en ganska så vanlig blogg, fast min

Däremot känner jag ofta ångest av att gå hem. Känner mig inte färdig eller tillfreds med mitt arbete och känner alltid att jag borde göra mer, borde sitta längre och bli klar. Känner ofta att jag har för lite erfarenhet och kunskap, inget att luta mig mot och känna en trygghet i. Känner att jag vill mer än lagen tillåter mig att göra, frustration kring att föräldrarätten är så stark och vår makt och möjlighet till påverkan så liten i sammanhanget. Jag känner mig otillräcklig och det är så frustrerande! Jag kan vakna mitt i natten och komma på saker som jag måste göra eller som jag glömt, tänka på de barn vars situation vi inte kan göra något åt, trots att vi ser brister och behov av insats. Jag kan känna mig stressad över jobbet och har svårt att släppa tankarna.

Socialsekreterarnas roll har ifrågasatts mycket den senaste tiden och framför allt jobb inom barn- och unga. Det är ett svårt jobb vi har och många av oss som jobbar är unga och saknar tidigare arbetslivserfarenhet. Att så många är nya påverkar också den samlade kompetensen och det är svårt att få den hjälp och stöttning som man behöver i början och man lämnas att utreda och fatta beslut mer eller mindre på egen hand. Utan egentlig aning om ifall det man gör har hjälpande inverkan på de barn och unga som hamnar i vår väg.

Jag stressar också över att jag varken hinner eller orkar att vara den mamma jag vill vara, till mina egna barn. Dedär två ljuvliga små som jag själv satt till världen - vem ska då ta hand om dem och hjälpa dem att bli starka, lyckliga och självständiga individer - trygga i sig själva och vetskapen att de alltid kan vända sig till mig?

Ibland tänker jag att jag borde göra något annat. Något där jag inte påverkar människors liv, något som inte stressar mig och håller mig vaken om nätterna. Men sen tänker jag att jag kanske är sådan som person? Jag kanske hittar något nytt att fundera över nattetid??

Och kvarstår gör ju det faktum att jag tycker om mitt arbete,väldigt mycket. Iallafall på arbetstid... 

En stjärna blev det, som de flesta åren. Till vår Lillstjärna.

Efter en något tjatig tågresa till Göteborg (uppenbarligen är 90 minuter en ganska så lång tid) lämnade vi två förväntansfulla tjejer och gjorde stan. Att ha 7 timmar framför sig, att kunna prata, äta och titta i affärer i sin egen takt, utan att någon avbryter stup i kvarten och hela tiden kräver uppmärksamhet är ganska så härligt faktiskt, kanske allra mest för att det händer så pass sällan, och fram på eftermiddagen lyxade vi till det lite extra med varsitt glas rött på en uteservering. Bara det faktum att det var riktigt skänt att sitta på en uteservering i slutet av oktober känns ju underbart! :-)

Innan vi åkte stod jag framför spegeln. Jag hade i vanlig ordning provat diverse olika outfits, plattat oxh fixat håret och var i full färd med att sminka mig. Freja drog fram en pall och satte sig bredvid mig. Ikväll mysbyxor, en fläckig fotbolls-tröja, två olika strumpor och håret oborstat, lite slarvigt uppsatt, tittar hon sig i spegeln, ler stort och säger "se, så snygg jag är!"

Detdär självförtroendet alltså, så himla härligt! Så otvunget och så oförstört. Ingen skam, inga konstigheter. Bara självklart.

Lovis har också det. Inte så tydligt kring sitt utseende men i sina prestationer. Hon vet att hon är duktig och att hon kan mycket, på utvecklingssamtalet i förskoleklassen räknade hon upp minst 10 saker hon är bra på och när läraren skrattade lite och frågade om hon hade glömt något kom hon lätt på 7-8 saker till. När han då kontrar med " jag vet en sak du glömt, du är bra på att vara en bra kompis" så säger Lovan alldeles självklart "oj, det glömde jag säga." För hon vet att hon är en bra kompis och skäms inte det minsta för att tala om det.

När tar det slut? Tron på oss själva och känslan att vi är bra, precis så som vi är och med de kunskaperna och erfarenheterna som vi har. Modet att stå upp för oss själva och erkänna våra styrkor, högt och stolt. När slutar vi se oss som unika, fantastiska individer och börjar mäta oss och våra förmågor, utseendet, möjligheter och erfarenheter gentemot varandra? Är vi tjejer extra hårda mot oss själva eller är killarna lika dömande?

Jag tänker att jag iallafall ska uppmuntra mina tjejer till en tro på sig själva och på sin förmåga att klara precis vad de vill uppnå! Det är mitt ansvar som förälder att de behåller så mycket som möjligt av det självförtroende som de har idag, för sålänge som det är blandat med ödmjukhet och respekt, självdistans och en stor portion förståelse för att vi alla är olika men ändå lika, så ser jag bara positivt på deras fantastiska självbild!