PS, I love you...
Sitter och tittar på filmen "PS I love you". Jag älskar den! Jag älskar de flesta filmerna man får gråta till... Det värker så i hjärtat, trots att filmen inte är verklighetsbaserad så gör det så ont i mig. Vågar inte ens tänka tanken "om det var jag". På ett vis är det ju jag... Jag har inte förlorat min man, men jag har förlorat mitt barn, och jag tror att saknaden gör lika ont...
Slås av hur viktigt det är att aldrig ta något för givet, att njuta av livet hela tiden. Att alltid ta hand om dem man älskar. Att våga drömma, se framåt och längta. Att våga tänka "sen" och "när". Men också att leva i nuet.
Min systers kompis gick bort i veckan... 18 år gammal. Jag vet egentligen inte vem det är, men ändå gör det ont i hela mig när jag tänker på det som hänt. Alla hans vänner, hans syskon och hans föräkdrar. Hans mamma... När jag ser min syster, hur ledsen hon är. Hur ont det gör i henne av vetskapen att livet aldrig blir detsamma igen. Det där är så svårt, att acceptera. Jag tror aldrig att man gör det, man förstår så småningom att livet är som det är, att det aldrig mer blir som det var, som man tänkt det. Man lär sig att leva med saknaden och sorgen.. Men acceptera, det tror jag aldrig att man gör. Det är inte så det ska vara, helt enkelt. En mamma ska inte behöva leva utan sitt barn. En 18-åring ska inte behöva gå miste om resten av livet!
En av mina finaste vänner skrev på sin blogg om kärleken till hennes lillhjärta. Om rädslan för att dö. Och då inte rädslan att missa resten av sitt eget liv, utan rädslan att missa resten av dotterns liv. Och så är det verkligen! Jag är nu inte längre rädd för att dö just för att det finns så mycket som jag ännu inte gjort. Men det finns så himla mycket som mina tjejer ska uppleva, och jag vill finnas där för dem. Jag vill se dem stolta på sin första skolavslutning, se dem tillsammans med sin första pojkvän. Se dem göra sig iordning för första discot, första utekvällen. Jag vill höra deras lycka över ett klarat körkort, en egen lägenhet, ett jobb. Rädslan ligger i att inte finnas där för dem genom livet, att de ska tvingas gå igenom alla stora saker utan sin mamma...
Båda tjejerna sover nu, och jag saknar dem liksom.. De är här, i samma hus som jag, men ligger i sina sängar och sover. Och det känns tomt i min famn! Visst, det är skönt också. Skönt att sitta i soffan och bara få vara. Men ändå, lite tomt är det. =)
Men nu är filmen slut, och jag har nog gråtit klart för ikväll. Går och lägger mig brevid finaste mannen och blir kramad tills jag somnar...
Jag är livrädd att aldrig få uppleva hur det känns att ha en familj! Verkar underbart!
