en ganska så vanlig blogg, fast min

Alltså, det är härligt hur livet förändras! Och hur man själv förändras! När man var liten betydde helg att mamma o pappa var lediga, godis o mys och kanske någon rolig utflykt. Eller bara lugn och ro hemma, lek med kompisar och systrarna. Sen, när man var i tonåren, betydde helgen att man var LEDIG och det kunde inte hända nog med trevliga saker! Vara uppe länge, gå ut eller sitta hemma hos varandra o umgås. Nu, när jag är vuxen (för jag får väl anse mig vara det, trebarnsmamma o fru o allt) så betyder helgen familjemys i soffan. Tid för att träffa kompisar o kanske någon rolig utflykt. Alltså, tillbaka på ruta ett. Och det underbara med det hela är att jag älskar det! Jag är så glad att jag slipper gå ut på helgerna, slipper vara vaken länge o hålla igång fram på småtimmarna. Jag älskar att sitta uppkrupen i soffan med hela familjen, låta Lovis somna i famnen framför idol efter att vi ätit fredagsmiddag och kanske lite popcorn. Att på lördagen hinna träffa hennes kompisar, leka lite o sen gå hem igen, och fortsätta myset. Helt ljuvligt!!!

Sen ska jag inte säga att det enbart är helgen så ser ut så, för mig är i stort sett varje dag helgdag just nu, eftersom jag är föräldraledig. Men på helgen är vi ju lediga hela familjen och de flesta andra familjer också!

Idag fyller fina lilla M två år! Förstår inte hur fort tiden går, minns när D ringde då, för två år sedan. Jag såg att det var han som ringde, men det var så dålig mottagning så jag hörde inte mycket, mer än bäbisskriket. Tillslut kunde vi prata och jag fick veta att hon kommit, fina lilla M, fem veckor för tidigt! Och nu är hon redan två år! Minns när Lovis fyllde två, och jag tyckte hon var så stor, helt otroligt vad hon kunde mycket och var duktig och förståndig! Nu är hon tre, och nu kan hon så mycket, och är så duktig och förståndig! De små älskade ungarna, det är verkligen sant som det sägs - den bästa åldern är den de just nu befinner sig i!!! Och nu är det så ljuvligt att få ta del av en treårings utforskande lärande värld samtidigt som man får följa 4-månaderns utforskande lärande värls - båda lika underbara men ack så olika!!!

Ikväll blir det tacokväll hos fina vännerna, men först lite mys med storskrutt i soffan, det står visst Skrållan på schemat! ♥

Alltså, jag är nog född till att vara hemmafru! Eller nja, hemmafru kanske var och ta i (för visst brukar en hemmafru städa, laga mat, diska o tvätta...?) "hemmamamma" kanske stämmer bättre! Det är så ljuvligt att gå hemma med tjejerna, leka, mysa och pyssla hela dagarna. Vi började morgonen i soffan med frukost och barnprogram. Lovis övergick ganska snart till att leka i dockskåpet, vilket gjorde att jag kunde prata med Freja, som nu bjuder på ena skrattet gladare än det andra! Underbart, och jag blir lika varm i hjärtat varje gång, och fortsätter killa o busa tills hon blir alldeles trött, jag kan inte få nog av skrattet! Lovis kom sedan med mat hon hade lagat, så vi åt litegrann innan leken snabbt bytte rikting till doktor, fast egentligen kanske tandläkare, eller hårfrisör? Ja, ibland är det svårt att hänga med i svängarna... =) Sen gjorde vi inbjudningskort till hennes kalas, Lovis älskar att pyssla så det var härligt! Efter ett tag vart hon dock lite ofokuserad så vi tog en paus och stekte lite pannkakor istället. Pannkakor, som jag inte har stekt på flera år. Jag är nämligt fruktansvärt dålig på det, förstår inte vad jag gör för fel, men bra blir det inte. Eller, det blev inte bra, då för många år sedan. Idag hade jag en liten älskling som för varje pannkaka kom med uppmuntrande beröm, så det kunde liksom inte gå annat än kanon! "vad bra du gör mamma! se, den blev ju jättefin! jag visste att du kunde!" ;) Och ett gäng goda pannkakor senare var Lovis trött, så nu tittar vi på Nils Karlsson Pyssling.

