en ganska så vanlig blogg, fast min

Idag satt vi hos min mormor och åt middag. Lovis och gamlamormor har följande konversation;

L: Han är såhär många år (håller upp 4 fingrar i luften)
G: Vem är det?
L: Gustav. Han är min storebror. Men han är död.
G: Ja, det är han ju. Lille Gustav. (med sorglig röst)
L: Vilka goda makaroner du hade gjort, gamalmormor.

Det är så härligt, hur hon pratar om Gustav. Han är hennes storebror, det är så självklart. Att han är död är lika självklart. Ibland när hon nämner honom så låter hon sådär sorglig på rösten, som att hon förstår att vi saknar honom. Men ibland så bara säger hon det, helt utan någon känsla bakom. Och hon lämnar ämnet lika snabbt som hon tog upp det. Och det är så härligt, på nåt sätt. Hon vet att han fanns, att han finns i vår familj. Hon vet att han är död och bor bland stjärnorna, att han var för sjuk för att kunna lagas. Men ändå är det inget som tynger henne.
Jag undrar ibland hur det kommer bli när hon blir äldre, om hon kommer känna tomhet och saknad, eller om det alltid bara kommer vara en storebror som hon har, men ändå inte, och inte vara så mycket mer med det. Jag hoppas mer det sista, så att hon slipper vara ledsen och sorglig. Så att hon slipper ha ont i hjärtat av saknaden. Men jag vill ändå att hon ska tänka på honom som en del av syskonskaran. Att hon, när hon ska räkna upp sina syskon, naturligt kommer nämna honom.

Nu sover båda finaste tjejerna, största älsklingen tittar på hockey och jag ska sätta mig i mitt fina pysselrum och greja lite! Vardagslyx!