en ganska så vanlig blogg, fast min

Jag har så svårt att sova ibland. Vet inte vad det beror på!? Inatt kan det dock vara det faktum att sängen är alldeles full; där ligger en man, två döttrar och tre dockor... Gjorde ett försök att ta bort några av dockorna, men hörde ett halvt sovande "men mamma...." och vågade inte fullfölja försöket...
Istället gick jag upp en sväng, och hamnade framför datorn.

Fast egentligen älskar jag när sängen är full! (kanske inte av dockorna, dock...) Älskar att ligga där och lyssna på tjejernas andetag, att ha Freja på magen och Lovis tätt tätt intill. Att höra Marcus lite dova snarkiga andegtag och njuta av att jag har världens finaste lilla familj! Tyvärr är det också ofta då tankarna kommer, på Gustav och att han inte delar sängen med oss. Fast det kanske han gör? Bara det att han inte tar plats rent fysiskt...

Jag undrar så var man tar vägen sen, när man dör. Var är Gustav nu? Det är då jag önskar att jag var troende, och på ett mer självklart sätt visste vad jag trodde, om man säger så. Jag tror att han är någonstans, han kan inte bara vara borta, det känns så fel! På nåt sätt lever man vidare, tror jag, sen om det är att han är någon annanstans, eller om han lever vidare i oss, och just för att vi minns honom, vet jag inte. Men jag bar på honom i nio månader, han sparkade inom mig och fyllde hela min mage. Hela mitt hjärta. Han föddes, vi klädde honom och höll honom i våra famnar. Pussade på hans lilla panna, höll hans små fingrar och smekte hanes fina lilla kind. Vi gav honom det finaste namnet vi kom på, och bilden av hans lilla kropp etsade sig fast i våra hjärtan. Inte kan han sen bara vara borta??!
Oftast tänker jag mig honom som en liten liten bäbis. Det var ju det han var, det är ju så jag vet hur han ser ut. Men ibland tänker jag mig honom som en 4-årig pojke med massa bus i blicken. För det är så jag tror att han hade varit. Mer pappas pojke, än vad Lovis är mammas flicka. Men jag ser honom inte som blond eller mörk, blåögd eller brunögd. Jag vet inte vad han skulle fått för färg på ögonen. Vet inte vilken färg hans hår skulle haft. Vet inte hur hans skratt skulle låta, eller hur hans röst skulle vara. Vet inte hur hans kramar skulle kännas, eller hur det skulle kännas att krama honom. Vet inte hur det skulle kännas att ha honom i sängen, skulle han vilja ligga tätt tätt intill som Lovis gör? Eller hade han tagit plats, sparkat runt och brett ut sig? Tror det är därför jag tänker på honom som en liten liten bäbis, för det gör inte så ont då. Så ont som det gör när jag inser allt som jag inte vet om mitt barn. Mitt barn, och jag vet inte ens vad han har för färg på ögonen...

En kurator sa en gång att många föräldrar finner tröst i att tro att barnen föds igen, att själen vandrar vidare och att man föds på nytt, i ett nytt sammanhang. Visst är det en fin tanke, men för mig gör den bara så ont! Om Gustav ska finnas här, på samma jord som jag, då vill jag att han ska vara med mig. Nej, den tanken kunde inte jag förlika mig med. Hon sa då att hon hade läst någonstans, om hur meningen med livet är att få uppleva den största lyckan, att få känna den fulländade kärleken. När man har upplevt det, då är man redo att lämna detta livet. Det kändes liksom så fint, att Gustav skulle ha varit så älskad från start, att han inte behövde mer kärlek och omtanke. Han var redan klar.
Idag vet jag inte vad jag tänker, det finns inga tankar som riktigt kan finna ro i mig; jag blir så rastlös när dessa tankar sätter in. Inget känns rätt, men inte heller helt fel. Om Gustav var så älskad från start, att han var redo att lämna oss, varför har vi då Lovis och Freja kvar? Älskar vi inte dem? Jo, så oerhört innerligt älskar vi dem! Därför stämmer inte den tanken, fullt ut, men jag gillar den ändå.

Ibland så känns han så nära. Från ingenstans kan jag känna hans lukt, bli påminnd om hur det kändes att ha honom i famnen. I olika sammanhang, utan att jag tar fram det själv, minns jag såväl känslan av hans lilla kind under mina fingrar, känslan av hans hår mot min handflata. Känslan av att ha blivit mamma för första gången, lyckan och sorgen i ett. Just då, när jag känner honom sådär nära, blir jag så lugn. Jag vill bara stanna upp, stanna tiden och stå kvar just där som jag står. Men lukten försvinner lika snabbt som den kom. Min mamma sa en gång att vi kanske möts då, han i sin värld och jag i min. Jag älskar den tanken! Vi ser inte varandra, eller om han ser mig? Men jag känner honom, så nära och så tydligt. Och det är så underbart!

Nej, nu är det dags att krypa ner mellan mina båda tjejer! <3