Och hela tiden har Freja varit så nöjd, bara hon får titta på. Hon har suttit i babysittern, i knät eller legat på soffan och inte sagt ett pip. Hon ler och skrattar hela tiden, bara vi sitter brevid och nån gång då och då pratar med henne. Jag facineras hela tiden av hur otroligt nöjd hon är! Lovis var också väldigt nöjd, men så var hon också alltid i min famn. Detta är något helt annat, Freja är 4 månader på lördag och har hittills haft sammanlagt 6 dagar då hon varit missnöjd. Och 5 av dem var hon förkyld och hade tagit spruta. Hon gnäller verkligen aldrig, hon piper lite och då vet vi att hon är trött eller hungrig. Hon sover bra, äter bra. Det känns helt otroligt fantastiskt, och jag försöker verkligen att njuta av det! Att uppskatta det faktum att allt flyter på. Att inte ta det för givet.

Jag försöker också att verkligen njuta av att få vara hemma med mina små, och jag tror att jag lyckas. Det är så otroligt fantastiskt att varje morgon få vakna upp och veta att det kommer bli ännu en härlig dag, fylld med bara massa lek och bus. Och kärlek! Städet, disken och tvätten tar vi på kvällarna, när vi är två vuxna hemma. Så att en av oss kan vara med barnen, medans den andra grejar. Sen är det ofta lite stökigt här hemma, och damma gör vi inte allt för ofta... ;) Men jag tror att barnen mår lika bra för det och jag vet att jag iallafall mår himlans bra av att få vara med dem!!! ♥

Det finns inget som gör mig så varm i hjärtat som att se mina två fina tjejer tillsammans!
Jag var lite nervös innan Freja kom, hur Lovis skulle reagera. Hon var ju så van vid att få all uppmärksamhet och tid, både här hemma och hos hela min familj där hon är första (fast andra) barnbarnet. Hos Marcus familj finns två barn till, så även där fick hon mycket uppmörksamhet.
Hon längtade väldigt mycket efter sin bäbis, kramade magen varje dag och ville så gärna titta på kläderna som bäbisen skulle ha på sig. Vi pratade mycket om bäbisen, och Lovis berättade stolt för alla vi mötte att hon skulle bli storasyster. Men jag var ändå lite orolig för att hon inte riktigt förstod vad det faktiskt skulle innebära att få en bäbis till familjen.
Men så kom Freja, och Lovis tyckte fortfarande att det var sådär fantastiskt som hon hade trott. Hon har älskat Freja från första stund! Hon är så omtänksam och omhändertagande. Jag har verkligen aldrig varit orolig att lämna dem ensamma, Lovis är så försiktig! Hon klappar, kramar och pussar, men så fort Freja säger ifrån slutar hon och pratar lugnande med sin syster. Varje gång Freja gnyr eller gråter säger Lovis "va? va? va?" med såndär härlig lillvuxen tröstande röst, och jag blir alldeles lycklig!
Hon har liksom inte varit avundsjuk heller, är Freja ledsen så säger Lovis "jag tror hon vill komma till dig, mamma" och det är liksom helt ok att hon får krypa ner från mitt knä och ge Freja den platsen istället. Det är så härligt att se!
Vi har varit noga med att Lovis är försiktig, men annars har hon fått pussa, krama och hålla sin syster hur mycket hon har velat då vi tror att det är det bästa för att förebygga avundsjuka och sådär, att hon känner att hon får vara delaktig och att vi inte är allt för rädda om Freja hela tiden. Sen försöker vi också vara noga med att ge Lovis mycket tid, både tid när Freja är med och kanske ligger på soffanbrevid, eller egentid med bara Lovis.

Freja har redan från början visat att hon också tycker mycket om storasyster. Hon var inte en månad när hon faktiskt vände huvudet efter Lovis röst. Nu, 4 månader gamal, skiner hon upp så fort Lovis visar sig. Hon skrattar förtjust när Lovis sjunger och dansar för henne, hon låter sig kramas och pussas. Hon tycker oftast att det är mysigt (eller iaf ok; ;) ) att sitta i Lovis knä, och finner sig i att ligga lite halvt utanför famnen när hon är hos sin storasyster.

