stolt mamma, stolt dotter...
Lovis har länge varit väldigt försiktig, gungar inte så högt och åker inte gärna rutchkanan. Men hon börjar mer och mer, häromdagen så åkte hon själv i en liten rutchkana, och var så glad för det.
Så på lekparken vi var vid idag finns det en hängbro, där Lovis bara just börjat gå själv. Hon hade gått först, och så gick jag efter henne. När jag kommer över så tittar hon på mig, ler stort med glittrande ögon, och säger; "mamma, vad vågig du är, jag blir så stolt för dig"
Jag blir så varm i hjärtat av så mycket som hon säger och gör!!
samtal med liten tänkare...
Lovis: Titta mamma, månen! Den ska kanske också till dagis?
Mamma: Ja, kanske det. Går månen också på lilla gul? (med lite skratt i rösten)
L: Nej, den går på dagis i himmelen. Kanske samma som Gustav. (jätte-allvarlig)
M: Ja, det gör den nog! Vem är Gustav?
L: Min storebror. Och Frejas storebror.
M:Ja, det är han. Varför bor han inte med oss?
L: Han var sjuk... (med världens ledsnaste röst)
M: Ja, han var så sjuk så doktorn inte kunde laga honom.
L: Nej. Men nu har hans kompisar lagat honom! Han har nog också en Filip-kompis, tror jag.
Älskade lilla unge, jag hoppas verkligen att Gustav har en Filip-kompis i himmelen! <3 <3
stackars liten älskling!!
Jag kan inte förstå att hon är tre månader redan, känns som förra veckan när jag satt här med stora magen och längtade efter henne. Då när livet i vår familj kretsade enbart kring Lovis. Helt plötsligt sitter vi här med två ljuvliga tjejer, och har visst gjort det i tre månader. Sommaren gick så fort, det som skulle vara en så lång sommar eftersom jag skulle vara ledig från början av juni. Helt plötsligt var den slut... Jag älskar visserligen hösten, när den kommer. Att få kura in sig, tända ljus, sitta under filten och mysa. Men ändå, tiden går så fort och det känns liksom lite deppigt att den där allra första bäbistiden är slut... Även om det som kommer också är helt underbart!
Lovis fyller snart 3 år, även det är helt otroligt! Tycker det är nyss hon kom! Igår var det hon som låg brevid mig på soffan om dagarna, idag är hon på förskoleutflykt med sina kompisar. Min lilla stora fina tjej! Ändå går det ju inte minns hur det var innan hon kom, vem vad jag då och vad gjorde jag hela tiden?! Jag kan iallafall konstatera att jag älskar livet som det ser ut nu!
Nu är det dags att stoppa lillfian i kläderna, ner i vagnen och hämta storasyster. Och hålla tummarna för en eftermiddag utan sprut-feber hos lillskrutt!
...
Lovis är så himla mysig, hon pratar så mycket och har så många funderingar kring saker och ting! Det är alldeles ljubligt att lyssna på henne! Just ni älskar hon att leka med små gubbar; dockskåpet, duplo eller små djur spelar mindre roll. Hon ger dem olika roller, ibland får de till och med namn och sen är leken igång. Hon kan hålla på jättelänge och pratar för sig själv. Jag kan stå utanför dörren jättelänge och lyssna på henne, jag blir alldeles lycklig av att höra henne. Hon pratar till dem precis så som jag pratar till henne, ett litet eko verkligen! Oftast är de snälla mot varandra, men ibland kommer kommentarer som "nänänä, sådär vill jag inte att du gör" och "hallå där, vad har vi sagt om detdär" =) Det låter så roligt!
Hon leker verkligen rolllekar nu, mycket med dockorna. Hon skulle behöva en dubbelsäng för att själv få plats bland alla dockorna på nätterna. När jag läser sagan om kvällarna är det viktigt att alla dockorna får vara med, och att de ser.
"vad sa du, Lisa? Jaja; mamma, Lisa såg inte förra bilden, kan du visa henne igen?"
