Blandade känslor

Igår var vi på kyrkogården och tände ljus inför helgen. Jag har alltid varit så rädd för kyrkogårdar, tyckte att det var otäckt att gå föbri där även i dagsljus. Men så begravde vi vårt egna lilla hjärta, vår egen son. Helt plötsligt var det som om jag förstod det fina i kyrkogårdar. Nu så älskar jag att vara där, och speciellt kring denna helgen. I mörkret, så man ser alla ljusen som brinner.
Igår var vi som sagt där, och det blev så fint hos Gustav nu. Ny lykta har han fått iår, en blå. En fin stjärna i mossa med texten "saknad" på, för det är vad han är. Saknad.

Det är så blandade känslor när jag är där, så ledsen för att vi aldrig fick chansen att lära känna honom, så ledsen för att han aldrig fått lära känna sina systrar. Så mycket smärta bakom sorgen, bakom saknaden. Men samtidigt tacksamhet för att han aldrig behövde ha ont, eller kämpa för att överleva här i våran värld. Han somnade in där han var trygg, precis under mitt hjärta med hjärtslagen som vaggvisa.
Och mitt i allt detta, en så otroligt stor tacksamhet och glädje för de barn jag har hos mig, Lovis och Freja som på något sätt gör att det är så mycket mer ljus än sorg i livet.

Jag slås av alla öden som finns på kyrkogårdar. Alla familjer som saknar någon när och kär, alla familjer som lever med tomhet och saknad. Några har dött unga andra gamla. Några mittemellan. Ingen saknad är större än någon annan, men kanske att det är lättare att acceptera ödet om den man saknar var gamal och hade levt klart sitt liv? Det känns liksom så orättvist, både mot Gustav och mot oss som är kvar, att han aldrig fick leva. Han har gått miste om så mycket, och vi har gått miste om livet tillsammans med honom. Lovis och Freja har gått miste om en storebor, och det känns så himla orättvist!! Mina fina älskade ungar, tänk att det skulle ha funnits en till!!!
Det saknas verkligen en storebror i vår familj, och även om jag tänker på det nästan varje dag, så slås jag lite extra starkt av saknaden en sånhär helg, när det uppmärksamma så mycket överallt...

Nu ska vi till svägerskan på middag, men på hemvägen ska vi ta en sväng förbi vår lilltsjärna och säga hej. Älskade saknade unge! Tänk att det kan kännas så trösterikt att sitta vid en grav och gråta litegrann...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0