kom Lovis! Med ens fanns det ingen möjlighet att ligga kvar i sängen och sörja, lyckan var större än sorgen. Kärleken större än saknaden. Två barn, syskon. Samma mamma och pappa, men ändå så annorlunda. Jag har aldrig kännt mig så konstig och obekväm som jag gjorde de där första dagarna. Lyckan var så stor, glädjen så enorm! Stoltheten över henne, att hon var min, totalt obeskrivlig. Att få vara mamma synligt, att få gå med barnvagn och få visa upp henne, MITT BARN, ja - jag kan inte beskriva hur det kändes. Just den känslan har nog alla föräldrar. Skillnaden hos oss var att bakom lyckan fanns saknaden. Det var då vi förstod att det inte bara var detdär lilla knyttet i den gröna filten som vi inte fick ta med oss hem, det var inte bara lilla bäbisen som vi gick miste om. Det var hela vardagen. Att vakna mitt i natten och oroligt lyssna efter andetag, innan man kunde somna om igen. Att få lyfta upp en ledsen bäbis och upptäcka att den tystnade, blev lugn och trygg hos mig. Att få titta in i de ljuvligaste ögonen man sett, och allt man såg var kärlek. Det var livet med vår son som vi förlorat, och det var som att det gick upp för mig först när vi fick Lovis. Då, när livet verkligen borde gå vidare och vi borde vara glada igen. Då grät jag som aldrig förr, sorgen grep tag i mig med en väldig kraft. På mitt bröst låg en vacker, ljuvlig, efterlängtad och otroligt älskad liten tjej, men den första natten kunde jag bara undra var han var, den son jag haft på mitt bröst på samma sätt 15 månader tidigare.
Första tiden med en ny bäbis är så fantastisk. Jag älskar att ligga och titta på ett nyfött barn och undra vad livet kommer erbjuda honom eller henne. Och den första tiden med ett änglasyskon gör att tankarna flyttas tillbaka i tiden och jag personligen undrar vad det hade blivit av Gustav. Helt klart något fantastiskt, om han hade varit frisk!
Just när jag hör om änglaföräldrar som får syskon tänker jag också extra mycket på första tiden med våra små. Speciellt första tiden med Lovis. Hon kom till oss då vi verkligen behövde henne som mest. Då när livet var som svartast, som tyngst. Då när vi hade fastnat lite grann, och inte kom vidare, ut ur sorgen. Då när det inte kändes som det fanns mycket annat som var roligt, som egentligen spelade så stor roll. Då kom Lovis! Med ens fanns det ingen möjlighet att ligga kvar i sängen och sörja, lyckan var större än sorgen. Kärleken större än saknaden. Två barn, syskon. Samma mamma och pappa, men ändå så annorlunda. Jag har aldrig kännt mig så konstig och obekväm som jag gjorde de där första dagarna. Lyckan var så stor, glädjen så enorm! Stoltheten över henne, att hon var min, totalt obeskrivlig. Att få vara mamma synligt, att få gå med barnvagn och få visa upp henne, MITT BARN, ja - jag kan inte beskriva hur det kändes. Just den känslan har nog alla föräldrar. Skillnaden hos oss var att bakom lyckan fanns saknaden. Det var då vi förstod att det inte bara var detdär lilla knyttet i den gröna filten som vi inte fick ta med oss hem, det var inte bara lilla bäbisen som vi gick miste om. Det var hela vardagen. Att vakna mitt i natten och oroligt lyssna efter andetag, innan man kunde somna om igen. Att få lyfta upp en ledsen bäbis och upptäcka att den tystnade, blev lugn och trygg hos mig. Att få titta in i de ljuvligaste ögonen man sett, och allt man såg var kärlek. Det var livet med vår son som vi förlorat, och det var som att det gick upp för mig först när vi fick Lovis. Då, när livet verkligen borde gå vidare och vi borde vara glada igen. Då grät jag som aldrig förr, sorgen grep tag i mig med en väldig kraft. På mitt bröst låg en vacker, ljuvlig, efterlängtad och otroligt älskad liten tjej, men den första natten kunde jag bara undra var han var, den son jag haft på mitt bröst på samma sätt 15 månader tidigare.
Första tiden med en ny bäbis är så fantastisk. Jag älskar att ligga och titta på ett nyfött barn och undra vad livet kommer erbjuda honom eller henne. Och den första tiden med ett änglasyskon gör att tankarna flyttas tillbaka i tiden och jag personligen undrar vad det hade blivit av Gustav. Helt klart något fantastiskt, om han hade varit frisk!
Kommentarer
Trackback
