...

Nu kommer den smygandes, ångesten. Saknaden. Längtan. Alla funderingar och frågor, som man aldrig riktigt får svar på. Den eviga sorgen. Det lägger sig som en tyngd omkring mig och jag har ingen energi alls.

På måndag skulle vi ha firat stort här hemma, finaste killen skulle ha fyllt fem år! Tårta och paket, ballonger och sång. Kalas och glädje! Jag skulle ha pussat och kramat en stor kille, en 5-åring!

Det känns i hela kroppen att det är på gång och jag vill bara lägga mig i sängen, och inte komma upp förrän på tisdag!

Men, två små systrar kallar på min uppmärksamhet, de fyller varje minut av mitt liv med kärlek. Så jag orkar. Och tur är väl det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0