När vi hämtar Lovis på förskolan är det Freja hon vill krama, före mig. Det är ofta henne hon säger att hon har saknat. Alla saker jag ofta säger till Lovis, vidarebefordrar hon nu till Freja. Häromdagen satt Freja i babysittern i köket, så kom Lovis in och satte sig brevid. "Fjeja, jag älskar dig. Du gör mig lycklig" Och vid sånna tillfällen tänker jag att detta verkligen är det finaste jag har kunnat ge dem - varandra! ♥

Jag önskar verkligen att syskonkärleken håller i sig! Visst, det kommer komma stunder då de blir galna på varandra och Freja kommer troligtvis bli utkörd från Lovis rum ett antal gånger. ;) Men i grunden hoppas jag att de alltid kommer älska varandra som de gör nu, att de kommer finnas för varandra och vara varandras stora stöd och vänner!

Har lämnat stora hjärtat på förskolan och är hemma och myser med lilla hjärtat. Egentligen är det ju nu jag borde passa på att göra massa saker, när Lovis är iväg och har roligt och Freja sover. Men det är som att jag liksom sitter fast i soffan... Det är så mysigt att se Freja sova brevid mig, att höra hennes andetag och se hur hon ler ibland, i sömnen. Undrar vad hon drömmer då? Jag undrar så vad hon tänker, hur hon tänker - hon kan ju inga ord...? Tänker hon i bilder, eller i lukter, ljud? Ja, tänk vad mycket det är man inte vet om de små miraklena, vilka mysterier de egentligen är!

Nåt som är säkert är att Freja iallafall trivs allra bäst i en famn! ♥ Då sover hon så gott, men så fort vi lägger henne ifrån oss vaknar hon till. Älskade unge, jag blir ändå så varm i hjärtat av att hon känner sig så trygg hos mig. Det vet jag att jag tyckte med Lovis med, att det var så himla speciellt att hon var så nöjd och trygg hos mig. Det fanns ingen jag kunde lämna över till om hon blev ledsen, men däremot så lämnade alla över henne till mig... Och då blev hon tyst och nöjd. Trygg. Allra konstigast kändes det när min egen mamma hade henne i famnen och hon blev ledsen, och när mamma då lämnade henne till mig så tystnade hon. Det var hos mig hon var tryggast! Helt underbar känsla, och jag önskar nog att jag aldrig vänjer mig vid den. Att jag alltid tycker att det är ett mirakel att jag har äran att vara mamma till dessa två fantastiska tjejer och deras storebror! Att jag aldrig slutar facineras av det faktum att jag och M är deras största trygghet, att jag aldrig slutar att bli varm i hjärtat bara av att titta på dem. Att jag aldrig slutar förundras över hur mycket de kan, hur mycket de förstår och hur otroligt duktiga de är! Att jag alltid kommer känna mig så ... ja, så förundrad över att jag är deras MAMMA och vilken stor grej det faktiskt är! Jag hoppas att det aldrig bara blir "vardag" att de är mina, utan att denna känslan av nästan förvirrande stolthet kommer sitta i! Det är så otroligt fantastiskt att få vara mamma!!!

Idag hann Lovis knappt krama mig hejdå, för de skulle ha samling på andra avdelningen, tillsammans med de stora barnen. Lovis verkligen älskar samlingarna! Det är så härligt att höra henne berätta om vad de gör på dagarna, vilka hon lekt med och vad de har lekt. Ibland berättar hon tokigheter som de andra barnen eller fröknarna sagt och gjort, och så skrattar hon så gott. Som en liten vuxen, som berättar om en dag på jobbet. Det facineras jag av, tillexempel. Av hur hon kan återberätta saker, och få mig att förstå. Av hur hon kan se det komiska i saker, och skrattar på rätt ställen. Av hur omtänksam hon är och med sorg i rösten kan berätta om ifall någon har slagit sig, och sen låter hon så mycket gladare när hon berättar att fröken kom och kramade. Jag facineras av hur hon känner sina kompisar, hur hon kan berätta att hon eller han tycker om det eller det, vad de är rädda för eller om de har syskon.
Det märks så väl att hon stortrivs på förskolan nu, och att hon nu verligen får ut så mycket av att vara där på dagarna. Hon har saker att berätta för mig när hon kommer hem, saker som hon är stolt över att ha varit med om på egen hand. Det är liksom mysigt att lämna henne just för att det är så himla underbart att få hämta hem henne sen, och få höra om hur hennes dag har varit. Och ibland frågar hon tillbaka "hur har din dag varit, mammaälskling?" och lyssnar intresserat när jag berättar vad jag och Freja har gjort. Älskade unge!!! ♥ Tänk att det ryms så mycket stolthet i en!!!

