en ganska så vanlig blogg, fast min

Allt som oftast mår jag bra, nu för tiden. Sorgen bär jag alltid, men djupt i hjärtat - inbäddad i all lycka som har tillkommit. Lyckan tar överhand, är starkare och mer påtaglig. Lyckan finns omkring mig, inte bara i Lovis och Freja men i min fina man, i mitt arbete, i min vardag. I att jag har fått chansen att känna alla dessa känslor, fått möjlighet att lära av dem och utvecklas till den som jag är idag.

Men så ibland. Då tar sorgen över. Jag orkar inte mer, vill inte känna lyckan - vill bara gråta. Vill känna dendär smärtan som jag gömt, minnas alla detaljer som stoppats undan, för att de gör för ont. De sista sparkarna, bilden av hans stilla stilla kropp på ultraljudsskärmen. Hur tiden stod still när han föddes och hur otroligt tyst tystnaden var. De små fingrarna som var alldeles mjuka och lena, men samtidigt kalla och lite stela. Det vågiga, mörka håret och näsan som såg ut som min. Den lilla vita kistan med ängeln på locket och kudden stoppad med Kenzos hår. Sista mötet och vetskapen att jag aldrig mer skulle kunna titta på min son. Känslan, ångesten. Att lämna honom kvar och åka hem till tomheten. Att leva vidare, att hitta tillbaka till en vardag utan det som skulle blivit. 

Det gör ont! Tänk att det kan göra lika ont än, åtta år senare. Eller minns jag inte hur ont det gjorde då? Har jag förträngt det värsta och känner bara en liten del av det idag, en sån liten del att man ändå orkar leva med det?

Jag kan blunda och gå igenom allt på nytt, detaljerna är där och de är lika tydliga som då. Och ibland vill jag göra det. Jag vill känna smärtan, känna saknaden. Känna ilska över hur livet blev, sorg över att vi fick gå igenom detta och över att mina barn har en storebror som de aldrig kommer få lära känna. 

Min största rädsla är att glömma. Inte glömma honom, men glömma hur han luktade, hur han såg ut. Glömma hur han rörde sig inom mig och hur han kändes i min famn. Dedär minnena som är de enda jag har, och de enda som jag någonsin kommer att få.

Oftast ligger saknaden inuti, bakom glädjen. Men ibland släpper jag fram den, och det är skönt. Jag blir lättad av att jag alltid minns, detaljerat och tydligt. Minnet håller honom verklig, liksom. För hur galet det än låter, så har jag ibland svårt att tro att detdär hände på riktigt. Jag har svårt att förstå hur vi kan fungera som familj, hur jag kan fungera, efter att ha gått igenom den sommaren och hösten. Hur kan jag känna tacksamhet över livet, när allt gick så fel? Hur kan jag skratta och känna oändlig lycka, när så mycket sorg vilar inom mig? 

Idag är en sådan dag, då saknaden och smärtan släpps fram. Tar över. Antagligen för att årsdagen närmar sig. Men jag låter det komma och känner nån sorts tacksamhet över känslorna. Och så kramar jag lite extra på mina tjejer, och är lite extra lycklig och tacksam över dem. Och vet att jag aldrig någonsin kommer att glömma.