Vad hände med självförtroendet?

Igår var en riktig lyxdag; Lovis kompis M fick en heldag i Göteborg med lunch på stan och Universeum av sin moster med sambo i födelsedagspresent, och Lovis hade den stora turen att få följa med på äventyret. I sin tur gav ju det mig den stora turen att få en heldag med bästa J på stan, något vi konstaterade hände för tredje gången på sju år. Men det är ju en annan, lite tragisk, historia... 

Efter en något tjatig tågresa till Göteborg (uppenbarligen är 90 minuter en ganska så lång tid) lämnade vi två förväntansfulla tjejer och gjorde stan. Att ha 7 timmar framför sig, att kunna prata, äta och titta i affärer i sin egen takt, utan att någon avbryter stup i kvarten och hela tiden kräver uppmärksamhet är ganska så härligt faktiskt, kanske allra mest för att det händer så pass sällan, och fram på eftermiddagen lyxade vi till det lite extra med varsitt glas rött på en uteservering. Bara det faktum att det var riktigt skänt att sitta på en uteservering i slutet av oktober känns ju underbart! :-)


Innan vi åkte stod jag framför spegeln. Jag hade i vanlig ordning provat diverse olika outfits, plattat oxh fixat håret och var i full färd med att sminka mig. Freja drog fram en pall och satte sig bredvid mig. Ikväll mysbyxor, en fläckig fotbolls-tröja, två olika strumpor och håret oborstat, lite slarvigt uppsatt, tittar hon sig i spegeln, ler stort och säger "se, så snygg jag är!"

Det snygga barnet, en helt annan dag...

Detdär självförtroendet alltså, så himla härligt! Så otvunget och så oförstört. Ingen skam, inga konstigheter. Bara självklart.

Lovis har också det. Inte så tydligt kring sitt utseende men i sina prestationer. Hon vet att hon är duktig och att hon kan mycket, på utvecklingssamtalet i förskoleklassen räknade hon upp minst 10 saker hon är bra på och när läraren skrattade lite och frågade om hon hade glömt något kom hon lätt på 7-8 saker till. När han då kontrar med " jag vet en sak du glömt, du är bra på att vara en bra kompis" så säger Lovan alldeles självklart "oj, det glömde jag säga." För hon vet att hon är en bra kompis och skäms inte det minsta för att tala om det.

När tar det slut? Tron på oss själva och känslan att vi är bra, precis så som vi är och med de kunskaperna och erfarenheterna som vi har. Modet att stå upp för oss själva och erkänna våra styrkor, högt och stolt. När slutar vi se oss som unika, fantastiska individer och börjar mäta oss och våra förmågor, utseendet, möjligheter och erfarenheter gentemot varandra? Är vi tjejer extra hårda mot oss själva eller är killarna lika dömande?

Jag tänker att jag iallafall ska uppmuntra mina tjejer till en tro på sig själva och på sin förmåga att klara precis vad de vill uppnå! Det är mitt ansvar som förälder att de behåller så mycket som möjligt av det självförtroende som de har idag, för sålänge som det är blandat med ödmjukhet och respekt, självdistans och en stor portion förståelse för att vi alla är olika men ändå lika, så ser jag bara positivt på deras fantastiska självbild!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0