Sitter och tittar på filmen "PS I love you". Jag älskar den! Jag älskar de flesta filmerna man får gråta till... Det värker så i hjärtat, trots att filmen inte är verklighetsbaserad så gör det så ont i mig. Vågar inte ens tänka tanken "om det var jag". På ett vis är det ju jag... Jag har inte förlorat min man, men jag har förlorat mitt barn, och jag tror att saknaden gör lika ont...
Slås av hur viktigt det är att aldrig ta något för givet, att njuta av livet hela tiden. Att alltid ta hand om dem man älskar. Att våga drömma, se framåt och längta. Att våga tänka "sen" och "när". Men också att leva i nuet.

Min systers kompis gick bort i veckan... 18 år gammal. Jag vet egentligen inte vem det är, men ändå gör det ont i hela mig när jag tänker på det som hänt. Alla hans vänner, hans syskon och hans föräkdrar. Hans mamma... När jag ser min syster, hur ledsen hon är. Hur ont det gör i henne av vetskapen att livet aldrig blir detsamma igen. Det där är så svårt, att acceptera. Jag tror aldrig att man gör det, man förstår så småningom att livet är som det är, att det aldrig mer blir som det var, som man tänkt det. Man lär sig att leva med saknaden och sorgen.. Men acceptera, det tror jag aldrig att man gör. Det är inte så det ska vara, helt enkelt. En mamma ska inte behöva leva utan sitt barn. En 18-åring ska inte behöva gå miste om resten av livet! 

En av mina finaste vänner skrev på sin blogg om kärleken till hennes lillhjärta. Om rädslan för att dö. Och då inte rädslan att missa resten av sitt eget liv, utan rädslan att missa resten av dotterns liv. Och så är det verkligen! Jag är nu inte längre rädd för att dö just för att det finns så mycket som jag ännu inte gjort. Men det finns så himla mycket som mina tjejer ska uppleva, och jag vill finnas där för dem. Jag vill se dem stolta på sin första skolavslutning, se dem tillsammans med sin första pojkvän. Se dem göra sig iordning för första discot, första utekvällen. Jag vill höra deras lycka över ett klarat körkort, en egen lägenhet, ett jobb. Rädslan ligger i att inte finnas där för dem genom livet, att de ska tvingas gå igenom alla stora saker utan sin mamma...

Båda tjejerna sover nu, och jag saknar dem liksom.. De är här, i samma hus som jag, men ligger i sina sängar och sover. Och det känns tomt i min famn! Visst, det är skönt också. Skönt att sitta i soffan och bara få vara. Men ändå, lite tomt är det. =)

Men nu är filmen slut, och jag har nog gråtit klart för ikväll. Går och lägger mig brevid finaste mannen och blir kramad tills jag somnar...

Sedan Freja kom har Lovis haft många funderingar på detta med bäbisar, och att de ligger i magen innan de kommer. Och att även hon låg i magen innan hon kom. Hon vill ofta att jag ska berätta, och jag berättar hur vi längtade och längtade efter henne, och tillslut kom hon äntligen ut, och vi var så glada att hon hade kommit till oss.

Så igår, när vi åker till Gustav, har vi följande konversation i bilen;

Lovis: Mamma, innan låg jag i din mage.
Mamma: Ja, det gjorde du.
L: Sen längtade och längtade jag efter dig och pappa, så då kom jag ut. Och ni var så glada för att jag hade kommit till er.
M: Ja, det var vi verkligen!
L: Ni kunde faktiskt inte få nog av mig!

Nej, älskade lilla unge, det kunde vi faktiskt inte! Och det kan vi inte nu heller!!

Jag har så svårt att sova ibland. Vet inte vad det beror på!? Inatt kan det dock vara det faktum att sängen är alldeles full; där ligger en man, två döttrar och tre dockor... Gjorde ett försök att ta bort några av dockorna, men hörde ett halvt sovande "men mamma...." och vågade inte fullfölja försöket...
Istället gick jag upp en sväng, och hamnade framför datorn.