"såg du där, Gustav, hur örnen tog hunden?"
"Kicki, om du vill lyssna på sagan måste du vara tyst"
Alla ska vara med, alla måste se och höra. Lite påfrestande emellanåt, men då är det bara att räkna till 5, så ser man det charmiga i det hela igen, och visar bilden för Lisa, och ocskå säga åt Kicki att lyssna. =)
Nu är det dags att klä på lillfian för att hämta storasyster på förskolan. Sedan blir det en tur hem till familjen A-S för lite eftermiddagslek. Mysigt!
tävlar...
Hade vart fint till Freja i vinter! Hon är så lång att hon inte får plats i insatsen mycket längre, så en åkpåse är vad vi behöver! =)
hur många barn...?
En gång sa någon till mig "du kanske inte ska berätta för alla, du får ju tänka på att några kanske tycker att det är jobbigt att höra om det" och just det där funderar jag mycket på.
För mig känns det så otroligt fel att inte berätta om honom. Han är min son och om jag inte berättar om honom när jag berättar om Lovis och Freja, känns det som att jag förnekar honom. Jag har gjort det en gång, och kan fortfarande få dåligt samvete när jag tänker på det. Ska jag istället ta hänsyn till att omgivningen kanske inte orkar höra? Detta är ju något jag tvingas leva med. Jag kan inte skaka av mig det när jag kommer hem, och fortsätta som förr. Jag kan inte förfäras, och sedan gå vidare. Varje dag, 24 timmar om dygnet, bär jag på sorgen. Varje dag upplever jag nya saker, utan mitt barn. Varje dag saknar jag honom. Varje liten minut är jag mamma till ett barn som inte finns.
Nej, jag vill berätta att han är min son. Jag vill att världen ska veta att i mitt hjärta, där finns ett tredje barn. Ett barn som inte tar lika mycket plats kring matbordet eller behöver lika många kramar vid varje nattning. Ett barn som inte bråkar med mig i mataffären för att det inte skulle handlas några vindruvor eller klubbor, ett barn som inte vill ha makaroner istället för ris. Ett barn som inte tar någon plats i bilen, eller trängs med oss i sängen varje natt. Men ett barn som tar precis lika stor plats i mitt hjärta. Ett barn som jag önskar att jag finge bli galet på i mataffären, som jag önskar kunde vägra äta min mat. Ett barn som jag önskar sparkade på mig om nätterna och tvingade oss att köpa ny bil. Ett barn som jag av hela mitt hjärta, varje liten minut av dygnet, önskar fanns här, hos mig.
Så jag kommer nog fortsätta att berätta om honom. På så vis finns han, på så vis är han verklig. För mig, släkten, vännerna men inte minst för sina systrar.
vardag igen...
Lovis är kär. Inte sådär som små barn brukar vara, i sina pappor eller mammor. Lovis är förälskad på riktigt, i en liten kille på förskolan. Och det är besvarat, de är SÅ fina mot varandra! Imorse när Lovis kom, kom han springande mot henne med armarna utsträckta och ropade "LOOOVIIIS" så kramades de länge länge. Sen stod de och höll varandra i handen ett tag, innan jag fick börja ta av Lovis ytterkläderna. Hon pratar alltid om honom här hemma, det är honom som hon längtar efter när hon tänker på att hon ska till förskolan följande dag. Honom hon först frågar efter när vi kommer dit, honom hon vill bjuda på sitt kalas. Det är honom hon oftast har frågat efter hela sommaren när hon varit ledig. Hon säger ofta att hon älskar honom.
En dag i somras låg vi i soffan och Lovis frågar helt appropå inget "snälla mamma, kan inte jag få gifta mig idag?"
