en ganska så vanlig blogg, fast min

10 år. Jag ska inte gå så långt som att säga att det var då jag var helt lycklig sist, för det kan jag faktiskt känna mig nu igen. Men då förändrades livet för all framtid. Sorgen och undran - hur livet hade blivit, vem jag hade varit, vem han hade varit - den lämnar aldrig. Inte längre närvarande i varje stund i vardagen, inte ens varje dag. Men den finns där i mig och har gjort det nu i 10 år. Jag kan å ena sidan inte förstå att det har gått så många år, samtidigt känns det som att detdär var i ett annat liv. Ibland får jag dåligt samvete över att jag inte sörjer på samma sätt längre men oftast är jag så glad att jag har lyckats gå vidare i livet. Det är inte alls detsamma som att jag har glömt, men jag tillåter mig att känna fullständig urbota lycka och glädje över de tre små juveler jag har hos mig. Och om vi träffas en dag, Gustav och jag, är jag övertygad om att han kommer att förstå och tycka att jag har gjort rätt i att njuta av vad livet ändå gav mig. Livet måste levas fullt ut och det går inte om hjärtat ska vara fullt med sorg jämt och ständigt.

Men ibland, som såhär kvällarna kring midsommar, brukar jag släppa på allt och känna sorgen i fullo. Sorg och ilska - varför?! Det finns inget svar, jag vet. Men jag känner mig arg över att vi behöver hantera dethär i resten av våra liv. Det är inte så att han direkt saknas i vår vardag, han har ju aldrig riktigt varit en del av den. Men känslan att livet inte blev som vi tänkt och trott, frågorna och tankarna om hur det hade kunnat vara - de lämnar mig aldrig.