Fast egentligen älskar jag när sängen är full! (kanske inte av dockorna, dock...) Älskar att ligga där och lyssna på tjejernas andetag, att ha Freja på magen och Lovis tätt tätt intill. Att höra Marcus lite dova snarkiga andegtag och njuta av att jag har världens finaste lilla familj! Tyvärr är det också ofta då tankarna kommer, på Gustav och att han inte delar sängen med oss. Fast det kanske han gör? Bara det att han inte tar plats rent fysiskt...

Jag undrar så var man tar vägen sen, när man dör. Var är Gustav nu? Det är då jag önskar att jag var troende, och på ett mer självklart sätt visste vad jag trodde, om man säger så. Jag tror att han är någonstans, han kan inte bara vara borta, det känns så fel! På nåt sätt lever man vidare, tror jag, sen om det är att han är någon annanstans, eller om han lever vidare i oss, och just för att vi minns honom, vet jag inte. Men jag bar på honom i nio månader, han sparkade inom mig och fyllde hela min mage. Hela mitt hjärta. Han föddes, vi klädde honom och höll honom i våra famnar. Pussade på hans lilla panna, höll hans små fingrar och smekte hanes fina lilla kind. Vi gav honom det finaste namnet vi kom på, och bilden av hans lilla kropp etsade sig fast i våra hjärtan. Inte kan han sen bara vara borta??!
Oftast tänker jag mig honom som en liten liten bäbis. Det var ju det han var, det är ju så jag vet hur han ser ut. Men ibland tänker jag mig honom som en 4-årig pojke med massa bus i blicken. För det är så jag tror att han hade varit. Mer pappas pojke, än vad Lovis är mammas flicka. Men jag ser honom inte som blond eller mörk, blåögd eller brunögd. Jag vet inte vad han skulle fått för färg på ögonen. Vet inte vilken färg hans hår skulle haft. Vet inte hur hans skratt skulle låta, eller hur hans röst skulle vara. Vet inte hur hans kramar skulle kännas, eller hur det skulle kännas att krama honom. Vet inte hur det skulle kännas att ha honom i sängen, skulle han vilja ligga tätt tätt intill som Lovis gör? Eller hade han tagit plats, sparkat runt och brett ut sig? Tror det är därför jag tänker på honom som en liten liten bäbis, för det gör inte så ont då. Så ont som det gör när jag inser allt som jag inte vet om mitt barn. Mitt barn, och jag vet inte ens vad han har för färg på ögonen...

En kurator sa en gång att många föräldrar finner tröst i att tro att barnen föds igen, att själen vandrar vidare och att man föds på nytt, i ett nytt sammanhang. Visst är det en fin tanke, men för mig gör den bara så ont! Om Gustav ska finnas här, på samma jord som jag, då vill jag att han ska vara med mig. Nej, den tanken kunde inte jag förlika mig med. Hon sa då att hon hade läst någonstans, om hur meningen med livet är att få uppleva den största lyckan, att få känna den fulländade kärleken. När man har upplevt det, då är man redo att lämna detta livet. Det kändes liksom så fint, att Gustav skulle ha varit så älskad från start, att han inte behövde mer kärlek och omtanke. Han var redan klar.
Idag vet jag inte vad jag tänker, det finns inga tankar som riktigt kan finna ro i mig; jag blir så rastlös när dessa tankar sätter in. Inget känns rätt, men inte heller helt fel. Om Gustav var så älskad från start, att han var redo att lämna oss, varför har vi då Lovis och Freja kvar? Älskar vi inte dem? Jo, så oerhört innerligt älskar vi dem! Därför stämmer inte den tanken, fullt ut, men jag gillar den ändå.

Ibland så känns han så nära. Från ingenstans kan jag känna hans lukt, bli påminnd om hur det kändes att ha honom i famnen. I olika sammanhang, utan att jag tar fram det själv, minns jag såväl känslan av hans lilla kind under mina fingrar, känslan av hans hår mot min handflata. Känslan av att ha blivit mamma för första gången, lyckan och sorgen i ett. Just då, när jag känner honom sådär nära, blir jag så lugn. Jag vill bara stanna upp, stanna tiden och stå kvar just där som jag står. Men lukten försvinner lika snabbt som den kom. Min mamma sa en gång att vi kanske möts då, han i sin värld och jag i min. Jag älskar den tanken! Vi ser inte varandra, eller om han ser mig? Men jag känner honom, så nära och så tydligt. Och det är så underbart!

Nej, nu är det dags att krypa ner mellan mina båda tjejer! <3