Det är underbart att se dem tillsammans! Igår var vi hos min mormor på kalas. Lovis satt vid ena änden på bordet och underhöll som vanligt resten av gänget. Så frågade min ena syster "vem har gjort dig så glad?" och alla väntade vi oss svaret mamma eller pappa... "Filip" säger Lovis och ler. Så självklart, liksom. Det är han som gör henne glad. <3
Tänk att kunna känna så starkt för någon när man är så liten! Enligt personalen på förskolan är det besvarat också, och det värmer mammahjärtat - att min lilla älskling har någon som betyder så mycket för henne, och som hon betyder lika mycket för!
förkyld lillskrutta! =(
Igår var jag på klädbytardag, hittade en hel del bra och billiga förskolekläder till Lovis. Varje dag när hon kommer hem så är det fläckar på kläderna, eller så är de sönder klippta... ;) Och jag tycker visserligen att det är så det ska vara - då har hon fått skapa och leka fritt utan någon som står över axeln på henne och er till så hon håller sig hel och ren.. kladdiga barn är glada barn, tror jag. Så jag är glad att hon går på en förskola där hon tillåts "vara barn". Men ändå, det är lagom kul att ha köpt en ny tröja och så är den förstörd dagen efter. Så bytardagen är perfekt, tröjor för 5 kronor kan hon få klippa hur många hål i som helst... ;)
Jag fick också äntligen orken till att rensa ut hennes garderob på alla 86-kläder, vilket hade behövt för sådär ett halvår sedan. Men nu är det allafall gjort, och det känns så skönt! Sen fick jag fram alla gamla kläder som hon hade när hon var bäbis, och har gått igenom dem och lagt fram 62-68 till Freja. Största bedriften var dock att jag ordnade plats åt dem i en garderob, stackars liten har hittills haft alla sina kläder i högar på golbet... (hon har nog förvisso inte lidit av det, men det har jag...) Så nu är det lite ordning här igen. SKÖNT!
När barnen hade somnat igår åt M och jag kräftor. Så himla gott, jag har verkligen längtat! Vi skulle gjot det förra veckan, men det blev liksom inte av då, men nu äntligen.
Idag är det kalas för min fina mormor som fyller 67 år, men först ska jag slappa en stund i soffan. Lovis har följt med pappa iväg på lite pappa-dotter-mys, så jag och Freja har soffan för oss själva!
älskade barn!!
Förr, innan barn och allt, älskade jag min M mer än någonting annat. Han var allt jag hade drömt om, så omtänksam och fin mot mig på alla sätt och vis. Han är självklart fortfarande fin och världens bästa man, och dessutom fantastisk pappa till våra tre barn. Vi har gått igenom mycket tillsammans, från den största sorgen till evig lycka; tre vackra barn som är en del av oss - sorgen och lyckan i ett. Vi har gift oss, köpt och renoverat hus, klarat distansförhållande och allt vanligt "vardagstjafs" blandat med kärleken. Jag älskar honom fortfarande otroligt mycket!
Men så kom barnen. En helt ny kärlek uppdagades, och hjälp vad stark den kärleken är! Den kan inte jämföras med kärleken jag känner till M, en helt annan sorts kärlek, totalt ovillkorlös och så genuin. Utan att de gör någonting så älskar jag dem av hela mitt hjärta, och lite till. Till månen, och tillbaka igen.
Först ut var Gustav, och det blev en konstig sorts kärlek. Så total och så djup, men ingen att ge den till. Ingen liten bäbis att hålla om, trösta och pussa på. Ingen liten bäbis att få sova tätt tätt intill, att få lägga till bröstet och ge mat, att få lyfta upp och trösta. Istället blev det sorg, som skulle blandas med kärleken. Men som inte fick ta överhanden. Som inte tilläts ta överhanden. Det kändes liksom fel mot Gustav, att låta sorgen vara den största känslan. Därför kämpade jag, och lyckades tillslut, att känna mest lycka och stolthet.
