en ganska så vanlig blogg, fast min

M är iväg och spelar hockey ikväll, Lovis sover sedan lite drygt en timma. Freja sover hon också, på soffan brevid mig visserligen men hon har sovit längre än Lovis, så det känns som att jag sitter här helt ensam. Lite skönt på ett vis, men mest känns det så tomt. Jag är inte längre van vid tystnaden...
Var hemma hos mina föräldrar idag, och de har en hund. Han blev alldeles orolig när båda tjejerna höll igång, Freja skrek lite och Lovis lekte högljutt. Stackars vovve, han visste inte var han skulle ta vägen. ;) Men jag märker det knappt, när det blir så där, det är då jag trivs och känner mig trygg - det är ju min vardag.

Tänker så ofta hur livet hade blivit om Gustav hade fått vara kvar hos oss. Allt hade ju varit annorlunda. Både på gott och ont. Antagligen hade vi inte haft båda tjejerna hos oss, och den tanken gör så fruktansvärt ont att jag knappt kan tänka den. Förstår inte att jag klarar av att skriva den, det är väl ett tecken på att sorgen ändrat skepnad på nåt sätt, att jag faktiskt kan skriva ner den nu. För bara något år sedan vågade jag nästan inte ens tänka tanken fullt ut. För viss är det så, att hade vi fått ha kvar Gustav hade vi inte haft både Lovis och Freja. Åh, jag vet inte hur jag ska bli fri den tanken, hur jag ska komma över ångesten som jag känner när jag tänker så. För jag kan inte tänka mig ett liv utan tjejerna, såklart. De är ju här, de är det finaste och största jag har, min kärlek. De är liksom hela mitt liv, ju! Men samtidigt, det finns inget jag önskar hellre än att vi fått chansen att lära känna Gustav och få veta hur vår förstfödde var. Vem han var... Åh, jag blir alldeles knäpp inombords när jag tänker på det. Inget känns rätt.

Så kommer de där tankarna, på allt vi missar. Tankarna på det barnet vi längtat efter, planerat för och älskat sedan långt innan födseln. Det barnet vi drömt om, kännt sparkar ifrån och pratat till genom magen. Det barnet som våra familjer längtade efter, var så glada över. Jag minns så väl när vi berättade om honom, att han bodde i magen och skulle komma till oss. Våra familjer fick honom i julklapp, det första barnbarnet/syskonbarnet. Vi berättade för min familj dagen innan julafton, då vi var med dem på kvällen. Vi hade slagit in ett rim i en stor kartong, och min yngsta syster (då 13½ år) öppnade och läste rimmet. Min mamma skrek högt, min pappa fick tårar i ögonen. Min yngsta syster gömde sig under filten. "vad gör du under filten?" undrade jag. "gråter" svarade hon, och tittade fram med tårar i ögonen. Alla så glada och förväntansfulla över detta lilla barn, som var så älskat från första stund!!
Barnet som sedan aldrig kom, inte helt på riktigt... Barnet som lämnade oss innan vi fick känna hans andetag mot kinden, innan vi fick titta in i vackra bäbisögon och berätta om kärleken till honom. Barnet som lämnade oss innan vi fick veta hur det kändes när han knöt sin lilla hand kring fingret. Barnet som dog, dog innan vi fick chansen att lära känna honom. Barnet som vi fortfarande längtar efter...

Lovis "såg" honom idag när hon borstade tänderna. Hon står ofra på toastolen och tittar ut genom takfönstret som vi har där. "Jag ser Gustav. Han leker lite med sina kompisar, och så. Eller nej, jag tror att de äter mellanmål nu" Så naturligt, utan någon vidare innebörd i orden. För henne är han storebrodern som bor i himmelen, kort och gott. Hon förstår ju ännu inte vidden av att han bor i himmelen och inte här, hos oss. Där han hör hemma. För mig är han storebrodern som går miste om sina fina småsystrar. Pojken som inte får uppleva lyckan av att hoppa i vattenpölarna, glädjen i att bygga med lego en hel dag. För mig är han barnet som jag tvingas leva utan, sonen som jag aldrig någonsin kan få hålla om igen.
Och jag önskar, mer än något annat, att Lovis och Freja aldrig någonsin fullt ut ska behöva förstå vidden av att han inte finns här. Att de aldrig ska behöva känna den smärtan och saknaden som jag känner varje vecka, varje dag.