Sen flyttade Lovis in i magen, och kärleken till Gustav, och sorgen över att han inte fick finnas kvar, skulle blandas med lycka och längtan efter det nya lilla livet. Oron och ångesten ville fram, men fick inte riktigt plats. Det var vår tur att vara lyckliga nu! Det var vår tur att längta, drömma, önska och tillslut få älska fysiskt. Inte bara psykiskt, som tidigare.
Lovis kom med sådan lycka! Helt otroligt att så mycket känslor ryms i en kropp, som om man tidigare bara anat vad kärlek innebar och vad det betydde att älska någon, och nu fick man uppleva det på riktigt! En sån lycka det är att få bli mamma till ett barn på jorden, att få se hur hon växer och utvecklas, lär sig saker och hittar på bus. Hur fantasin växer fram, hur mycket funderingar och tankar det ryms inom en 2½åring. Hur mycket kärlek man får tillbaka!!!
Freja sen, hon visade att kärleken bara blir större och större, lyckan blir mer och mer total. Att vi nu har två barn hos oss, det är så stort! Freja är så lik sin syster, men ändå så olik. Ju mer jag lär känna henne, desto mer blir hon en egen liten person. Underbart! Livet känns mer fulländat sedan hon kom till familjen; att se henne och Lovis tillsammans är en sådan glädje! Lovis är så glad i Freja, (vi är alla så glada i Freja!) hon kramar och pussar henne hela tiden. Hon ger Freja så fina komplimanger, så mycket uppskattningn och kärlek. Det är då jag känner att vi lyckats som föräldrar, att vi lyckats visa henne all den kärlek vi känner för henne; när hon kan ge den vidare.
Vilket privilegie det är, att få vara föräldraledig och följa sina barns uppväxt så länge! Hos oss återstår nu ungefär 2 år innan det blir en vardag med arbete, förskola och sådär igen. Tills dess ska våra barn få njuta av att vara hemma, ta dagen som den kommer och göra vad som faller dem in. Det känns som en sån gåva; dels till dem men kanske framförallt till oss föräldrar, att få tillbringa så mycket tid med dem! De blir ju liskom aldrig små igen, den här första tiden kommer aldrig tillbaka och det är ju nu man formar dem till de människor som de växer upp till. Tänk vilket viktigt jobb vi mammor och pappor har!
Idag har finaste storasyster önskat att få hälsa på pappa på jobbet (antagligen därför att det innebär att man får en kaka) så det är vad som står på schemat här. Sen blir det fredagsmys, pappan önskade tacos och Lovis vill ha vindruvor. Själv älskar jag helgen, för då låter vi Lovis somna hos oss i soffan, eftersom hon inte behöver upp nästa morgon, och det är fullkomligt ljuvligt!!
Lekdag med tre trötta tjejer!
När jag hämtat L åkte vi hem till en kompis, och dit kom ytterligare en kompis. Det var tre trötta tjejer som skulle leka... ;) Men emellan utbrott och gråt var det ljuvligt att se dem leka tillsammans, jag verkigen älskar att se henne med sina kompisar. Hur de leker, mest brevid varandra, men även lite med varandra. Framförallt hur de är mot varandra, kramas och klappas. Det syns faktiskt att de tycker mycket om varandra, och det är underbart! Med lite hjälp av oss mammor klarar de faktiskt relativt bra att turas om och dela med sig. När vi väl började göra oss iordning för hemfärd piggade alla tre tjejerna på sig och skrattade för fullt. ;)
Väl hemma åt vi lite kvällsmat, läste en bok och sedan somnade hon som en stock, på mindre än fem minuter. Medan jag var och gjorde lite te somnade även lillskruttan i sin vagga, så jag sitter här ensam i soffan. (mannen är på personalmöte) Det känns tomt, längesen jag satt en hel kväll i soffan utan en dotter i knät! Lite skönt, men väldigt tomt. Nu kommer dock maken hem här, så det är bäst att jag socialiserar mig litegrann...
Kärlek!
Lovis tittar upp från leken, ler och säger:
"mamma, du gör mig lycklig. det vet du väl?"
Varm i hjärtat! Hon har visserligen snott kommentaren rakt av, men ändå - hon ger den tillbaka och det är så underbart!!
minnen...
Igår kväll läste jag en blogg skriven av en mamma som förlorat sitt barn i somras. Ungefär samtidigt som jag blev mamma för tredje gången, för andra gången till ett levande barn, förlorade hon sitt andra barn, familjens lillebror. Det är knäppt egentligen, hur liv och död går så hand i hand.
Vad många minnen det väckte! Eller minnen, egentligen är det saker som jag tänker på dagligen. Varje dag tänker jag på Gustav, jag tittar på bilderna av honom och pratar om honom. Hans systrar påminner om honom hela tiden. Iallafall nån gång iveckan går jag igenom hans låda och läser kort och sådant som vi fått vid hans dagar. Ändå är det som att jag ibland kommer på, att jag är en mamma utan barn. Jag kan ibland läsa om föräldrar som förlorar sina barn och förfäras över hur fruktansvärt det är, och sedan sekunderna senare komma ihåg att jag är en av dem! Det är så konstigt, jag är så medveten om att han inte är här, jag känner av saknaden hela tiden. Allt som oftast som Lovis kramar Freja och är så glad för att hon har kommit till oss blir jag så ledsen för att hon är utan sin storebror. Jag glömmer aldrig - hur kan man då komma på det??
Men igår när jag läste bloggen om William kom så mycket känslor tillbaka. Jag minns så i detalj hur allt kändes och det gör SÅ ont! Bilden av hur han ligger i plastbaljan, barnmorskan Madgalena som skulle ta honom till sjukhuskapellet efter att vi gått. Hur hon höll sin hand på hans mage och såg så ledsen ut... Jag backade ut genom dörren för att få se honom så länge som möjligt och hela tiden ville jag bara springa tillbaka och ta upp honom igen, men jag backade sakta mot dörren; näst intill oförmögen att tänka överhuvudtaget. I den genomskinliga lilla baljan, under den gröna filten med kaniner på, bland alla nallarna... där låg han, vår fine förstfödde son i sin Labanbody. Död. Ett så litet kort ord som innefattar så starka känslor. 4 år senare kan jag ännu känna dem.
Förvirrade tankar såhär en lördagskväll. Nu ska jag krypa upp i soffan med minsta lilla älsklingen, och njuta av lyckan som hon skänker!!!
En dag nästan för mig själv...
Fast helt för sig själv är svårt att bli, när man ammar. Men jag lämnade iallafall stora L hos sin morfar och åkte till stan idag. Hade först några ärenden som skulle fixas, men sen gick jag mest och strosade och tittade litegrann. Mysigt! Så sällan man kommer iväg och bara kan gå runt i lugn och ro, eller hur mycket lugn och ro det nu kan bli med en liten bäbis i vagnen... ;) Fast jag ska inte klaga, min lilla ligger faktiskt oftast lugn och nöjd i vagnen. Det är ju bara det att man hela tiden har den med sig, lite svårt att strosa runt bland de trånga klädgångarna, och inte heller så lätt att prova några kläder. Idag köpte jag tillexempel en klänning, som jag inte orkade prova. Och som vanligt passade den inte. (Men till skillnad från alla andra gångerna så var den för stor, så lite roligt var det ju ändå... )
Nu är jag hemma hos resten av familjen och det vankas fredagsmys. Ikväll blir det fajitas. Och chips som vi vann på Liseberg förra helgen. L har bett att få titta på dem i skåpet flera gånger om dagen, och imorse log hon stort och sa med glittrande ögon "idag är det fredag" och det gick liksom inte missförstå vad hon ville ha sagt med det... =)
då ska vi se...
Familjen består av mig; en lagom förvirrad och trött, men ack så lycklig och tacksam mamma. Fru är jag ju såklart också, och dotter, syster, vän, svägerska, svärdotter och socialsekreterare. Bland annat. Men framförallt är jag mamma, och jag älskar det! Jag älskar också att pyssla och tänker varje dag att "ikväll, då ska jag minsann låsa in mig och scrappa lite grann" men lyckas ytterst sällan...
Mannen min är fantastisk, nästan precis jämt. Älskar honom gör jag iallafall, precis hela tiden!!
Huset fylls av skratt och joller från våra två tjejer. (även lite skrik och gråt såklart, men det är det intelika roligt att berätta om...)
Stora L blir snart tre år och har nu (troligtvis i samband med att hon blev storasyster) kommit in i trotsåldern. Bättre sent än aldrig, eller...? ;) Otroligt omtänksam och kärleksfull, lite lillgammal emellanåt. Snäll och glad! Ibland fruktansvärt arg också, såklart... Favorituttrycket just nu är "aldrig i livet" som används titt som tätt; både när det passar sig och sådär helt felanvänt. Men charmigt är det! Hon älskar bokstäver och skriver hela tiden, sitt namn kan hon skriva och hon känner igen de flesta bokstäverna i alfabetet, och vet vad som börjar på just den bokstaven.
Lilla F är ganska så ny, ändå känns det som vår familj alltid varit såhär - underbart härligt stojjig! Hur som helst, hon är snart 3 månader, vår lilla bäbis. Ut kom hon mitt i den varmaste sommaren, och som vi hade längtat - storasyster allra mest. Hon är nöjd och glad mest hela tiden, men redan syns envisheten som vi inte vet riktigt var den kommer ifrån. Ingen av oss föräldrar tycks vilja kännas vid den... ;)
I vår familj finns också storebror G, som är och förblir vår minsting, då han flyttade till himmelen innan vi fick äran att ha honom hos oss. Han somnade in i magen, vecka 40+, och sorgen visste inga gränser!
Den är fortfarande stor, enorm faktiskt, men den har blivit en del av vår vardag och jag vill inte heller vara utan den - då skulle vi ju vart utan vår fina G och inte vara de vi är idag. 4 år sedan vi fick och förlorade honom, 4 långa år... Ändå känns det som igår, och jag minns varenda liten detalj från dagarna kring hans födelse.
Livet stannade upp, stod stilla ett bra tag... Visste inte om jag orkade gå vidare, hur jag skulle ta mig ur den där största sorgen, den som man inte trodde man skulle överleva. Den som man förundrats över att folk orkar bära på. Den där sorgen som förlamade oss, nästan gjorde sönder oss... Men så kom hon, stora L, och livet gick liksom vidare med oss. G lever vidare i henne, de har samma haka och mun... Hon kom med så mycket lycka, kärlek, en sådan tacksamhet till livet... Det gick helt enkelt inte att ligga kvar där i mörkret. Livet gick från svart till skimrande rosa på bara någon minut, när hon lades där på mitt bröst och tittade in i mina ögon. Och jag är inte dum; jag förstår att alla föräldrar känner så - men hon var utan tvekan den vackraste lilla flicka jag hade sett, och hon var min!! <3 Hur den största sorgen kunde lösas upp vet jag inte, men det började där på sal 7 på förlossningen...
Alla våra barn har speciella platser i våra hjärtan; G för att det är där han bor, i våra hjärtan. L för att hon kom när vi behövde henne som allra mest och F för att hon visade oss att lyckan visst kunde kännas större, att kärleken visst kunde växa.
Som ni kanske förstår är jag en av de där mammorna, de som älskar att prata om sina barn, att skryta om dem... Att berätta allt fantastiskt som de gör och säger. Och bloggen kommer att handla om min vardag, där jag just nu är föräldraledig, så mycket sådant såklart...
Men inte bara, det lovar jag... ;) Vi inreder hemma, ändrar om och förnyar och gör om igen. Jag har ideérna och mannen hänger på. Oftast iallafall. =) Så bloggen kommer även handla om det. Kort och gott; vardagen som den ser ut just för tilfället!
